Solguru har läst igenom Arenas andra nummer från 2010, där galenskaperna avlöser varandra. Inte minst har man givit plats åt en gammal våldsverkare, i vad som torde vara årets roligaste ofrivilliga drift med vänstern.
Tidskriften Arena är ett välkänt samhällsmagasin, enligt egen utsago Sveriges ledande. Utifrån ett vänsterperspektiv kritiserar man olika företeelser man ogillar, eller (i undantagsfall) uppskattar. I senaste numret, årets andra, får vi en tydlig indikation på en sak: den svenska vänstern, också den ”legitima”, har börjat urarta fullständigt.
Censurivrande Bjurwald
En artikel av särskilt intresse finner vi i numrets temadel (temat är ”Nätets baksida”). Här ondgör sig Lisa Bjurwald över att nätets frihet har givit ”hatet” fritt spelrum, och att urartningen gått så långt att forne nazisten Björn Björkqvist till och med fått publicera en artikel på Newsmill. Till detta kommer den strida strömmen av intoleranta kommentarer – som givetvis inte är uttryck för riktig opinion, ni vet sådan där som gnäller på ”orättvisor”, utan till stor del är följden av systematiskt arbete från disciplinerade högerextremister (I wish, Lisa).
Hon har flera förslag på konstruktiva lösningar; inte minst bör tidningar stänga av kommentarsfunktionen för alla nyheter utom de som rör ”mode, teknik och andra specialiserade [ämnen]”, och bloggare bör uppmuntras att skaffa en ansvarig utgivare, så att denne kan åtalas för exempelvis hets mot folkgrupp och förtal. Det tjänar de enligt Bjurwald själva på – de kan ju då ”åtnjuta grundlagsskydd”, vilket i praktiken alltså främst innebär att exponera sig för risken att åtalas för nyspråkskonstruktionen ”yttrandefrihetsbrott” om Lisa Bjurwald inte uppskattar det man skriver.
Gammal favorit
Detta är dock bara början på den ideologiska fest som denna månads Arena bjuder på. Vid sidan av Bjurwalds försiktiga rop på självcensur och totalstopp för debatt på tidningarnas hemsidor, finns nämligen en artikel om (håll i er) ”Gulinghumorns grunder”. Vid sida av den obligatoriska gaphalsakademikern, i detta fall Lundlektorn Carina Tigervall, finner vi som medförfattare en riktig gammal favorit ur den svenska stenkastarvänstern: ingen mindre än självaste Tobias Hübinette. Denne charmante man har tidigare gjort sig känd för uttalanden om att ”den vita rasen” är ”underlägsen på alla upptänkliga plan”, och för att skryta med att han misshandlat barn och pensionärer om de ”betett sig rasistiskt” i hans omgivning.
Han är även dömd för ett flertal brott, inklusive misshandel, och nu senast blev det två månaders fängelse för bland annat olaga hot mot en före detta flickvän. Han har vidare anklagat sina arbetskollegor för pedofili, och en gång i tiden varit med och grundat tidsskriften Expo (alternativt, om man får tro Expo, hittat på att han varit med och grundat den, vilket väl är ungefär lika dumt).
Makthavare mot makten
I sin artikel menar Hübinette och Tigervall att svenska skämt om asiater är ett uttryck för ett patriarkalt behov av att håna feminina män, ett sätt att lätta på postkolonial ångest och, enkelt uttryckt, en förtrycksmekanism som reproducerar den osunda ordningen att svenskar bestämmer i Sverige. De försöker även räkna ut hur det kommer sig att asiater inte verkar bry sig så mycket (tanken att inte alla vill vara lika neurotiska som Hübinette tas inte upp som förklaringsmodell). Så långt inte så överraskande. Artikeln är i sin helhet bara ännu ett exempel på att det nästan blivit omöjligt att skriva satir om svensk antirasism, något som konstaterades vid ett försök på den här bloggen för inte så länge sedan.
Man kan dock aldrig upphöra helt att förvånas över hur den svenska kultureliten fortsätter låtsas protestera ”mot makten”. En lektor vid ett av landets mest prestigefyllda universitet, och en galning som av arbetsgivare och media fått carte blanche att uppföra sig hur fan som helst, menar sig på allvar ”ifrågasätta maktstrukturer” – som om inte de själva representerade just makt och maktmissbruk i renast tänkbara form. Påståendet att ”tjing tjong”-skämt och illustrationer som kinesen på Fazers populära godispuffar skulle vara mer laddade med ”strukturell makt” än dessa två individer och den ideologi de representerar är så löjligt att man inte vet var man ska ta vägen.
