Solguru recenserar idag den första engelska översättningen av Julius Evolas ideologiska självbiografi: ”The Path of Cinnabar.” Det handlar om en efterlängtad, och intensivt relevant skildring och kritik av den egna intellektuella historien, från en av 1900-talets viktigaste tänkares penna.
Jag tvekar inte ett ögonblick när jag säger att det här den viktigaste boken på flera år. Med detta gjort kanske jag ska förklara varför. Evolas samlade verk, i synnerhet de som än så länge finns på engelska, är visserligen när det kommer till ren textmassa inte någon oöverskådlig historia. Att ta sig från första sidan i de tidigaste översatta verken till sista sidan i Ride the Tiger är inte ett projekt som tar många månader, om man skulle välja att lägga upp det så, inte ens om man dessutom tar sig tid att söka igenom de många hemsidor som tillägnats honom, där i vissa fall självständiga översättningar av ovanliga texter står att finna.
Fördomar kring Evola
Trots att det kanske inte är tidskrävande att ta sig igenom Evolas produktion, är det inte böcker som är lätta att förstå på allvar – en allt för stor andel av de som gett sig i kast med honom (om än kanske inte alltid genom att faktiskt läsa det han skrivit) faller inom en av två huvudsakliga kategorier:
-
De som läser honom med en negativ förförståelse. Hit hör förstås främst de ”antifascister” och humanistiska akademiker som rasar och gapar över inslag som strider mot humanistiska och modernistiska sensibiliteter – ”rasism”, ”sexism” och ”en närmast medeltida världsbild” (det sista ett citat av allas vår favorittrotskist Stieg Larsson, vilken av någon anledning ansåg sig ha rätt att kombinera sitt stöd för Kronstadtslaktaren med moraliserande över i allt väsentligt självständiga tänkare som Evola). En annan kategori finns förstås bland den höger som söker verka inom upplysningens och sekulärvetenskapens rum. Där kan man uppröra sig över exempelvis Evolas syn på det biologiska rasbegreppet, som hos honom visserligen vare sig förnekas, eller a priori underordnas kulturella-sociala faktorer, men tillsammans med det senare underställs den överliggande struktur som hos honom är och förblir fundamentet för medvetandet, världen och deras relation till varandra, och utöver det diskuteras som ett materiellt fenomen bland andra. Att en dylik distinktion går många förbi (och i vissa fall lett till tolkningen att Evola förfäktat någon form av ”kulturnationalism” eller etnisk relativism av postmodernt mönster, vilket är en fullständigt absurd slutsats) är kanske inte ägnat att förvåna. Det är betecknande att varken ”antifascisterna” eller ”nynazisterna” vanligen har annat än en högst ytlig bekantskap med Evolas konkreta författarskap, och även smått imponerande att bägge sidor vanligen fullständigt missförstått till och med de här förhållandevis tydliga och enkla punkterna i hans tänkande. Med detta sagt finns det givetvis relevant kritik av Evola, och jag ska återkomma åtminstone något litet till det.
-
De som läser honom med en positiv förförståelse, men saknar de kunskaper och insikter som behövs för att, för att använda modern universitetsjargong, ”sätta hans verk i kontext”. Det slutar inte sällan med en fullständig, odifferentierad acceptans av snart sagt varje ord Evola skrivit (i den utsträckning man förstått det), och därmed ironiskt nog ofta med diverse märkliga former av religiös-politisk-andlig synkretism eller halvvidskepliga föreställningar som skulle få författaren själv att rotera i graven. Denna typ av Evolianism är förstås lika destruktiv som alla andra former av enfaldig fanatism – Evola själv påpekar i en av de intervjuer som trycks i slutet av The Path of Cinnabar: ”Jokingly I once said that besides ’Evolians’ [..] we now have Evolomaniacs”. Denna typ av karaktärer, som i vissa fall försökt göra en religion av vad som i allt väsentligt är ett andligt förhållningssätt, är givetvis vanligare idag, när Evolas systematiska översättning till engelska gjort att den anglosaxiska och nordeuropeiska världen lättare än någonsin kan ta till sig hans tankar. Till denna grupp kan man också lägga de som läser Evola ”som fan läser Bibeln”, och nyttjar lösrykta delar av hans verk till diverse märkliga aktiviteter. Detta är dock inte av någon större vikt när det gäller den här recensionen.
Enter the Cinnabar Path
Det denna bok kan göra, för den som har ett verkligt intresse för Evolas idéer (oavsett om man delar dem eller inte), är att ge tydliga besked på många frågor man kan tänkas ha om ”baronens” verk. Den är knappast lämplig att läsa som introduktion – man bör ha läst och begripit flera andra av hans böcker för att detta ska bli mycket mer än en snabb odyssé genom en mans intellektuella och andliga utveckling från ungdom till ålderdom – men för alla som är någorlunda bekanta med Evolas idéer är boken en oerhört viktig källa till information – och inspiration.
