Veteranen Jan Myrdal har startart en blogg. Konventionen kräver nu förstås att jag ska skriva ett rasande indignerat inlägg där jag ondgör mig över Myrdals åsikter och hans inflytande över svenskt debattklimat. Och visst, ”kulturmarxism” i all ära, men gammal god koncentrationslägerkommunism är, i alla fall på ett mer omedelbart moraliskt plan, betydligt otrevligare. Rent ideologiskt kunde undertecknad och Myrdal heller inte stå längre ifrån varandra. Hans grund för att försvara de kommunistiska regimerna i Sydostasien, till exempel, är att våldet var nödvändigt för att åstadkomma sociala förändringar – framsteg. Jag förnekar revolutionens rätt att göra något utom det den etymologiskt betyder, och helst inte ens det. Jag ser inte Franska Revolutionens avrättningar, eller dess ideologiska premisser, som legitima, och behöver väl knappast påpeka att detsamma gäller i än högre utsträckning för det Demokratiska Kampucheas dito.
Anti-imperialism
Samtidigt har Myrdal också uppenbara fördelar, som man inte ska förringa, i synnerhet om man jämför med den nuvarande svenska ”intelligentian”. Dels vissa politiska – till och med om man bortser från en och annan väsentlig symbolfråga. ”Anti-imperialismen” är här det mest konkreta exemplet. Den innebär nämligen – konsekvent tillämpad – att större kollektiv, nationer och folk, åtminstone i teorin får möjlighet att styra sitt eget öde. Myrdal lider visserligen av sektvänsterns största inre självmotsägelse: toleransen för, och stödet till, alla tänkbara ”reaktionära” och nationalistiska regimer i Tredje Världen, ställd mot ett avståndstagande gentemot allt vad folklig nationalism och konservatism i Västvärlden heter. Det har i sin tur att göra med den marxistiska historiesynen, där kapitalistisk, eller om nödvändigt andra former av nationell centralisering och effektivisering, alltid måste föregå nästa steg i utvecklingsprocessen (som, gissningsvis, får antas sluta i den internationella kommunismen). En snäll kung i ett feodalt samhälle blir alltså sämre än en mordisk dåre, så länge den senare centraliserar, bryter sönder traditionella och utvecklingsfientliga hierarkier och utvecklar ekonomin. Perspektivet delas för övrigt, om än sällan explicit, av våra samtida liberaldemokratiska krigsideologer.
Ändå är det givetvis så att en demontering av den globala maktstrukturen efter Myrdals schema skulle skapa helt nya möjligheter för både europeiska och andra nationer att ”utvecklas” eller, mer korrekt, förändras i den riktning de själva vill. Myrdal förutsätter att marxismens principer alltid får historiskt genomslag på ett eller annat sätt, men motsätter sig det yttre påförandet av politiska system ens på så att säga efterblivna nationer. Det är en uppfriskande inställning i dessa dagar av arabiska vårar.
Stringens
Det finns dock ett par mer objektivt positiva aspekter på Myrdal, som gäller även om man skulle tycka att ovanstående observationer är helt uppåt väggarna. Främst bland dessa är sättet på vilket han förhåller sig till ideologi. Myrdal gör ingen hemlighet av sin närmast reservationslösa tro på marxistisk utvecklingslära. Våld är legitimt när det för utvecklingen ”framåt”, och utifrån detta kan man sedan härleda hans övriga ställningstaganden. Liknande scheman skulle kunna uppställas över andra tankelinjer i hans politiska skribentgärning. Fördelen med det här är att det skapar förutsättningar för relevant politisk diskussion, och ännu mer så om man betänker att Myrdal över lag ansträngt sig för att i alla fall ofta veta ungefär vad han pratar om. Jämför man Myrdal med samtidens sentimentala, obildade journalistkår är han – trots sina extrema politiska idéer – ett under av objektivitet. När han säger galna saker, finns det utifrån hans givna position orsaker till det som inte är galna.
Det här innebär att han, åtminstone i teorin, går att diskutera med. Dessutom är Myrdal kliniskt befriad från opportunism – i den mån han någonsin överhuvudtaget bytt åsikt (vilket möjligen kan tänkas ha hänt), har det i så fall grundat sig på att han faktiskt funnit orsak till att göra det. Man kan med rätta tycka att rigiditeten i vissa avseenden gått alldeles för långt, men själva principen att fatta varför man tycker saker, hålla fast vid det, och inte glida med i en diffus ”utveckling” för sakens egen skull är ändå god (och lite paradoxal). Detta förhållningssätt ställt mot det neurotiska navigerande mellan ångestkänslor och simplistiskt moraliserande som utgör själva fundamentet för svenskt debattklimat i övrigt, gör det svårt att undvika vissa sympatikänslor när det kommer till Myrdal. Sverige skulle förvisso inte gynnas av fler människor som delar hans ungefärliga värderingar – sådana har vi nog av – men däremot av fler människor som strävar efter samma stringens och ärlighet.
Relaterat:
Jan Myrdals blogg
Oskorei: Klassperspektiv på den politiska korrektheten
Om skribenten: Solguru
