Solguru observerar att det rör sig lite i grytan, och att den svenska vänster som för tillfället inte har den politiska makten, men som vanligt hela den kulturella makten, oroar sig för farlig konservatism. Bräkandet för att tysta oppositionen, eller åtminstone begränsa dess omfattning så att inga vitala intressen hotas, är igång.
När något av djuren i George Orwell’s klassiska ”Djurfarmen” började ställa obekväma frågor, bräkte de partitrogna fåren omedelbart en trött men högljudd slogan: ”Fyra ben bra, två ben dåligt”. På så vis kunde de härskande grisarnas makt bibehållas. Under de gångna dagarna har det funnits anledning att komma ihåg denna passage vid mer än ett tillfälle.
Att lyda är inte att hålla med
Det tycks som om lite känsligare näsor börjar reagera på att något ligger i luften i Sverige. Under ganska lång tid har vänstern och marknadsliberalerna kunnat låtsas att deras tjafsande om ekonomiska detaljer, varvat med rubbade könsidentitetsexperiment och ändlösa cirkelresonemang om varjehanda nonsens, varit ett naturligt tillstånd. Vad de har missat är att allt fler börjat ledsna på dem. Men så är fallet, och frågan är hur länge till man kan sitta och hävda att alla måste acceptera alla vansinnigheter som HBT-äggen, genusvetarna och massinvandringsförespråkarna hittar på i sina gryt.
De allra flesta i Sverige vet fortfarande hur de ska föra sig offentligt, och vet att jobb, ära och anständighet står på spel om de öppnar käften på fel sätt. Men några hearts and minds har varken politiker, kulturelit eller massmedia längre. Överlag får man faktiskt känslan att det numera mest är ointelligenta människor som försvarar statsdoktrinen i Sverige. Förutom de vars utkomst eller självbild hänger på den bestående ordningen, förstås.
Göran Hägglund vs Jonas Sjöstedt
Kristdemokraternas Göran Hägglund har anat profileringsmöjlighet och gjort ett antal angrepp mot vad han kallat kulturvänstern, vilken i sin tur reagerat med att desperat förneka sin egen existens. Jag vet inte om det är ett trick, eller om de faktiskt inte begriper vilken sorgligt inskränkt skara halvtotalitära byfånar de egentligen utgör. P3 ägnade en heldag åt att håna Hägglunds första utspel i alla fall, och stora delar av mediasverige stämmer eftersom upp i hatkören.
Vänsterpartisten Jonas Sjöstedt förklarar att han ”känner igen det här från USA” – och upprör sig dessutom huvudlöst nog över tendensen att ställa ”vanligt folk mot en elit”! Det behöver kanske inte ens kommenteras hur absurt detta är – tidigare detta år drev Jonas eget parti demonstrationer under parollen ”folket mot eliten” i något värdelöst, pseudoradikalt sammanhang. Eftersom Jonas Sjöstedt är långt ifrån ointelligent kan det hela bara tolkas som grundlig oärlighet – för Jonas är elit något bra (och därmed definitionsmässigt ingen elit, eftersom auktoritet alltid är negativ), så länge den upprätthåller en serie normer som är självändamål och ska drivas igenom till varje pris. Vill folket ägna sig åt klasskamp är det ”demokratiskt relevant”, protesterar det mot att skattepengar går till idiotkonst eller mot att bli rånade och misshandlade i kulturberikningens namn är det intolerant och i behov av uppfostran och utbildning.
”Nykonservativ” våg
Aftonbladets Helle Klein reagerar som mediaeliten förväntas – hon låter meddela att det handlar om en ”nykonservativ våg” som känns igen från tidigare decennier (och namedroppar några farligt demokratifientliga individer, för att verkligen klargöra vad det handlar om ”egentligen”). Hon behagar dessutom hänvisa till Samtidsmagasinet Salt och dess korta existens på ett sätt som är nästan löjeväckande oärligt. Så här tycker Klein att det gick till när Salt kom och gick:
”Den drog iväg ut i de radikalkonservativa träskmarkerna och inhyste alltmer obskyra åsikter med främlingsfientliga vibbar. De mer anständiga skribenterna lämnade tidningen och efter några år lades den ner.”
Var det verkligen så enkelt, Helle? Fanns det inga andra faktorer som spelade in? Hur och utifrån vad kan du, av alla människor, ha rätt att definiera vem som är ”anständig” och inte? Och jo, frågorna är retoriskt menade – vi vet bägge svaren.
Sammanfattningsvis…
Man blir förstås mest bara less, och kommer hela tiden på sig själv med att undra om de här människorna verkligen är så enfaldiga som de verkar, eller om de helt enkelt medvetet ljuger. Istället för att tramsa vidare kring Sjöstedts och Kleins världsfrånvända dravel, tänkte jag avsluta med tre enkla påståenden, förståelsen av vilka borde vara någon sorts förutsättning för att kvalificera sig till gruppen ”tänkande människor”:
1) Det svenska debattklimatet är extremt hårt reglerat genom ett finmaskigt, eller egentligen kanske mest grovkornigt, nät av sociala och mediala kontrollmekanismer. Det exkluderar kritik, det stigmatiserar och det hånar. Går någon helt överstyr och faktiskt säger något som bryter rådande konsensus i någon allvarligare mening finns mer robusta metoder – om inte förkastande tillmälen fungerar kan ”civilsamhället” ta över så att man förlorar arbetet på grund av arbetsgivare med beröringsångest, eller helt enkelt misshandlas av ungdomar som tagit sin vänstervridna uppfostran på allvar.
2) De mest direkt ansvariga för detta kan utan vidare beskrivas som just ”kulturvänster”. Det är akademiker som är så hjärntvättade av sin tid på universitetet att de på allvar tror att kön är något ”konstruerat”, att vad helst som är dumt och provocerande (mot ”normativiteten”, bevars, aldrig mot något de själva tar på allvar) är finkultur, att invandring är ett självändamål, att uppåt är neråt, att öst är grönt.
3) Förnekar man att detta i princip är en riktig beskrivning av situationen, är man antingen extremt okunnig om hur det ser ut i Sverige, eller ljuger för att man på något sätt gynnas av situationen.
Sedan kan fåren bräka bäst de vill.
Om skribenten: Solguru
