Christopher Hitchens har avlidit, vid en ålder av 62 år. Med utgångspunkt i en av hans texter kan man göra några reflektioner, som skulle kunna vara av intresse både för statsministrar och norska massmördare.
För tre dagar sedan avled Christopher Hitchens, 62 år gammal. Som religionsdebattör kommer i varje fall jag inte att sakna honom, och den djupaste relation jag kan sägas ha haft till honom får väl anses vara viss glädje vid åsynen av William Lane Craigs mosande av hans synpunkter. Hans försvar av sin egen ateism (eller ”anti-teism”) var förhållandevis sammanhängande, hans argumentation mot religion och religiösa idéer var däremot – i mina ögon – helt enkelt skräp. Annars var han på många olika sätt en intressant karaktär. Om inte annat är han en av förmodligen ytterst få som någonsin kommer att få en uppskattande dödsruna av både Lisa Bjurwald och Avpixlat.
Nietzsche och hästen
Dessutom har han skrivit ett och annat intressant – sitt tämligen nyanserade reportage om water boarding åsido. Ett fascinerande, och bitvis gripande, exempel är essän Trial of the Will, där Hitchens diskuterar sin egen dödskamp. Han tar avstamp i bland annat Nietzsches maxim att det som inte dödar härdar – en tanke han utifrån både sin egen och andras upplevelser av att närma sig döden ifrågasätter, även om han samtidigt försöker erbjuda tänkbara försvar för den. Artikeln nämner också den incident då Nietzsche 1889, vid åsynen av en man som misshandlade sin häst, kastade sig fram, omfamnade hästen och sedan kollapsade. Det anses allmänt vara början på slutet av Nietzsches friska liv. Mannen för vilken medlidande var en svaghet, kollapsar överväldigad av just medlidande vid åsynen av våld mot ett djur.
Hitchens framkastar teorin att orsaken till att incidenten såg ut som den gjorde var Nietzsches fleråriga intresse för Dostojevskijs Brott och Straff, en bok i vilken en vidrig dödsmisshandel av en häst är en av de obehagligare scenerna. Ställd inför en verklighet som (låt vara antagligen inte fullt ut) imiterade Dostojevskijs skildring, bröt filosofen samman.
Rodions felslut
En annan parallell, som Hitchens inte utforskar vidare, är den mellan huvudpersonen i Brott och Straff – studenten Rodion Rodanovitj Raskolnikov – och Nietzsche som tänkare. För den som är obekant med boken ifråga kan den kort sammanfattas med att Raskolnikov, plågad av penningbesvär, räknar ut att han kommer att kunna göra världen bättre genom att rånmörda en elak gammal pantlånerska. Eftersom han själv kommer att kunna använda bytet till att slutföra sin juristutbildning, medan kvinnan bara använder sina tillgångar för att orsaka ofog och elände, menar han att brottet är befogat. Han övertygar sig själv att det finns två typer av människor – vanliga och extraordinära – och att olika moraliska principer gäller för de två. Till de förra räknar han den absoluta majoriteten, till de senare bland andra Napoleon och Muhammed. Och sig själv, förstås.
Det hela går, föga överraskande, inte så bra. Raskolnikov råkar för det första mörda ytterligare en kvinna vid rånet, och ansätts vidare av samvetskval som tar sig allt våldsammare uttryck i hysteri, feber och annat för rysk litteratur typiskt. Parallellen till Nietzsches hästincident blir tydlig. Uppfattningen att rätt och fel helt är avhängiga av styrka och makt (och då inte bara i praktiken, där det helt uppenbart förhåller sig så, utan redan på ett principiellt plan), samt att medlidande undantagslöst var svagas vapen mot de starka stod sig slätt när ”den starke” (hästägaren) misshandlade ”den svage” (hästen), och medlidandet ledde till ett rent sammanbrott.
Teori mot verklighet
Det hela kastar visst ljus på ett allmänt problem, som inte minst är politiskt. Det är förhållandevis lätt att rationellt bortförklara och angripa grundläggande, förgivettagna värden. Det gäller medlidande och moraliska intuitioner, lika väl som etnisk tillhörighet, gudstro (Hitchens egen hatkäpphäst) och i stort sett vad som helst. I praktiken har dock sådana klurigheter sällan någon betydelse – det spelar ingen roll hur klokt man argumenterar utifrån postulerade principer, om man samtidigt missar allmänmänskliga väsentligheter. Den som lägger för mycket tid på att övertyga sig själv om att det felaktiga är rätt, kommer inte först och främst att förgöras av oförstående meningsmotståndare som spelar på det andra laget – livet är inte en fotbollsmatch. Han kommer, i många fall, att förgöras av sig själv.
Hitchens var en intelligent människa som aldrig blev riktigt vis, men många av hans skriverier innehåller ändå många korn av just visdom. Teorins oförmåga att besegra verkligheten är en sak han tycks ha förstått, som allra senast vid slutet av sitt liv, även om han i min mening aldrig nådde riktigt ända fram. Läxan från Raskolnikov – att man inte hipp som happ kan utropa sig själv till världsförbättre och hjälte och sedan uppföra sig som man vill – skulle dock många människor må bra av att lära sig.
Svårt eller omöjligt
Hur extremt svårt, oftast omöjligt, det är att med bevarad integritet hitta på sin egen moral illustreras regelbundet. Det blir tydligt när vi betraktar en statsminister som ställd inför social otrygghet och växande våld mot de människor som valt honom, väljer att spy ur sig att det kommer att bli ”otroligt intressant att se hur det svenska vägvalet faller ut” – som om regeringstiden vore ett experiment och befolkningen labbråttor. Samma sak gäller de som envisas med att hävda att de politiska ändamålen helgar medlen – i alla fall när de omsätter teorin till verklighet. Huruvida den schizofrene mördaren Breivik någonsin får ett raskolnikovskt uppvaknande är väl tveksamt, men om det händer lär det inte bli roligt för honom, precis som hans vanvett inte var roligt för någon annan.
Det är visserligen så att historien gång på gång frambringat stora män (det är främst män), som skapat fantastiska ting med medel som varit andra förbjudna. Men det är just historien, och de krafter som ligger bakom den, som skapar dessa män, inte teoretiska spetsfundigheter och hybris. Raskolnikov fick aldrig något historiskt mandat att förstöra andra människors liv genom sina egna oansvariga vanföreställningar.
Detsamma gäller både Reinfeldt och Breivik.
Om skribenten: Solguru