Det är alltså ingen självbiografi i ordinarie mening detta handlar om – om Evolas privatliv får vi inte veta särskilt mycket (annat än om andligt eller intellektuellt relevanta kriser). Det handlar snarare om en genomgång av Evolas intellektuella liv – från ung, nietzscheiansk, idealistisk filosof och Dada-konstnär, över en i viss mening politiskt aktiv traditionalist och radikalkonservativ, till en rullstolsbunden, men i allt väsentligt fullständigt obruten, gammal anark. Har man läst merparten av Evolas verk som finns tillgängliga på engelska och tyska är vissa delar av boken av mindre intresse – det handlar nämligen ofta om pregnanta men kortfattade sammanfattningar av tidigare verk. Samtidigt kombineras dessa delar till en helhet, och sätts i ett sammanhang där Evola relaterar sina åsikter till sin ”personal equation” – dvs till de personlighetsdrag och den drift mot självständig befrielse från betingning som var hans i särklass mest framträdande karaktärsdrag sedan mycket ung ålder. Här finns också inslag av återhållsam, men tydlig, självkritik – inte i syfte att ge uttryck för någon falsk blygsamhet, utan för att leva upp till vad Evola menar varit bokens syfte: ”to outline just what aspects of my work might be regarded as something more than an irrelevant contingency, in the eventuality that my work as a whole might one day be examined”. En liknande metod som han tillämpade i sina studier av gångna tiders traditioner, där målet varit att finna den faktiska essensen snarare än kulturella och temporärara tillfälligheter och uttrycksformer, brukar han här alltså gentemot sitt eget författarskap. Det är fascinerande läsning.
Från filosof till modern traditionalist
Bland de mer intressanta kapitlen i boken kan nämnas de som handlar om Evolas tidiga filosofiska verk. Detta är en sida av honom som inte ofta kommit i ljuset bland dem som läser honom på engelska. Evolas period som idealistisk filosofi (här ska man inte utan vidare falla in i dikotomier som ”materialistisk” kontra ”idealistisk” – man bör tvärtom komma ihåg att exempelvis en idealist som Berkeley varit fullständigt central för att det sekulära, och ytterst materialistiska, motståndet mot att göra skillnad mellan det rent materiella och medvetande eller själ, skulle kunna utvecklas). Målet, då som senare, var att säkerställa ett absolut ”jag” (eller kanske snarare ett från det ordinarie jaget fristående ”själv”), som kunde befrias från den betingade och betingande omvärlden. När filosofin svek honom, gick Evola vidare till världens andliga traditioner, till Guenons perennialism och till en allt mer komplex förståelse av medvetandet och själens relation till anden och världen. Samtidigt tog han på gott och ont med sig det ”västerländska” och nästan faustiska han grundlagt genom sin smak för Nietzsche, liksom den stringens, klarhet och experimentalism hans inledande filosofiska arbete (i kombination med studier av de allra tidigaste buddhistiska Palitexterna) grundlagt.
Här kan man sannolikt se roten både till Evolas relativa tillgänglighet för moderna läsare – till skillnad från Guenons rent teoretiska metafysik, liksom från Schouns avsevärt mycket ”religiösare” språkbruk och framtoning – upplevs Evola som begriplig för det moderna västerländska sinnet. Samtidigt kan man också anta, och det antyder han även bitvis själv, att just denna ”grundutbildning” också utrustade honom med en del märkliga fördomar kring exempelvis olika manifestationer av religion, som han först senare i livet fick anledning att revidera. Trots att Evola å ena sidan är en av modernismens allra radikalaste kritiker, är han alltså också den av traditionalisterna som allt som oftast ”känns” mest modern.
Strålande sammanfattning
Har man läst många av Evolas verk är det förstås mycket i den här boken som känns igen – det intressanta är att se allt detta tidigare satt i ett (nästan kronologiskt) sammanhang och förklarat av samme man som ligger bakom allt det man tidigare tagit del av. Ännu intressantare är att se honom väga och värdera de egna åsikterna och texterna mot å ena sidan den eviga transcendens han menade var tillvarons rot och mening, och å andra sidan den samtida kontexten och de egna medfödda böjelserna och tendenserna. Alldeles oberoende av hur man värderar Evolas åsikter – även för en i grunden positivt inställd läsare som undertecknad finns det förstås en del att invända mot – kan man svårligen låta bli att imponeras av hans enorma bredd som intellektuell. Evolas kunskap inom religion och traditionella studier var visserligen oerhört omfattande, men trots att han långa tider formellt tog fullständigt avstånd från den moderna världens filosofi och vetenskap råder det föga tvivel om att han lade fruktansvärt mycket tid på att hålla sig a jour med just samtidens tanke- och vetenskapsliv. Precis som då han som ung polemiserade mot italienska idealister, diskuterar han även här obehindrat alltifrån existentialism till beatnikgenerationen och fysikens senaste upptäckter vad gäller subatomiska förhållanden. Det mesta visserligen i denna boks fall som en presentation och löpande kritik av sina tidigare verk, men stundom också i så att säga ”realtid”.
