Idag startar Solguru en artikelserie i tre delar om Mäster Eckehart – en av medeltidens mest omstridda teologer och mystiker. Den första delen är till stor del biografisk, och behandlar Eckeharts liv, den tid och det intellektuella klimat han levde i.
År 1260 föddes i Thüringen, i staden Hochheim, en av medeltidens främste teologer och mystiker. Han har sedan dess varit känd under ett och samma namn, med oändliga variationer vad gäller stavningen. Meister Eckhart, Eckart, Ekkehart… För våra syften använder vi det vanligaste svenska skrivsättet: Mäster Eckehart. En av den katolska kyrkans mest kontroversiella, men också kanske viktigaste och i förlängningen mest inflytelserika, teologer.
Kometkarriär
Redan vid femton års ålder inträdde den unge Eckehart i Dominikanerorden. Ytterligt begåvad kom den unge mannen av lågadlig härkomst snart att studera vid några av dåtidens främsta lärosäten. Filosofi och teologi läste han i mitten av 1280-talet vid Kölns dominikanskt grundade högskola, och senare skickades han som nybakad baccalaureus till universitetet i Paris, närmare bestämt till klostret Jean Jacques, för att föreläsa. Vid 1300-talets början var han redan en framstående teolog, och försvarade bland annat förståndets och intellektets företräde framför viljan i en disputation med franciskanen Gonsalvus de Balboa. Något år senare, 1302, erhöll han magistertitel och började undervisa vid Sorbonne.
Förutom den intellektuella och teologiska begåvning han visade prov på, var Eckehart även uppenbarligen organisatoriskt och praktiskt kompetent. Han fick tjänst som generalvikarie i Böhmen för att reformera förhållandena inom orden 1307, och valdes till provinsföreståndare i ordensprovinsen Sachsen 1311. Innan omständigheter vi senare ska återkomma till gjorde honom oförmögen att arbeta för sin ordens räkning hade han hunnit inneha en hel rad befattningar inom dominikanerna. Till detta kom ett oförtröttligt arbete i församlingarna – Eckehart predikade till vanligt folk på lägre former av tyska, också i mycket svåra frågor, och författade också många av sina skrifter på detta språk istället för det sedvanliga lärdomsspråket latin.
Lärdomsläget i Europa – Aristoteles och thomismen
12- och 1300-talen var intellektuellt högaktiva århundraden i Europas historia. Teologin hade tidigare förenklat sagt byggt på en syntes mellan bibliska principer och kristnade former av platonism, men under 1200-talet hade enorma mängder annat grekiskt tänkande återinförts i västeuropa via araberna, som bevarat texter som till stor del fallit i glömska på moderkontinenten. Främst bland de tänkare som på detta sätt återuppstod på europeisk mark var Aristoteles, som genom Thomas ab Aquino kom att formuleras i kristna termer. 1318 upphöjdes den thomistiska skolastiken till dominikanerordens officiella doktrin.
Thomas tolkning av Aristoteles kom att bli central för en stor del av medeltidens världsbild – den hierarkiska verklighetsuppbyggnaden (från Gud, över människan och djuren ner till de lägsta, materiella formerna) är bara en av många principer som visserligen inte uppfanns, men väl formulerades ytterst tydligt, av thomismen. Inte bara den katolska teologin, utan också den västerländska vetenskapen, kan sägas ha fått stora delar av sin form genom Thomas gigantiska livsverk. Systematisering och klassificering – två delar av naturvetenskapen vars vikt knappast kan överskattas – har till stor del den medeltida tolkningen av Aristoteles att tacka för sin upphöjda plats i västerländsk tankevärld.
Också empiricismen – tanken att erfarenhet är den främsta grunden för mänsklig kunskap – har förelöpare i dessa sammanhang. För Thomas är analogin människans främsta redskap att lära känna Gud – eftersom individens begränsade kapacitet är fullständigt otillräcklig för att förstå Gud intellektuellt, eller uppleva Gud som realitet, måste man ta hjälp av den ofullständiga skapelsen. Där kan man, genom liknelsen, sluta sig till Guds egenskaper och i viss mån uppleva hans strålglans. Direkt kontakt med Gud är en nådegåva, som företrädesvis kan uppnås efter döden. Parallellen till lutheranismen är uppenbar – fokus läggs på erfarenheten som enda kunskapsbildande metod och Gud överlåts till ”tron allena” – även om Thomas i egenskap av katolik givetvis inte skulle ha uttryckt sig på det sättet, och resonemanget kan tyckas något tillspetsat.
