I dagarna har Brottsförebyggande Rådet, i samarbete med SÄPO, givit ut en rapport om våldsam politisk extremism. Solguru har skummat. Och skrattat. Läst lite mer. Och skrattat ännu mer.
I
Rapporten behandlar två tänkta extremistiska miljöer: det handlar om den ”autonoma” miljön, och ”Vit makt”-miljön. ”Vit makt” – det är allt bortom Sverigedemokraterna, det. I realiteten verkar rapporten till största delen fokusera på ungdomsmiljöer, och den politiska sidan av saken är lindrigt sagt urvattnad (dels vad gäller de autonoma, men naturligtvis i ännu högre grad när det kommer till ”Vit Makt”-miljön – redan ordvalet säger allt). Motpol nämns inte i rapporten, men Nordiska Förbundet finns med i ett löpande stycke, hopbuntade med övriga organisationer:”andra organisationer som Nordiska förbundet fokuserar mer på nationalism och på att hylla svenskhet än att kritisera andra länder och kulturer.”
Man känner riktigt hur pilsnerfilmsandan vaknar – Nordiska Förbundet fokuserar minsann på att ”hylla svenskhet”. Dricka punsch och sjunga Kungssången ute i skärgården? Alternativt får man en bild av en trind 16-åring som lyssnar på Vikingrock och ”inte är rasist, men älskar Sverige”. Därefter klipper rapportförfattaren in lite citat från Svenska Motståndsrörelsen, och sammanfattar med att: ”Det finns dock ingenting som pekar på att förändringen är annat än språklig; avsikten att begå brottsliga handlingar riktade mot olika grupper har inte minskat.”
Finns det verkligen ingenting som pekar på det? Är det verkligen så att situationen i dagsläget är likadan som på 90-talet? Varför handlar det i så fall fortfarande om Lasermannen när man ska beskriva “rasismen” i Sverige, och varför handlar den här rapporten mest om slagsmål och “klottrande ungdomar”?
II
Det viktigaste med ”Våldsam politisk extremism” är dock egentligen inte innehållet – det är något så när konsekvent i meningen att man åtminstone bekymrar sig lite om ”autonoma” miljöer och vänsterextremister. Däremot får de ”autonoma” förstås heta det de själva kallar sig – autonoma socialister, veganer och så vidare – medan skurklaget får finna sig i att vara ”Vit Makt”-miljö. Det mest fascinerande med rapporten har dock alltså inte med innehållet att göra, utan med formen.
För några år sedan hände det ibland att jag lyssnade med halva örat på någon nyhetssändning på radio, och plötsligt fick höra en reporter säga något i stil med ”palestinierna och israelserna bråkar med varandra, eftersom de inte är överens om vems land det är”. Efter att första chocken lagt sig, visade det sig omsider att det var ”lättbegripliga” nyheter – avsedda främst för förståndshandikappade, och möjligen barn. Från första ordet i den här rapporten kommer dessa minnesbilder strömmande tillbaka över mig – texten verkar vara skriven för just efterblivna. Ska jag vara riktigt ärlig kanske snarare av efterblivna (apropos just ingenting så medverkar för övrigt Anna-Lena Lodenius).
Vad sägs till exempel om följande fotnot gällande antisionism och antisemitism:
”Antisionism betecknar en negativ inställning till sionism, det vill säga de politiska strävandena att skapa en judisk nationalstat. Antisemitism betecknar en fientlighet mot judar och judendomen.”
Man häpnar. För det första kan man fråga sig med vilken rätt någon som inte vet vad antisemitism är överhuvudtaget lägger sig i vad någon annan – ungdom eller inte – tycker om någonting. Varför ska den personen överhuvudtaget läsa den här rapporten? Vilken är målgruppen när man i stort sett måste förklara vad ordet ”kex” betyder för att vara säker på att budskapet går fram? Sedan kan man sannerligen fråga sig huruvida ”antisionism” (på vänster- eller högerkanten) verkligen främst handlar om att man är emot de ”politiska strävandena att skapa en judisk nationalstat” – i synnerhet eftersom en sådan stat varit skapad i över 60 år. Tänker de skapa en till? Känslan man får är att rapportförfattaren själv blivit tvungen att slå upp ordet ”sionism” i någon Våra vanligaste låneord-parlör för att ens kunna definiera det. Jag kan knappt vänta tills någon ungdomsledare, grundad i den här rapporten, tar “debatten” med någon stissig AFA-kille och säger: “så, du är alltså emot att judarna ska få skapa ett eget hemland.”
