Kina har i 2500 år genomsyrats av tre huvudsakliga tankeskolor: konfucianismen, legalismen och taoismen. I Väst är det vanligen den sistnämnda som uppmärksammats, både i breda kretsar och i mer begränsade. I mainstreamkulturen stöter vi på populärandliga böcker som Tao enligt Puh, inom traditionalismen har både Julius Evola och René Guénon spenderat både en och annan sida på ämnet. Det är inte så konstigt – taoismen har både en glättigt filosofisk sida som kan verka lustig och intressant för uttråkade västerlänningar, och en djupt komplex mystisk sida, religiös lika väl som ockult.
Om Taoismen är Kinas hjärta, är konfucianismen landets hjärna och legalismen dess knytnäve. De har förvisso varit långt ifrån ensamma på den ideologiska scenen i Mittens rike – vän av ordning kommer antagligen genast att tänka på moismen, buddismen och under en beklaglig (men lyckligtvis av allt att döma övergående) period, bolsjevikkommunismen. Alla dessa olika läror har haft mer eller mindre tydliga föreställningar om hur ett land bör styras, men de som tydligast präglat nationens politiska historia ända tills idag förblir konfucianismen och legalismen.
Det himmelska mandatet
Kinas äldsta politiska idé, åtminstone tretusen år gammal, är tanken på det himmelska mandatet (天命 – Tiānmìng). Det är föreställningen att regimer får sin legitimitet från himlen, och att de, när de brister i moraliskt avseende, straffas av densamma. Himlen (天 – tiān), växelvis förstådd som en opersonlig naturkraft och något som tangerar västvärldens Gud, eller åtminstone filosofernas Absoluta, är källan till makt och legitimitet, och uppror, naturkatastrofer och förfall är följden av oansvarigt ledarskap. Mer systematisk politisk filosofi, sådan vi i det västliga skymningslandet förstår den, är av något senare datum. Den omedelbara orsaken var den period som går under namnet De stridande staterna (戰國 – Zhànguó). I slutet av Zhou-dynastins herravälde förlorade kungamakten nästan helt kontrollen över landet, vilket ledde till politisk söndring och oavbrutna inbördeskrig.
Upplösningen nådde sitt klimax mellan 481 och 221 f.kr. och producerade, utöver en stadig ström av döda kroppar och ödelagda småriken, också en ofantlig mängd filosofiskt och andligt tankegods. Konfucius (551-478 f.kr.) var en av de tidigast aktiva tänkarna, och sannolikt det största politiska geni Asien någonsin producerat. Hans efterföljare Mencius (372 – 289 f.kr.) förde hans tankar vidare genom De stridande staternas epok. Under samma tid uppstod den egalitära och försvarsinriktade moismen, vars pacifistiska politiska ideal överlag var absurda, men förde med sig fördelen att dess anhängare sökte skapa fred genom att hjälpa stater att utveckla sin defensiva potential så att krig blev omöjliga. Många andra tankeskolor (ofta andliga eller filosofiska, snarare än politiska) florerade, men vid sidan av konfucianismen är det legalismen som står ut.
Konfucius
Tre grundläggande dygder inom konfucianismen är auktoritet, välvilja och reciprocitet. Dessa dygder utövas inom ramen för de fem banden: furste och undersåte, man och kvinna, förälder och barn, äldre bror och yngre bror, äldre vän och yngre vän. De senare i respektive par förväntas visa lydnad inför de förra, de förra förväntas visa (reell) välvilja mot de senare, så att en harmonisk relation skapas. Hierarki, lydnad och makt är centrala för Konfucius, men ska också åtföljas av systematiskt ansvar från makthavarnas sida.
Familjen lyfts fram som social och samhällelig stöttepelare – så till den grad att Konfucius själv enligt kinesisk mytbildning påstås ha fördömt en ung man som angett sin far för att ha stulit ett får. ”Där jag kommer ifrån, är inte hederliga människor sådana. Fäder skyddar sina söner och söner skyddar sina fäder [från lagen]. Hederlighet kommer ur detta.”
Konfucianiska föreställningar kom att influera några av Kinas främsta kejsare, och olika aspekter av systemet (givetvis mycket mer utvecklat och omfattande än antydningarna ovan) har genomsyrat Kinas politiska kultur och sociala liv i mer än två årtusenden. Det var dock en annan tänkare och en annan politisk skola som ett par hundra år före Kristus mest omedelbart skulle skapa ordning i det söndrade riket, och egentligen grundlägga det kinesiska kejsardömet. Det handlar fortfarande om legalismen.
Herren Shang
Shang Yang (390–338 f.kr.), senare känd som Herren Shang, var den förste som formulerade de legalistiska principerna. Han var tjänsteman vid hovet i den lilla och till en början ganska obetydliga furstestaten Qin, och författare av ett verk som fortfarande finns tillgängligt som Herren Shangs Bok. En av hans efterföljare, Han Feizi (280–233 f.kr.), kom även han att bidra till skolan genom ett antal skrifter. Han reste också till Qin och arbetade med att utforma staten efter sina principer (vilket omsider ledde till att han avrättades för förräderi i sin hemstat, Han). Shang Yang och Han Feizi var bägge överens om att människans natur i grunden är självisk, och i vissa avseenden ond, och menade att politiken måste utformas därefter. Regenten skulle koncentrera sig på att stifta samhällets lagar, strikt och pragmatiskt, i synnerhet vad avser straff och belöningar.