Platonism och mysticism
Den teologi, eller mystik, som grundar sig i platonismen blir av begripliga orsaker annorlunda till sitt väsen. Hos Platon existerar som bekant allt som idéer inom det Absoluta – människan har alltid ett konkret fäste i Gud. Mystikern, liksom även många andra människor, har kapaciteten att uppleva Guds majestät genom att söka honom – inom sig själva och i konkreta upplevelser. Liksom Platons filosofer var kapabla att bortse från ”skuggdansen på Grottväggen” och gå ut i den fria, sanna verkligheten, blir ett platonskt influerat gudsbegrepp orienterat mot att vända sig inåt, bort från tingen, och därigenom uppnå möte, eller förening, med Gud.
Eckhart var inte någon motståndare till vare sig kyrkan eller dess lära, men var betydligt mer orienterad mot det platonska förhållningssättet än det officiella. För mer information om den här frågan kan jag för övrigt rekommendera Erwin Bischofberger’s storartade Mäster Eckharts andliga undervisning (Katolska Bokförlaget, 1994), där resonemanget utvecklas ytterligare.
Hos Eckehart lever Gud som en potentialitet och realitet inne i människan och utgör själva kärnan i, och förutsättningen för, hennes existens. Han talar om en Gud som ständigt ”föds i människan” – en Fünkelin som utgör centrum för allt människan är och gör henne till ett Själv med ena foten i evigheten, snarare än bara den förgängliga anhopning av kött och känslor hon i mörkare stunder kan uppleva sig själv som. Han talar om själens Vara – essentia anime – och andens yttersta udd – apex mentis.
Men vi ska skynda långsamt vad gäller dessa frågor, och koncentrera oss på Eckeharts liv och den tid han levde det i.
Visioner ur kaos
Tidlösheten i Eckeharts texter, vilka oavsett i vilken utsträckning man tar till sig dem talar med samma styrka idag som förr, är i sig ett kraftfullt argument mot historiematerialismen. Det finns många stora idéer och tankar som lever liksom utanför historien, och påverkas endast mycket lite av tidens svängningar. Att mästarens idéer ändå fick så stor spridning som de fick, och att de blev så omdiskuterade och delvis fördömda, kan däremot i viss mån förstås i relation till tidens anda och samhälleliga förhållanden. För vid sidan av den kulturella och intellektuella rikedom som var medeltiden fanns förstås också den medeltid som fram tills de senaste decennierna genom ”renässansens” försorg betraktades som den enda – en ”mörk” och brutal epok av politisk oro och både sociala och andliga motsättningar.
Kaotiska epoker har alltid varit viktiga för stora tankar – kinesisk filosofi hade utan tvivel varit fattigare utan Zhou-dynastins successiva upplösning och den därpå följande period av enorma motsättningar, som visserligen knappast skapade nya tankar, men väl gjorde folk och land redo att ta emot dem. Kyrkan genomgick under 1300-talet några av sina värsta kriser någonsin – påven omlokaliserades till Avignon under nästan sjuttio år, och märkliga sekter och irrläror växte upp som svampar ur jorden. Att Eckeharts strävan efter en inre Gudsrelation uppnådde popularitet kan givetvis också tolkas, om än bara sekundärt, som en reaktion på att kyrkans exoteriska ritualer förlorat en del av sin attraktionskraft – att uppenbara brister i den synliga kyrkan skapade en vilja att söka direktkontakt med det heliga. För Eckeharts del verkade dock perioden minst lika mycket till hans nackdel – han kom nämligen att anklagas för kätteri.
