Frans G. Bengtsson är kanske mest känd för sin vikingaskildring Röde Orm, framröstad till förra århundradets sjunde viktigaste svenska bok i en omröstning hållen av Sveriges bibliotek. Hans essäer och författarporträtt är idag mindre bekanta.
Frans Gunnar Bengtsson vilar sedan December 1954 på Amnehärads kyrkogård i Gullspång. Hans minne finns i folkmedvetandet främst bevarat på grund av hans humoristiska storverk Röde Orm, som behandlar en vikings göranden och låtanden i forna dagar. Bengtsson författade emellertid mycket annat – inte minst ett antal mycket intressanta essäer, korta biografier och betraktelser över kända historiska författare och, ibland, politiker. Det är intressant och stimulerande läsning, som jag rekommenderar var och en.
Bland de människor vars verk och öden tecknats av Bengtsson hittar vi den franske skurken och skriftställaren Villon, än mer välkända författare som Lord Byron och Joseph Conrad, samt även ett antal historiska personer av annan dignitet. Exempelvis står en mycket fin text om Karl XII att finna i samlingsverket Litteratörer och militärer. Kungens aura och märkliga status, inte bara bland sentida historiker, utan även bland sina samtida, diskuteras med en stil som är både lättsamt kåserande och djupsinnigt reflekterande. I samtliga fall är Bengtsson försiktigt idealistiskt – han talar om författare och personers verk och vision som det faktiskt relevanta, och bland annat jämför han biografier som tonar ner sådant till förmån för familjeliv och levnadsomständigheter med att ”uppföra Hamlet med titelfigurens roll utesluten”.
Politik och språk
Att definiera Bengtsson politiskt låter sig inte helt lätt göras – man kan konstatera att han var konservativ och i viss mening antidemokratisk, men att politiken kom i andra hand för honom. Han avfärdade H.S. Chamberlain som en ”enkel arisk galning” på grund av dennes Jesusteorier, men detta skedde i en överlag sympatiskt inställd skilding av Greve Gobineaus verk. Nationalsocialismen hade han just ingenting till övers för, i synnerhet ockupationen av Norge tycks ha provocerat honom oerhört, och samtidigt vände han sig med kraft emot samtidens slätstrukna demokratisering, egalitarism och fördumning. Han skriver underfundigt och roligt, med toner av ironi, men även väl så skarpt och sakligt när det är påkallat. Hans stundtals dräpande – och dråpliga – diskussion av samtida stavningsreformer är typisk:
Man resonerar ungefär så här: Språket utvecklas; därvid utvecklas talspråket fritt, men skriftspråket kan numera inte följa med i loppet eftersom det i sin normerande gestalt är fastbundet; det måste därför då och då tillåtas att ta ett språng framåt för att nå fatt talspråket, där detta i jämn lunk rör sig framåt mot något slutligt volaspükstadium eller telegramideal; ett sådant språng blir en stavningsreform, vilken alltså med jämna mellanrum, helst så korta som möjligt, är av nöden. Den bygger på ett enkelt postulat, betraktat som självklart: skriftspråket ska rätta sig efter talspråket. Detta postulat ter sig bärkraftigt nog ända tills man faller på idén att fråga varför. Varför är inte den exakta motsatsen lika sann? Varför skall inte tvärtom talspråket i någon mån rätta sig efter skriftspråket? [..] Är det inte tack vara skriftspråket vi överhuvud ha ett svenskt språk i stället för en samling primitiva dialekter endast? [..] Talspråket är en samling skäligen godtyckliga läten, och dess öden äro av underordnad betydelse; skriftspråket däremot är ett idealt konstverk, motståndskraftigt mot tid och förvandling tills barbarer och utvecklingsmakare få hand om det, och dess förvittring och sönderfall är ett med kulturens.
