Regeringen ska slopa de så kallade ”konstnärslönerna”. Som ganska ofta när det gäller alliansregeringen är utgångspunkten fel, men resultatet faktiskt helt ok.
Konst i Sverige lever i en synnerligen påtaglig paradox. En stor del av dess utövare och förespråkare lyckas med bravaden att samtidigt tillhöra den absoluta vänsterkanten – att förespråka jämlikhet och antielitism – och i relation till sitt konstnärskap uppleva att man tillhör just en elit. När nu regeringen beslutat sig för att avskaffa den livslånga inkomstgaranti som bland annat finansierar Jan Myrdals resor till indiska gerillor, kommer det senare till tydligt uttryck. ”Jante-lag”, heter det plötsligt.
Nyliberal vulgärkultur
Det är riktigt att regeringens drivande tanke antagligen är fel. En nyliberal idé om att all konst måste finansiera sig själv – vilket i dagsläget innebär finansieras av breda folklager på en öppen marknad – är spontant motbjudande. Stieg Larsson och Paradise Hotel flimrar förbi framför ögonen bara man hör resonemanget. Samtidigt är det knappast rimligt att finansiera renodlat trams med skattepengar. Med tanke på att kärntrupperna i all kulturverksamhet i Sverige – den till staten kopplade i synnerhet – är samma tröttsamma gäng av avdankade kommunister, västvärldshatare, ”antirasister”, feminister och pretentiösa ”provocerande” bildkonstnärer som vanligt, är det svårt att uppröras över regeringens beslut att sluta kasta pengar på ett godtyckligt urval av dem. I princip är det lätt att hålla med kritikerna om, att nyliberalismens vulgära dregelfixering vid saker och tings förmåga att överleva på en marknad borgar för fördumning. Majoriteten har inte den bästa smaken, har inte rätt.
Problemet är, att invändningen faller platt när man ser att Maj Wechselmann lever av offentliga medel – det ger dålig smak i munnen. Konstens tillstånd i västvärlden är dessutom i dagsläget så uselt att det finns föga anledning att hävda att den är särskilt mycket högre stående i andlig eller kulturell mening än vilket TV-program som helst. Så länge det handlade om ett unikt hantverk, eller om att förmedla subtila eller sublima budskap som kanske inte kan uttryckas på annat sätt, var konst något bra. Konst som uttrycker det gudomliga, är god konst. Kanske kan man, om man i senmodern anda betraktar konsten i och för sig, också hävda någon sorts ”värde” i den tidiga destruktiva konsten. Första gången någon sänkte ner ett krucifix i urin eller hängde upp djurtarmar eller barnporr i en utställningslokal kanske det var häftigt, åtminstone för några psykiskt sjuka individer. Men det är gjort nu; vi har sett varenda provocerande ”performance” man kan tänka sig, tio gånger om. Lägg ner nu, låt andra destruktiva krafter ta över, de gör det ändå bättre.
Verkliga revolutionärer
När det handlar om att ”ifrågasätta maktstrukturer” och ”bryta ner unkna värderingar” är vulgärast tänkbara populärkultur tusen gånger effektivare än pseudokonstnärligt tramsande med symboler. Det är i dokusåpan, i meningslös knull-TV, den sanna ”jämlikheten” finns. Alla förstår vad allt betyder, ingen behöver känna sig dum. Inga hierarkier, inga fåniga religiösa eller etiska värderingar utom lyckomaximeringens och den ekonomiska nyttans principer. Den usla deckaren eller ungdoms-TV-serien knäcker vilken Ecce Homo-utställning som helst. Antirasismen främjas av invandrarkillen som blir ihop med den svenska tjejen, flankerade av en rasistisk eller hederskulturell pappa som lär sig förstå och tolerera på slutet. Feminismen petas fram genom en subtilt pervers chef, implicit ”patriarkatet”, som tafsar på den kvinnliga protagonisten, men får sitt straff på slutet. Inget kan uttrycka västvärldens självförnekelse och den fantasivärldsbild som ligger till grund för den som den kommersiella masskulturen. Revolutionen sker på marknaden.
Det kan, nej bör, man tycka är äckligt, men inte om man tillhör den svenska kulturvänstern. Hos den tycks någon sorts avantgarde-tänkande leva kvar, där eliten ska främja jämlikhet bland massorna, men samtidigt behålla vissa privilegier som belöning för sitt slit. För sovjetbyråkraterna var det kanske bilar och förmåner i statliga bolag, för kulturvänstern är det en skyddad verkstad av ömsesidigt ryggdunkande, understödd av skattepengar. Att den priviligerade elitklassen numera i allt högre grad blir den kommersielle producenten, redaktören och reklammakaren verkar inte riktigt ha gått fram än. Än en gång är det alltså den moderna kapitalismen som förverkligar marxismens andliga kärna – nivelleringen av allt, till och med det svenska kulturlivets tramspatrull och dess låtsaselitism.
Det är antagligen inte ett steg i rätt riktning, men för min del kan de gärna ha det. Socialtjänsten erbjuder faktiskt försörjningsstöd.
Om skribenten: Solguru
