För ungefär ett år sedan gick mina kostnader för kattmat upp, och jag kan inte förstå varför. Under flera decennier har jag levt utan denna utgift, och så plötsligt denna ekonomiska smäll. Någon kanske skulle säga att det har att göra med att jag numera är medägare till två katter, som bor i den lägenhet där jag bor. Själv tycker jag dock att den förklaringen är förenklad och fördomsfull. Jag skulle inte ens ta upp den om jag blev intervjuad rörande fenomenet av den populärvetenskapliga tidskriften Forskning & Framsteg.
Det har nyligen visat sig att Sveriges kostnader för skolbränder överstiger USAs. Inte per capita, inte relativt till någonting, utan i absoluta tal. Forskning & Framsteg har, online, publicerat en utmärkt artikel, där Sveriges akademiska elit uttalar sig om detta märkvärdiga fenomen. Att situationen är hemsk är man överens om. Brandteknikprofessor Patrick van Hees skäms ”som svensk” när han måste berätta om eländet på internationella konferenser. Peter Johansson talar om en ”förvånande tolerans” för skolbränder. Så långt allt väl.
När det kommer till frågan om vad det här beror på blir det lite svårare för den svenska universitetsgräddan att få fram några klara besked. Per-Olof Hallin, professor i Kulturgeografi har ”funderat mycket på varför dessa bränder ökat,” men han vet inte.
Sociologen Sven-Åke Lindgren har däremot en aning. Han konstaterar att ”direkta angrepp på skolorna är något nytt för de senaste decennierna,” och tillägger sedan att vi har en ”bra incidentrapportering och låg tröskel för att anmäla, det kan bidra till de höga sifforna.”
Det handlar alltså om att anmälningsbenägenheten för skolbränder skulle vara högre i Sverige än i exempelvis USA. Sedan kommer förstås den vanliga drapan om ”utsatta områden,” arbetslöshet och trångboddhet. Det verkar rimligt – i tigerekonomin Grekland, känd för sin höga sysselsättningsgrad, brinner till exempel bara fem skolor per år.
Per-Olof Hallin kompletterar med att han tror att det kan ha att göra med att det finns för få fritidsgårdar, eftersom de tydligen lade ner på 90-talet (en sanning med modifikation, men finns det någon annan sort?).
Det är väl bara en tidsfråga innan näthatarna börjar skylla det här fenomenet på de människor som eldar upp skolorna, eller de människor som transporterar hit dem. Precis som man skyller andra ökade anmälningsbenägenheter på dem som faktiskt begår brotten – att hut inte går hem! Hatarnas oförmåga att förstå att ingenting någonsin händer i ett samhälle på grund av någonting annat som händer i samhället, och att brottsligheten varit konstant sedan Vikingatiden, kan vara frustrerande ibland.
Själv ska jag i alla fall följa herrar akademikers logik, och utgå ifrån att en viktig orsak till mina nyfunna kattmatskostnader är att jag först nu har börjat spara kvitton. Samt bristen på fritidsgårdar.
Om skribenten: Solguru
