Jan Guillou fortsatte för ett par dagar sedan Aftonbladet Kulturs raska totalurartning, som på senaste tiden annars gått i riktning mot någon sorts nyleninism. Guillou föredrar dock att hålla en mer klassisk Aftonbladetlinje, och fokuserar därför på den allestädes närvarande rasismen. I en krönika med den melodramatiska titeln ”Sverige imorgon – en mardröm” upprör han sig över Fredrik Reinfeldts bruk av begreppet ”etniska svenskar”, och menar att ”inte ens de öppet främlingsfientliga Sverigedemokraterna definierar svenskhet som en sorts rasbegrepp”.
Därefter följer ett successivt allt mer oroväckande utbrott, som kulminerar med att hela Sverige är på väg att ”gå åt helvete,” eftersom det håller på att bli som Danmark. Att Danmark inte gått åt helvete för någon utom Lena Sundström tycks vara en bisak som inte nämnvärt bekymrar Coq Rouge-författaren. För övrigt finns det anledning att anta att människan inte längre har riktigt alla kulaker i galgen, vilket kanske bäst visas när han hänvisar till Axess och Neo (!) som ”extrema högertidskrifter”.
Nu är det dock inte Guillous apokalyptiska profetior eller politiska inkompetens som är huvudfrågan, utan hans försök att uppröra sig över begreppet ”etnisk svensk”. Krönikan menar att detta ordval självklart måste syfta till någon form av strikt, genetisk rasdefinition. Att det skulle hänga samman med något i stil med Hitlertysklands Nürnberglagar, eller med de Israeliska medborgarskapsbestämmelserna (ingen antisemitisk jämförelse avsedd, men för att räknas som jude i Israel förutsätts nu faktiskt att man kan påvisa judisk börd från och med gammelmormor, eller i vissa fall sju generationer tillbaka).
Så är det förstås inte – den typen av diskussion ligger på en helt annan nivå än frågan om det är meningsfullt att tala om ”etniska svenskar” i dagsläget. För den frågan spelar det faktiskt heller inte någon roll om man betraktar svenskarna som en genetiskt unik rasgrupp värd att rädda ”till varje pris”, eller som en monstruös mördarcell i den hatmekanism som är den ”vita västvärlden”. Frågan är om begreppet betyder något meningsfullt, inte om det på vilket det syftar är positivt eller negativt.
En enkel definition, som bland andra Karl-Olov Arnstberg varit och petat på, skulle kunna uppställas ungefär efter följande minimikriterier.
Svensk är den som:
1) Uppfattar sig själv som svensk.
2) Uppfattas av andra som svensk.
Därav följer att man, i de flesta sammanhang, utöver att inneha en upplevelse av att tillhöra den svenska folkgruppen också måste tala svenska utan allt för tydlig brytning, se svensk ut, och ha någon form av relation till det svenska samhället. Det är detta det, i alla fall så att säga sociologiskt, är att vara svensk. Raser, sociala konstruktioner och bakomliggande förklaringar åsido, är det så alla resonerar i praktiken, vare sig de vill eller inte. De som skäms över ”svenskars rasism” oroar sig inte för nyanlända somaliska flyktingbarns rasism när de talar om svensk rasism – de talar om en distinkt etnisk grupp, som visserligen inte är uteslutande definierad utifrån blod och blond best-potential, men i stort sett faktiskt är just det.
Det finns förstås gränsfall av olika slag. En adopterad asiat uppfattar sig själv sannolikt oftast som svensk, liksom av de flesta andra, även om härstamning och utseende problematiserar bilden och skapar gränsfall (tänk bara på alla medelålders män som vrålar ”Tjing-Tjong” så fort de ser Patrik Lundberg eller Tobias Hübinette). Europeiska invandrare som ser Astrid Lindgren-svenska ut kan, omvänt, förmodligen komma undan med en lätt brytning och fortfarande upplevas ungefär som svenskar. Den här typen av gränsfall har dock inte mycket med saken att göra; bara för att en definition inte kan tillämpas perfekt i varje enskilt fall är den inte irrelevant.
De etniska svenskarna utgör huvudskurkar i vänsterns självmarterande snyfthistoria, där de bär medansvar för Förintelsen och för att Södertörnsakademiker inte kan visa sig utomhus utan att folk börjar spela titelmusiken från Shogun på Sao Truc. Svenskarna – de etniska svenskarna – lever loppan på världens alla barnarbetares bekostnad och hatar muslimerna, kvinnorna och bögarna. För att kunna göra alla de här sakerna måste de finnas. Och om de finns är det rimligt att anta att de inte använder hela sin vakna tid till att förtrycka den Andre. Kanske de tycker om sina barn, att fira midsommar, engagera sig intensivt i absurditeter som fotboll och köra Volvo.
Finns gör de i alla fall, och om Guillou vill räkna sig till dem eller inte är förstås helt upp till honom. Själv väljer jag nog, fotboll åsido, att göra det.
Om skribenten: Solguru