(Konsten att stava, ur essäsamlingen Silversköldarna)
Övermyrorna vid sjön
En av Bengtssons mest underfundiga essäer är betitlad Promenad till en myrstack, vilken även den står att finna i ovannämnda Litteratörer… Han beskriver i den sin dagliga (”om vädret är drägligt”) promenad kring Rössjön i Skåne. Här kommer hans stilistiska precision och intellektuella kapacitet till fullt uttryck, och en storartad naturskilding vävs samman med finurliga observationer och omväxlingsrika referenser. Vad sägs till exempel om följande redovisning av den i titeln omnämnda myrstacken och dess placering?
Vem har någonsin hört talas om en myrstack vid själva brädden av en sjö, fastklamrad vid ett par stenblock och en dvärgtall på halvannan meters avstånd från vattnet? I varje fall aldrig jag. Vad ha myror där att göra, när de ha tusentals tunnland skog att fritt kolonisera åt alla håll? Ett mysterium, förvisso; och för att ingenting skall fattas ha de slagit sig ned just vid den ända av sjön där vind och vågor nästan alltid ligga på, – exakt på den mest riskfyllda fläck de skulle varit i stånd att vid systematiska efterforskningar uppleta. Ett mera bokstavligt uppfyllande av det gamla nietzscheianska programmet att ”leva farligt” skulle man knappast kunna tänka sig. Kanske äro de övermyror, resultatet av någon nylig mutation, en lusus naturae som Naturen kan ha skäl att gnugga händerna åt – tappra och sorglösa varelser, likgiltiga gentemot allt, fyllda av vishet och lycka. Från sin äventyrliga bebyggelseplats på den smala strimman sluttning mellan stigen och sjön – ”between the Devil and the deep sea”, skulle man kunna säga – är det som om de väl till freds mumlade, med stillsam galghumor: O helvete, var är din gadd? O död, var är din seger?
Det var kanske inte bättre förr, men det är sämre nu
Bortsett från att mycket av det Bengtsson skriver är intressant, fascinerande rent utav, är det kanske främst hans stil och språkliga precision som tilltalar. I en tid av felstavade kultursidor, på vilka folk tror sig vara djupsinniga för att de tragglat sig igenom ett par böcker av Focault och med ett språk värdigt Max Kaka pressar in vadhelst de läser i torftiga och endimensionella ”genusteorier”, är det som att komma till en annan värld. Bengtssons egentligen oskyldigt kåserande anmärkningar om kulturens förflackning genom stavningsreformer ter sig plötsligt desperat relevanta i en tid som blivit så dum som vår.
Ett annat stycke ur just essän om stavningsreformer, blir en värdig avslutning. Det handlar hos Bengtsson om en liknelse för att påtala det absurda i att opåkallat anpassa skriftspråket efter talspråket, men kan idag användas för att illustrera vilken samhällsutveckling som helst – religiös, sexuell, kulturell eller moralisk:
Antag att vi ha å ena sidan en syndig människa, å andra sidan tio budord spikade på denna syndiga människas vägg. Ett av dess bud säger till denna människa, kort och brutalt: ”Du skall inte stjäla.” I denna krassa form är budet helt och hållet ouppfyllbart för den stackars människan, som hjärtligt vantrivs med formuleringen. Man skyndar sig då att företaga en jämkning, och det förbättrade budet lyder: ”Du skall inte stjäla vid fullt dagsljus.” Snart gapar emellertid åter ett litet svalg mellan budets teoretiska krav och den syndiga människans praktiserade metoder: människan blänger åter mörkt på sitt budord och finner efter kort tid även dess förbättrade formulering outhärdligt rigorös. Åter äger en smidig omredigering rum, och slutligen strålar från väggen procedurens slutresultat: ”Du skall inte stjäla när du själv anser det klokast att låta bli” – varpå över den prövade människans anlete äntligen ett drag av belåtenhet breder sig från öra till öra, och därefter lever hon i glättighet och harmoni samman med sin fullkomnade etiska norm.
Att sammanfatta Sverige vid slutet av 2009 bättre än så låter sig nog inte göras.
Mer om Bengtsson:
Oskorei: Frans G. Bengtsson – Röde Orm
Nordanvind: Frans G. Bengtsson och Arthur de Gobineau
Om skribenten: Solguru