Hübinette med egna ord
Man skulle kanske kunna tänka sig att Arena helt enkelt är fullständigt okunniga om vad det är för människa man valt att ge spelrum i spalterna – att Hübinette har förmågan att framstå som mer sansad än han är, och alltså fört den ”radikala” tidskriften bakom ljuset. Tyvärr är det knappast möjligt att Arena skulle ha missat Hübinettes psykiska tillstånd och smak för politiskt våld. Detta illustrerar han nämligen själv mer än väl i artikelns inledning. Så här skriver han:
”Jag står och väntar vid en busshållplats i Stockholms innerstad. En buss saktar in och stannar och fram- och bakdörrarna öppnas. Det är dock inte den buss jag väntade på. Plötsligt ser jag att en vit pojke i bakre änden av bussen tittar på mig, slår upphetsad med ena handen mot rutan och pekar mot mig, och jag hör honom ropa högt: ”Titta, titta en kines!” Pojken är i sällskap med ett flertal andra barn samt några vuxna, alla är vita. Det är antagligen en dagisgrupp med sina förskollärare. Barnen vänder sig om mot mig och börjar skratta, medan de vuxna också tittar på mig och sedan på barnen och ler sinsemellan, kanske förläget för min skull eller för att de tycker att pojken är gullig i sin naiva frispråkighet.
Plötsligt brister något inom mig, jag påminns om en hel uppväxt och ett pågående vuxenliv fyllt med liknande händelser; vita barn och ungdomar som pekar och skrattar och ropar ”tjing tjong”, ”japan”, ”Kines” eller ”guling” efter mig, och vita vuxna som ofta lätt påstrukna och gärna i grupp bugar sig överdrivet, gör kampsportshärmande rörelser i luften ackompanjerade med ”tjing tjong”-liknande läten och hjärtligt gapskratt. Jag rusar in genom bakdörren på bussen och tränger mig fram bland barnen och trycker upp pojken mot glasrutan så han börjar kvida och ropa ”nej, nej”. Innan förskollärarna eller de andra vuxna hinner reagera kastar jag mig ut ur bussen precis innan bakdörren stängs igen, och jag ser sedan bussen åka iväg med en gråtande pojke, en förvirrad skara barn och en upprörd samling vuxna som med oförstående och anklagande blickar tittar på mig genom fönstret.”
Sammanfattningsvis
Vi har alltså, i ”Sveriges ledande samhällsmagasin”, en lektor i sociologi och en flerfaldigt dömd våldbrottsling, som i en artikel ämnad att väcka medvetenhet om den rasistiska maktutövning som utgår från Kinapuffar, redovisar hur en av dem är ute och ofredar, för att inte säga misshandlar, dagisbarn på bussar. I samma tidskrift sitter en annan toka och lägger ut texten om hur man ska kunna hindra folk från att kommentera nyhetsartiklar – bland annat för att en av hennes favoritkrönikörer tydligen kallats för ”kommunist”. För den intresserade finns även en patetisk artikel om faran med ekologiskt tänkande, där Jan Selling orerar, skitnödigt och moralistiskt, om ”ekofascismens” risker. Den ”apartheidliknande strukturen” inom svensk turistnäring tas upp som en farlig ”inkörsport” till nazistiskt tänkande. Som tur är får man tydligen trots detta oroväckande faktum vara miljövänlig och bo på landet, för även Rosseau och Marx (!) tyckte tydligen om naturen. Bara man undviker ”biologism” kan det nog gå vägen. Skulle jag försöka skriva satir i samma anda skulle folk tycka att det var för överdrivet och dumt för att vara trovärdigt.
Det finns egentligen inga kommentarer jag kan bidra med som bättre än innehållet självt skulle redovisa den svenska vänsterns totala intellektuella bankrutt. Arenas andra nummer detta år är ett slags politikens ”Plan 9 From Outer Space” – ett fiasko som får visst underhållningsvärde på grund av upphovsmännens totala brist på självdistans och perspektiv. Att ta det hela på allvar gitter nog ingen; i värsta fall kanske den kan göra lite skada. Som underhållning är den emellertid utmärkt, och roligare än någonting jag skulle kunna snickra ihop.
Om skribenten: Solguru
