Estetik är en fundamental del av den mänskliga kulturen – både den individuella och den kollektiva. Dess roll i historien kan nästan inte överskattas. Frågan är om och hur den kan fylla en politisk funktion i dagsläget?
Den första och viktigaste formen av estetik är den som visar sig i själva skapelsen. Lord Northbourne använde blomman som exempel i den storslagna essä som försöker genomföra ett slags estetikens gudsbevis genom att hänvisa till skönhetens transcendenta dimension. Arthur Conan Doyle får i en novell sin berömda mästerdetektiv Sherlock Holmes att göra detsamma:
”Our highest assurance of the goodness of Providence seems to me to rest in the flowers. All other things, our powers, our desires, our food, are all really necessary for our existence in the first instance. But this rose is an extra. Its smell and its color are an embellishment of life, not a condition of it. It is only goodness which gives extras, and so I say again that we have much to hope from the flowers.”
Denna sida av estetiken – den skönhet som är helt befriad från fysiologisk eller pragmatisk mening – är den enda formen av L’art pour l’art som i sig själv är fullständigt övertygande – vi behöver inte lära oss något ytterligare av en solnedgång för att förstå poängen med den. Som uttryck för den kosmiska ordningen är den perfekt, om den uppfattas som något mer eller högre än det direkt synliga sker det inte genom abstrakt representation, utan genom en konkret upplevelse som kring- eller föregår varje intellektuell teologisk eller filosofisk spekulation
Skapelsens och de skapades estetik
Naturens skönhet och världens intrikata ordning – den ”naturliga” estetiken – åsido, så finns förstås också konsten. Traditionellt sett var denna form av estetik till stor del menad att fylla en liknande funktion som den naturliga – hieroglyfer och gravsmycken reproducerar både det konkreta och det transcendenta på ett direkt sätt. Döden, tillvaron, Gud, kejsare, auktoritet, kosmos – allt översätts till bilder och symboler som representerar både sig själva och sitt objekt på ett sätt som förenar bägge i ett och samma uttryck. Totem, ikon eller runsten – samtliga utgjorde konst som förenade estetiken med en mening och styrka på ett sätt som kommer naturens fenomen nära. Konstnären eller objektet för konstverket var antingen sekundära, eller överhuvudtaget inte relevanta för verket.
Renässansmänniskans självförhävelse är det första steget mot denna ordnings avskaffande. Här blir konstnären allt mer framträdande, hans personliga geni och drag blir allt mer framhävda – om än fortfarande utifrån tydliga ideal. Därefter var utvecklingsvägen egentligen redan asfalterad ända fram till den moderne konstnären – den unike neurotikern, den patetiskt självupptagne exhibitionisten, vars konst uttrycker subtila, men egentligen helt ointressanta, modaliteter av hans egna personlighetsdrag eller -störningar.
Från bevarande till förstörande
Konstens förmåga att uttrycka samhällets, kosmos och individens villkor i symboler som är direktare än språket, gör den till ett kraftfullt uttrycksmedel. En av dess centrala funktioner har alltid varit kommunikation och legitimering – inte minst genom att uttrycka den rådande ordningen, eller snarare dess ideal, har den kunnat tjäna en meningsskapande och strukturerande funktion. Konsten har skapat eller strävat efter att skapa en för sinnena begriplig bild av det heliga, att avbilda dygder och ideologier som bär samhället, att erbjuda inspiration och övertygelse till dem som konsumerat den. Det är alltså inte särskilt överraskande att den senmoderna konsten är i det skick där den är – funktionen att legitimera det rådande har inte förändrats, även om det rådande gjort det.
Den subversiva konst som vid det här laget existerat ungefär ett århundrade torde vara en av de mest påtagliga moderna avvikelserna. Konstnärer ser som sin uppgift att sänka krucifix i urin och måla rondellhundar, eller avbilda sublimt förvridna människokroppar märkta av sjukdom och ställa ut kadaver. Tanken att estetikens funktion bör vara att irritera folk, krossa fördomar och ondsinta värderingar i enlighet med maktens önskemål, och sist men absolut inte minst stimulera en uttråkad medelklassintelligentias preferenser för det annorlunda och extrema, har blivit förhärskande under de gångna decennierna. Utvecklingen har gått så långt att man till och med reproducerat en bredare samhällstendens: den som föredrar vacker, idealiserande och tilltalande konst är potentiell nazist (som om tredje riket vore först, eller ens särskilt framstående, bland de samhällen som hyst den självklara och knappast ideologispecifika uppfattningen att konst ska uttrycka det goda och sköna snarare än bara hat mot omgivningen).