Processen mot Eckehart
När vi i nästa del i denna serie tar en titt på Eckeharts uttryckssätt och stundom svindlande resonemang, kommer det nog inte att bli någon överraskning att hans texter missförstods och fördömdes på många håll. När det gäller de kyrkliga processer som drogs igång mot honom 1326, är dock hans egen skuld förhållandevis begränsad. En av de viktigaste faktorerna torde ha varit den allmänna situationen i det kristna Europa som ovan beskrivits – den hade även lämnat sina spår i dominikanerorden, som till del var i synnerligen dåligt skick. Lägger man till detta diverse subversiva upprorsrörelser, vars kätteri var ställt utom allt tvivel, och påvens exil i Avignon, inser man att katolicismen hade anledning att vara orolig, i varje fall utifrån sina egna premisser. Det fanns en tendens till överkänslighet inom kyrkan. Att som Eckehart i denna tid predika komplexa resonemang till vanligt folk, på deras eget språk, torde ha givit anledning till oro (här måste jag inflika att det handlade om ämnesval och inte språkvalet i sig – att predikningar överlag hölls på latin under medeltiden är en av de mest seglivade, och absurda, myterna den protestantiska världen har haft att dras med). Att han var synnerligen framgångsrik, och därmed hade många fiender, torde inte ha gjort sakens bättre.
När Johannes XXII skickade två visitatorer för att utreda disciplinen inom dominikanerorden genomförde en av dem en grundlig genomgång och prövning av Eckeharts skrifter och predikningar. Han menade dock att det inte fanns något i skrifterna som kunde anses strida mot kyrkans lära eller moral, och avfärdade alla misstankar om kätteri.
1326 öppnades trots allt, genom munkarna Hermann de Summos och Wilhelm av Nideckes försorg, ett inkvisitionsförfarande av ärkebiskop Heinrich av Virneburg. Processen blev långdragen – Hermann och Wilhelm visade sig fullständigt oförmögna att vederhäftigt angripa Eckehart, vilket kanske tyder på att det fanns andra spörsmål än renlärighet och teologi vid roten av deras indignation. Efter att den första processen lagts ner gjordes dock ett nytt försök – denna gång genom att två listor över tvivelaktiga utsagor ur Eckeharts verk sammanställdes och framlades till inkvisitionen. Själv försvarade han sig föredömligt – för det första genom att påpeka att hans vedersakare alldeles missförstått meningen med hans ord (i och för sig ett förlåtligt misstag, som vi ska se i nästa artikel), och för det andra genom att mena att han var ”oförmögen till heresi”. Han menade nämligen att kätteri förutsatte medveten vilja – att man aktivt framhärdar i felaktiga uppfattningar. Själv sade han sig fullt villig att underkasta sig kyrkans omdöme i trosfrågor, och därför omöjlig att betrakta som heretiker.
Eckeharts dom och död
Processen hamnade slutligen i Avignon, där en påvlig undersökningskommission fick ta ställning till artiklarna. Eftersom Eckehart inte visat något intresse av att försvara några irrläror, övergick det hela från en rättegång till ett censurförfarande. Merparten av diskussionen rörde Eckehart som haereticus prout sonat – alltså att hans satser i ett felaktigt sammanhang kunde förstås som kätterska, och därmed väcka felaktiga uppfattningar hos de troende. Slutligen kom 17 uttalanden att fördömas som just sådana – det vill säga i sak teologiskt riktiga, men kätterska ”såsom de låter”. 11 fördömdes som misstänkt heretiska, medan övriga frikändes.
Eckehart själv dog innan domen föll, men blev alltså aldrig formellt fördömd på något sätt. Han böcker brändes trots detta när påve Gregorius XI och kejsar Karl IV decennier senare försökte utrota allt kätteri i Europa, men bevarades i företrädesvis rhenländska kartusiankloster, och fördes vidare in i vår tid. Att rehabilitera Eckehart har aldrig blivit nödvändigt inom kyrkan, eftersom han aldrig dömdes, och hans betydelse har erkänts och uppvärderats sedan länge. Ändå är det förstås inte utan att man upplever en viss känsla av snöplighet när man läser om Eckeharts tvetydiga och utan tvivel ganska deprimerande död i Avignon – och många av hans samtida ordensbröder och sympatisörer var med rätta mycket upprörda över hela processen. Oavsett om man är katolik eller inte (undertecknad hör som bekant till den senare kategorin) ska man hur som helst vara tacksam att hans verk överlevde processer och anklagelser – annars hade Europas idéarv varit betydligt fattigare.
I nästa del ska vi se lite närmare på Mäster Eckeharts läror – vad var det som upprörde, vad är det som inspirerar?
Om skribenten: Solguru