Qin-staten under legalismen kännetecknades därför av två innovationer: juridisk förutsägbarhet, och extrem brutalitet. Stympningar och avrättningar tillhörde de vanligaste formerna av bestraffning, även för förhållandevis harmlösa brott. I gengäld strävade man efter att se till att lagarna var allmänt kända, och tillämpade dem i princip lika hårt mot de övre samhällsklasserna (vars makt man i centraliseringens namn begränsade kraftigt). Till detta kom uppfattningen att staten i allt väsentligt var regentens egendom. Moral var mer eller mindre relativ (Shang Yang polemiserade intensivt mot konfucianismen, och menade att välvilja och vänlighet var ”övertrampens moder”), och härskarens rätt var absolut. Staten och makten var ett självändamål. Intressant att notera är att staten Qin även genomförde jordreformer, och på många sätt var mer orienterad mot ”jämlikhet” än både tidigare och senare dynastier. Mao Zedong var för övrigt en flitig läsare av Han Feizi, som förmodligen tilltalade hans sinnelag betydligt mer än den subtilare, konservative Konfucius.
Qin och den Förste Kejsaren
Anammandet av legalismen visade sig vara synnerligen givande för Qins härskare. Efter ett drygt århundrade av krig grundades nämligen 221 f.kr. för första gången ett enat, kinesiskt kejsardöme, inte minst på grund av den legalistiske statsministern Li Si (280-208 f.kr.). De tidigare dynastierna terminologi, där härskaren kallat sig sig 帝 – dì eller 王 – wáng; titlar som närmast korresponderar med ”kung”, ersattes nu av Qindynastin med titeln 皇 – huáng; ett ord lånat från de mytologiska kungarnas tid, och som direktöversätts med ”magnifik”, och på många sätt motsvarar västvärldens ”kejsare.” Dess förste härskare antog namnet Shi Huangdi (始皇帝) – den Förste Kejsaren. Dynastin blåste bort den traditionella, landägande aristokratin, och åstadkom på så vis direkt statlig makt över befolkningen som helhet – allt i enlighet med legalisternas principer. Genom fortsatt pragmatism – inklusive de drakoniska straffen – konsoliderade man det imperium som sedan dess har varit Kina. Man standardiserade allt ifrån hjulspåren på vägarna (för att underlätta handel) till skriftspråk.
Den Förste Kejsaren och hans ministrar förbjöd även filosofi och historieskrivning som inte var anpassad efter statens rådande linje, och brände alla böcker som inte antingen behandlade praktiska och vetenskapliga frågor, eller av Li Si godkända former av legalistiskt tänkande. På förvånansvärt kort tid hade en strikt, brutal och pragmatiskt realistisk politisk linje lyckats med något som varit omöjligt i flera hundra år: ena Kina. Mordförsöken duggade dock tätt mot den Förste Kejsaren, som bland annat därför övergick till att försöka uppnå odödlighet genom taoistiskt trolleri. När detta visade sig fåfängt begravdes han med tusentals terakottasoldater (tämligen välkända än idag; se nedan). Hans son och efterträdare drev både legalismen och galenskapen några steg längre, varför en eunuck vid namn Zhao Gao tvingade honom till självmord och installerade en av hans lika odugliga brorsöner på tronen. Sedan tog det inte länge innan Qindynastin – fjorton år gammal – gick under.
Ideal- eller realpolitik
Senare kinesiska dynastier och härskare kom, åtminstone till det yttre, att sträva efter konfucianismens ideal snarare än legalismens. Shang Yang, Han Feizi och Li Si var samtliga kompetenta realpolitiker, men de tillät verklighetens beklagliga beskaffenhet att helt ta över deras politiska ideologi, vilket fick dem att glömma bort politikens roll som normskapande och konstruktiv kraft. Deras tankesystem var extremt effektiva när det kom till att ackumulera makt, besegra fiender och både kontrollera och tillfredsställa pöbelns nycker. Kommunismens, nationalsocialismens och den liberala demokratins ”realistiska” approach kan skönjas i de legalistiska skrifternas sätt att betrakta politiken – man uppnådde också framsteg av snarlik karaktär. Men systemet saknade, kanske i likhet med samtliga tre tidigare exempel, substans. Realpolitik i och för sig själv är inte meningsfull; den upplevs bara så i relation till fientliga politiska entiteter. Den hegemona Qindynastins nästan omedelbara kollaps efter att staten som krigförande part framgångsrikt hävdat sig mot sina fiender i århundraden, är på många sätt en symbol för realpolitikens och ”realismens” gränser – en civilisation byggs inte av maktpolitik allena.
När man idag läser Konfucius och jämför med Shang Yang är det heller inte svårt att se hur den förre formulerar samhällets och människans mål, medan den senare uteslutande bryr sig om politikens medel. Hos Konfucius möter vi tidlösa sanningar, visserligen stundalts blandade med nonsens. Hos Han Feizi och legalisterna möter oss istället psykopatanstruken maktpolitik, funktionell i givna lägen, men meningslös och möjligen farlig om den tillämpas utan sinne för rimlighetens principer (som kineserna för övrigt, för att återknyta till inledningen, kallar 道 – táo). Det påstås ibland att Kinas politiska historia många gånger har präglats av ett konfucianskt yttre och ett legalistiskt inre. Det är i så fall en absolut inversion av det förhållande som bör råda mellan moraliska principer och politisk realism.
Det, i sin tur, är en läxa både för västerländska politiska tänkare, och för en kinesisk maktapparat som övergivit kommunismens ekonomiska felaktigheter, och förhoppningsvis även har för avsikt att överge de sociala och principiella.
Om skribenten: Solguru