Konst som politiskt redskap
Men går det att översätta den subversiva konstens uttryck till ett reellt politiskt eller kulturellt motstånd? Är det sarkastiska, fula och äckliga – eller åtminstone rent protestorienterat konstskapande – effektiva uttrycksmedel, politiska vapen? Vid en första anblick skulle man kunna tro att svaret är jakande, eller åtminstone varit det när vänstern tog över det europeiska kulturlivet i västvärlden. Den finkulturella konstens aggressiva hävdande av antireligiösa, antieuropeiska och rent antimänskliga uttrycksformer förefaller ha gått hand i hand med den enorma omvälvning av etik, estetik och demografi som skett i Europa under de gångna femtio åren. Det skulle alltså kunna förefalla som att en grupp estetiska aktivister, av den typ som mycket riktigt återfunnits i flera politiska rörelser, inte minst 68-vänstern, här haft en avgörande inverkan på samhällsutvecklingen. Att en finkulturell elit, parallellt med den akademiska, genom sitt ”ifrågasättande” av könsroller, religion, rasism och vad det nu kan vara, haft en bestående inverkan på samhället. Något torde det också ligga i denna tolkning.
Samtidigt finns det mycket som tyder på att kausalförhållandet är det omvända. I jämförelse med de akademiska revolterna, den konkret förda politiken och inte minst den massmediala, vulgärkulturella omvälvningen, förefaller ”konsten” under åtminstone de senaste femtio åren spela en högst sekundär roll. Om konstnärer någonsin utgjort ett destruktivt ”avantgarde” var det i så fall ett tag sedan – performanceartister som uppför sig rubbat på offentlig plats möts idag med gäspningar eller oengagerad irritation av alla människor utom närmast sörjande. De enda konstverk som verkligen provocerar gör det inte i egenskap av konst, utan skulle vara lika provocerande som politiska insändare. Eller limerickar.
Stauffenbergs estetiska mordförsök
Överlag finns en tendens, inte minst hos konstnärer och deras beundrare, att överskatta den konst som fötts ur det moderna konstbegreppet. Det självupptagna geniet som samlar en skara trogna lärljungar beskrivs ofta som en inflytelserik, politisk aktör. Ett exempel på detta är för övrigt Michael Baigents och Richard Leighs bok ”Secret Germany: Stauffenberg and the mystical crusade against Hitler”. Här hävdar man att Claus von Stauffenbergs vilja att lönnmörda Hitler till mycket stor del var beroende av hans koppling till den mediokre poeten Stefan Georges och hans sällskap, vilket torde vara en sanning med stor modifikation. Av allt att döma var Stauffenbergs drivkrafter betydligt mer konkret orienterade: en avsky orsakad av SA:s och senare SS brutalitet, en realpolitisk tanke om att ett mord på Führern skulle göra det möjligt att rädda en större del av Tyskland, eller kanske helt enkelt en smått småskuren lojalitet till den tyska armén, som allt mer tryckts undan av vad som uppfattades som Himmlers brutala flåbusar.
I den mån högre ideal var inblandade förefaller det sannolikare att hans religiösa tro, hans aristokratiska bakgrund och/eller en föreställning om att nazismen under sina senare år fläckade fosterlandets ära var avgörande, än att någon lojalitet till ett poesisällskap skulle ha varit det. Att namnet på sammansvärjningen togs från den gamle litteräre förebilden är då en annan femma, och är väl snarare ett exempel på utsmyckning än på kausalitet. Skulle det faktiskt vara så att Stauffenbergs främsta motiv var lojalitet med Georges diffusa men högtravande estetiska elitism, kan man i varje fall konstatera att detta likväl historiskt sett varit ett tämligen ovanligt motiv till konkret politisk handling och förändring, eller försök till förändring.
