Relationen mellan den liberala kapitalismen och vänsterns kulturprojekt kan det knappast skrivas för mycket om. Inte minst har denna krånglat till möjligheten att på ett vettigt sätt ta hänsyn till dagspolitiska spörsmål.
På många sätt är det lätt att som identitär eller på annat sätt dissident betrakta det liberalkapitalistiska samhället som lämpligare än det socialistiska. Det är till exempel enkelt att se hur möjligheten att välja sitt eget liv skapar åtminstone något rörelseutrymme för den som inte alls intresserar sig för vare sig konsumtionskultur eller inhuman, könlös egalitarism i socialistisk tappning. Riktigt så enkelt är det dock inte: den postmoderna kapitalismen medför fruktansvärda sociala och mänskliga konsekvenser – eventuell ekonomisk utslagning åsido (sådan kan ju modereras och begränsas, som sker i de flesta länder idag) – den knyter upp människor till fiktivt skapade TV-identiteter, bryter sönder mänsklig ömsesidighet och naturlig gemenskap. I praktiken begränsas den liberala staten aldrig till att låta människor vara ifred och hindra dem från att skada varandra – och i den mån den gör det, fylls det ideologiska och normativa tomrummet av privata storaktörer. TV-kanaler, subkulturer, konsumtion och ensamhet har sedan länge skapat ett slags grotesk ersättningsreligion i Västvärlden.
Finesser med liberalkapitalism
Ändå kan man, på en principiell nivå, urskilja ett antal fördelar med ett system grundat på ”fria individer” under en stat som enbart förbjuder det som ”skadar andra”.
1) Kapitalismens anspråk på människan är inte absoluta – dess fixering vid ekonomiska transaktioner och ”avtal” begränsar dess dominansdrift. Systemet som sådant kräver egentligen bara individens arbetskraft (om ens det). För det stora flertalet gör detta visserligen ingen skillnad, i enlighet med det som sagts ovan kommer masskultur, media och subtilare former av påverkan ändå att knyta upp dem mot en ordning där de är alienerade i produktionen, och sociokulturellt dysfunktionella. Ändå finns här en möjlighet för enskilda personer att i princip strunta i stora delar av strukturen – och åtminstone en teoretisk potential även för kollektiv att fungera tämligen autonomt. Socialismen och kommunismen gör redan från utgångspunkten anspråk på hela människan – när det liberala systemet närmast råkar utarma själen i sin iver att profitera på kroppen, något det åtminstone finns viss möjlighet att motstå, vill socialismen ”nyskapa” människan i enlighet med abstrakta, mycket omfattande, moralismer.
2) Liberalismen har några principer som, åtminstone då de tillämpas konsekvent, går utöver den rena pragmatismen. Hit hör exempelvis yttrandefriheten och rätten till ett privatliv, oberoende av dess negativa konsekvenser. Ibland tar sig detta rent befängda uttryck – såsom i oviljan att på ringaste sätt motverka destruktiva kulturuttryck och beteendemönster – men för den som önskar att bevara någon form av autonomi vis-a-vis den omgivande soptippen är detta en självklar fördel. Även här skiljer sig den socialistiska traditionen avsevärt – här är utplånandet av det som gör människan till människa det absolut fundamentala. Detta gäller inom både marxistisk och anarkistisk teoribildning, och alla ideologiska diskussioner utöver det är metodologiska snarare än principiella. Anarkismens direktdemokrati har inget att göra med att låta människan komma till tals sådan hon är eller någonsin varit, utan förmodas (visserligen grundlöst) ge upphov till en egalitär, könlös kollektivism. Detsamma var ytterst Marx och Engels mål när de 1849 i Die Neue Rheinische Zeitung förklarade att stora delar av Europas raser hade till enda uppgift att ”utrotas i den revolutionära förintelsen”. Egalitarismen och revolten mot verkligheten förblir i vänsterns kärna, och det rent praktiska varierar okontrollerat.