III
För att kompensera för att rapportens målgrupp förutsätts sakna minsta tendens till politisk bildning, och att rapportens författare är lindrigt sagt medelmåttiga på det intellektuella planet, tar man till olika ”modeller”. En doft av med knappt nöd godkänd C-uppsats i sociologi slår genast emot en när illustrationerna dyker upp. Min favorit är biten där man förklarar: ”på ett övergripande plan har miljöerna stora likheter med varandra och båda kan illustreras i form av koncentriska cirklar”. Ja, vad säger ni AFAiter, Fria Nationalister och identitärer? Visst är vi allihopa ”koncentriska cirklar” egentligen? Och koncentriska cirklar har ju “stora likheter” – det ligger liksom i cirkelns natur. Tanken går i alla fall så här:: den yttersta cirkeln består av folk som sympatiserar med våld. Den mittersta cirkeln består av sådana som utövar våld mot egendom. Den innersta cirkeln består av folk som utövar (wait for it) våld mot person. Jag antar att jag, som systematiskt argumenterat mot politiskt våld utöver det som behövs i självförsvar, inte får vara med i “Vit Makt”-miljön nu. Skit, också.
Alltså, allvarligt talat. Om SÄPO verkligen varit delaktiga i den här rapporten är det märkliga inte att Stig Bergling rymde när det begav sig, utan att han överhuvudtaget infångades. Om det var den här intellektuella nivån och analytiska kapaciteten som låg till grund för Sveriges riskbedömningar kontra Sovjetunionen är det Herren, och Herren enbart, ni har att tacka för att ni inte nu läser den här bloggen på renaste ryska. Det är, för att parafrasera dåvarande oppositionsledare Carl Bildt, pyramidalt uselt.
IV
Har man lite att göra kan man ge sig på att läsa ”Rapport från Staden”. Här har man, i den anda som utmärker den kvalitativa forskning vars främsta kännetecken är total avsaknad av kvalitet, skapat en surrealistisk ”typisk mellansvensk stad”, där allehanda extremister etablerat sig. Därefter har man byggt ihop olika material från intervjuer som (angeblich) ägt rum, och skapat en fiktiv situation, från vilken vi ändå förväntas lära oss något väsentligt.
Ska man vara ärlig och balanserad tas det upp en del intressanta aspekter i rapporten, om man bara klarar att kväva de ständigt uppblossande associationerna till Björnes Magasin och Haschboken. Det faktum att autonomt, ”antfascistiskt” våld har högre acceptans i samhället tas upp, stora delar av beskrivningarna av meningslöst, hulliganliknande ”politiskt” våld och alienerade, våldsamma miljöer är naturligtvis hyfsat riktiga i sak. Det är också intressant att man går så pass hårt åt den autonoma miljön bitvis – det är riktigt imponerande att se hur tio-femton år av sociopatisk “antifascism” från vänstern gjort att till och med de ideologiska kamraterna vid makten börjat ledsna på dem. Det förändrar dock inte själva huvudsaken: det här är otroligt dåligt, och när vi slutat skratta kan vi känna oss lite illa berörda av att det här dravlet kommer att hänvisas till – i skolor, i debatter och fan vet var mer. På plussidan kan man i alla fall konstatera att det inte verkar som om etablissemangets lydhjon har några verkliga strategier kvar när det kommer till att ge sig på det intellektuella motståndet mot den allt eländigare situationen här i landet. Eller vad sägs om den här lösningen, enligt rapporten beskriven av en anställd vid socialtjänsten i ”Staden”:
”Vi har gjort fem olika mixade resor. Då har vi lastat in rassar [sic!] och invandrarungdomar i en buss tillsammans med fältare, polis och fritidsledare och åkt bort i 4–5 dygn till något äventyrscamp eller så.”
Ja vad fan, kom förbi med bussen.
Det var ett tag sedan SÄPO deltog i något lika pinsamt…
Om skribenten: Solguru