Politik och konst i dagsläget
Konst och estetik är en oersättlig och fundamental del av varje mänskligt sammanhang – rätt utförda kan de omvandla individer, inspirera till handling och helt enkelt förädla människan. I politiska sammanhang är det däremot åtminstone i dagsläget betydligt svårare att se åtminstone konstens omedelbara potential. Många år av estetisk, ideologisk och kulturell provokation på både mass- och elitnivå har gjort att det mesta som hävdar sig vara konst kan ursäktas – man kan komma undan med det mesta, så länge man inte menar vad man säger utan bara ägnar sig åt ”konst”. Den direkt politiska konstens storhetstid förefaller också vara förbi; de totalitära staternas estetik må ha varit imponerande på många sätt, men låter sig knappast översättas till det postmoderna samhället på ett framgångsrikt sätt. Den purkulturella ideologiproduktion som fortfarande är framgångsrik är den strikt ”folkliga” – deckare och TV-serier med implicita budskap och snart sagt obegränsad målgrupp. Paradise Hotel både säger mer om, och har större inverkan på, vårt samhälle än Okänd, kvinna 2009-349701. De relevanta eliterna är idag ekonomiska och ibland akademiska-ideologiska, mycket sällan estetiska-finkulturella.
Försök att låta konsten verka i sig själv förefaller helt enkelt inte längre vara särskilt effektiva. I Sverige har vi som exempel på detta någon som Bo Cavefors, vars gärning som förläggare visserligen inte ska nedvärderas på något sätt. Hans utgivning har inkluderat mycket intressant, originellt och kanske stundtals rent utav meningsfullt. Som politisk, subversiv eller reaktionär kraft kan hans sammantagna gärning däremot, spretig som den är med framställningar av alltifrån obskyra konservativa revolutionärer till infantil bögpornografi, knappast nog underskattas. Effekten på den konkreta situationen i Sverige, eller ens på särskilt många individer, kan med säkerhet sägas ha varit obetydlig, om nu ens avsikten någonsin varit att ha någon effekt. Möjligheterna att grunda en genuin politisk rörelse på ett sammelsurium av olika disparata kulturella uttryck är helt enkelt synnerligen begränsade – i varje fall för en rörelse som representerar positiva politiska ideal, snarare än bara medvetet sabotage och sönderfall.
Neukultur
Härav följer som sagt inte något krav på enkelriktning eller fåntotalitär, subkulturell programestetik – tvärtom är detta den andra extrempolen som måste undvikas om man ska kunna utarbeta ett levande högerradikalt kulturliv i Sverige. Att känna till en mångfald av tänkare, skribenter och kulturuttryck är givetvis alltid en fördel, så länge man inte tror att en allmän estetisk Lebensgefühl kan ersätta konkreta ställningstaganden, och en attityd där man säger det man menar och visar vad man tycker. I den mån det går att finna samtida finkulturuttryck som uttrycker genuint positiva värderingar, eller ger uttryck för en god estetik, är det givetvis alltid bra om man intresserar sig för dem, på samma sätt som man måste uppmuntra och ta till sig de positiva tendenser som trots allt fortfarande existerar i samhällsdebatten eller masskulturen. Inte heller är det nödvändigtvis så att konstnärliga provokationer alltid är meningslösa, eller att det är oviktigt att ägna tid också åt konst och finkultur.
Så länge man förstår uttrycksformens räckvidd, och inte tonar ner andra sidor av politisk aktivitet, är de allra flesta kulturella och intellektuella intressen meningsfulla. Aktivt kulturskapande på andra nivåer än de populärkulturella kan vara meningsfullt – åtminstone som sammanbindande kulturellt kitt för medvetna människor som vill ha alternativ till den rådande smörjan. Sannolikt är det också på detta senare område ”estetisk aktivism” har den viktigaste funktionen att fylla – som ett alternativt sätt att uttrycka ideal och livsuppfattning för de som intresserar sig för traditionella värderingar.
Om skribenten: Solguru