3) Kapitalismen är dynamisk och instabil. Det gör att möjligheten att förändra den, och på längre sikt helt eliminera dess groteska aspekter och åter begränsa den till ett medel för varu- och tjänstutbyte snarare än en global, demonisk självhärskare, i alla fall teoretiskt kvarstår. Detta är visserligen en tveksam punkt att kontrastera mot den historiska kommunismen – det är ett faktum att, i vid mening, kommunistiska projekt tenderat att kollapsa, eftersom systemen i sig själva på ett så fundamentalt sätt strider mot människonaturen. Där har det också visat sig att kommunismens förmåga att på ett grundläggande sätt förändra och/eller förvrida människan varit tämligen begränsad (ser man på Östeuropa idag märker man snabbt att graden av samhällelig-kulturell urartning, åtminstone på ett normativt plan, är betydligt lägre än i Västeuropa, trots eller tack vare de ekonomiska-sociala kollapserna) Däremot skulle man kunna tänka sig en framgångsrik kommunism av dystopisk art – en värld där genetik, droger och avancerad propaganda faktiskt producerade det slut på historien i en absolut kollektivism som Marx föreställde sig. Inför ett sådant mardrömsscenario står sig faktiskt även multinationella företag slätt.
Ja, men nej
Så mycket för den principiella nivån; innan man springer och röstar på Alliansen bör man betänka några allvarliga problem när det kommer till tillämpningen av ovanstående. Det första är det faktum att det är långt ifrån självklart vilka politiska krafter som i dagsläget motsvarar vilken ”sida” i en tänkt dikotomi mellan höger och vänster. Den individualistiska liberalismen har redan omformulerats så att synnerligen traditionella socialistiska kontrollprojekt – såsom massinvandringen och familjepolitiken, som definitivt inte fötts ur några ”fria val” i konventionell mening – förklaras i termer av ekonomisk och individuell frihet. I mycket annat har den helt överlåtit kulturen och etiken till samma vänster den stundom förkastar i aggressiva ordalag. Omvänt har vänstern nästan helt gett upp alla anspråk på att förbättra situationen för människor, ens med ekonomiska medel. Mellan 1994 och 2006 sålde socialdemokraterna statliga bolag för 116 miljarder kronor, och globaliseringen (i alla fall delvis trots allt ackumulerandet av välstånd och i synnerhet makt i transnationella, fullständigt ”odemokratiska” storbolag) har man inte bara vikit sig inför, utan hyllat med emfas i åratal. Det vore inte helt långsökt att hävda att vänstern, som generell strömning, lämnat bakom sig både diktaturen och folkmordet, liksom direktdemokratin och den ekonomiska jämlikheten, och numera genomför sitt förstörelseverk inom ramarna för den globala kapitalismen.
Liberalismens medvetna blindhet inför det kulturella, det etniska och det moraliska har skapat ett tomrum som villigt fyllts upp med ideologiskt avskräde av röd karaktär, och kapitalismens frihetsälskare har knappt några medel kvar att försvara sig med. Betänk exempelvis hur i alla fall svenska liberaler gladlynt accepterar föreställningar om könsmaktsordningar och rasistiska strukturer, inte som ”individuella val”, utan som problem att motverka med lagstiftning och kvotering. I detta har man också helt övergett varje vilja att begränsa statsmakten och indoktrineringens roll i samhället – eftersom varje val som på något sätt upplevs som problematiskt av makthavare kan avfärdas som produkten av någon form av strukturellt förtryck av någon mot någon, och därmed ge staten rätt att intervenera i människors liv bäst den vill. Individen gills inte förrän han befriats i enlighet med elitens föreställningar- och därmed har den liberalkapitalistiska samhällsordningen redan börjat röra sig mot en vänsterorienterad totalitarism. Att den är ekonomiskt ojämlik blir då i sammanhanget tämligen sekundärt – något självändamål (annat än vad gäller ekonomisk produktivitet och profitmarginal) är inkomstklyftor knappast, även om de inte heller är direkt problematiska i sig själva.
Vi står alltså inför den obehagliga situationen att vi inte ens om vi ville skulle kunna välja en ”rovkapitalism” som lämnar våra själar och liv ifred när arbetsdagen är slut – indoktrineringen och vänsterns destruktiva antimänsklighet har trängt sig in i ”den fria marknadens” och dess förespråkares själva porer, vilket i sin tur beror på allvarliga felslut och blinda fläckar i den liberala och kapitalistiska människosynen. Det går inte längre att skilja pesten från koleran, om det någonsin gått.
Om skribenten: Solguru
