Idag ger Svenska Dagbladets ”faktakoll” sig på att undersöka Erik Ullenhags påstående att det är en myt att invandring kostar tiotals miljarder kronor. Med visst intresse tar man sig en titt, och visst får påståendet grönt ljus.
Artikeln kan sammanfattas så här: invandring kostar inte pengar. Eller jo, den kostar mycket riktigt tiotals miljarder kronor, men den skulle inte göra det om sysselsättningen bland invandrare blott ginge upp. Och förresten finns det uppgifter som tyder på att staten möjligen tjänar massa pengar på invandrares företagande. Men detta går inte att beräkna.
Den som följt ovanstående resonemang förstår kanske inte riktigt logiken bakom det gröna ljuset. I en annan värld, där invandrare vore sysselsatta i högre grad, skulle de offentliga finanserna inte gå back på den. Och det finns saker som vi aldrig kan förstå, som förmodligen innebär att invandringen faktiskt inte kostar några pengar. Det är faktiskt det som står i artikeln, som är lång, tillkrånglad och försöker låta vetenskaplig. Stöd får den förstås bara – och jag menar bara – av folk som inte orkar läsa den, men tycker att slutsatserna låter bra.
Man slår i alla fall fast följande: ”Enligt Ekberg var nettokostnaderna i de offentliga finanserna för invandringen år 2006 mellan 40 och 60 miljarder kronor, eller mellan 1,5 och 2,0 procent av BNP. Det skulle ju kunna peka på att Erik Ullenhag borde få rött ljus.”
Så varför får han inte det? Jo, för att Ullenhag och regeringen har tagit vad man kallar ett ”helhetsgrepp.” I detta helhetsgrepp ingår först och främst sysselsättningen – man påpekar att invandrarföretagare anställer 200.000 personer. Att man några rader högre upp konstaterat att sysselsättningsgraden bland utlandsfödda är 57% (vi har betydligt fler än 400.000 utlandsfödda i Sverige) spelar tydligen mindre roll.
Sedan blir det riktig action. Viktigare för helhetsgreppet är nämligen att man inkluderar eventuella handelsintäkter och ospecificerat ”företagande” som invandringen skapar (eventuella extrautgifter, av typen brottsbekämpning, sjukvård eller kostnader för sociala skyddsnät är tydligen inte en del av helheten, och berörs inte). Denna guldgruva av inkomster har en intressant egenskap: ”det är i princip omöjligt att sätta exakta siffror på detta och därmed är det också omöljigt [sic] att räkna på hur de förändrar de statliga finanserna.”
Med andra ord: själva ”myten”, alltså uppgiften om den omedelbara kostnaden för invandringen, är helt korrekt. Om man däremot inkluderar olika inkomster om vilka vi inte vet något (som ”myten” inte berör), och dessutom nonchalerar olika utgifter man inte brytt sig om att ta reda på något om, då kan man inte längre säga vad invandringen kostar alls. Dessutom skulle den inte kosta något om allting vore helt annorlunda.
Eller, som Tobias Olsson sammanfattar: ”Det går inte att sätta en prislapp på invandringen och därmed går det inte heller att säga att den kostar tiotals miljarder kronor.”
Det är överlag inte tillåtet att konsumera alkohol på svenska arbetsplatser. Mitt förslag är att Svenska Dagbladet ser till att denna goda tumregel efterlevs även bland skribenterna på Faktakollen.
Faktakollens reportrar följer måhända SvDs senaste hälsorön?
Om skribenten: Solguru