Samtliga hans centrala idéer finns presenterade i kondenserad form i den här boken: individens möjligheter att realiseras och frigöras från materiell betingning, motsättningen mellan ”maskulin” och ”feminin” andlighet, läran om kastregression och tidsåldrar (Yugas), kravet på att bibehålla en stark andlig spänning och stå fast oavsett vilka omständigheter som möter en, samt kompromisslös strävan efter hierarki och samhällelig harmoni (i motsats till totalitarism och andra former av egalitär centralkontroll som exempelvis demokratin). Mycket förblir av logiska orsaker skissartat – jag märker när han kommer in på verk jag själv inte har haft möjlighet att ta del av (såsom hans tidiga filosofiska böcker) att det korta utrymme varje verk får inte är tillräckligt för att skapa mer än en ungefärlig förståelse för innehållet. Som informativ kompass är boken dock utmärkt – och jag kan garantera att dess värde ökar ju mer man läst av Evolas övriga produktion.
Kontroverser 1 – ”kristofobi” och sexism
The Path of Cinnabar är en kontroversiell bok, precis som Evola var kontroversiell. Det finns få som kommer att hålla med Evola om allt han skriver – och trots att han hänvisar till den eviga visdomskälla vissa kallar Tradition och andra kallar Gud är det tydligt att Evola själv när denna bok skrevs var medveten om det. Lika ofta som han med bestämdhet (och med rätta) gisslar det spektakel Europa utvecklats till under det gångna århundradet, lika ofta klargör han att många av hans perspektiv är helt och hållet grundade i hans ”personal equation”, och överhuvudtaget inte är menade att tas som generella. Någon demokratisering av andliga förhållningssätt är av uppenbara orsaker inte något han eftersträvar. Med detta i åtanke blir också några av de uttalanden och synsätt han ger uttryck för i boken mer begripliga.
I sin ungdom hyste Evola en närmast fanatisk avsky mot kristendomen och katolicismen. I takt med att han växte, mognade och gav sig på studier av sådana tänkare och ”mystiker” som Thomas ab Aquino och Meister Eckhart kom denna uppfattning att revideras – om än bara på ett teoretiskt plan. Medan hans inställning till ”urkristendomen” aldrig påverkades nämnvärt, kom han att uppskatta den kristna traditionens många positiva sidor allt mer. Evola blev aldrig katolik, men utvecklades långt bortom sin ungdoms rasande utbrott i Imperialismo pagano. Han vidhåller dock att kristendomens anda – åtminstone sådan den utvecklats under senare århundraden – förblivit honom djupt främmande.
Framåt slutet av boken diskuterar han också det som förmodligen är svårast att smälta, åtminstone för de som rör sig inom samma idévärld som han själv, nämligen hans syn på sexualitet och familj. Evola hyste stark avsmak gentemot den borgerliga livsstilen, ett motstånd som i hans praktiska liv kom att bli starkare än exempelvis hans antikommunism (även om han var noga med att markera att kommunismen markerade ett lägre stadium än den borgerliga samhället, vilket man knappast kan ifrågasätta). Det är bland annat i detta sammanhang hans kvinnosyn – vilken visserligen inte i ärlighetens namn kan kallas ”misogyn”, men som i alla händelser torde framstå som tämligen främmande även för nutida ”antifeminister” – bör ses. Hans vilja att upprätthålla en asketisk-aristokratisk livsstil gjorde även att han var fullständigt främmande för att bilda familj – och detta får honom i sin tur att avfärda sexualitet i fortplantningssyfte i lika hög utsträckning som sexualitet i rent njutningssyfte! För att exakt förstå resonemanget här bakom bör man förstås vända sig till hans längre verk (och inte ens då står man nödvändigtvis övertygad), men jag kan föreställa mig att Evola här (liksom på andra ställen i sin diskussion av sexualitet) höjer både ett och två ögonbryn. Sin vana trogen erbjuder han heller inga längre förklaringar av sitt synsätt, varför det kan vara värt att komma ihåg hans resevervationer om sin ”personal equation” än en gång. Dessa delar är inte universella eller ”politiska” i någon modern mening, utan rör en viss typ av förhållningssätt.
Kontroverser II – Ras och antisemitism
Evolas syn på ras är förstås den fråga som, möjligen näst efter hans kontakter med fascismen och SS, väckt mest ont blod från alla möjliga håll. Några egentliga förändringar i hans synsätt från den tidpunkt då de först formulerades, märks egentligen inte i denna utgåva. När det gäller rasbegreppet vidhåller Evola, här som tidigare, att en zoologisk definition av människan – liksom en rent kulturell-social – är fullständigt otillräcklig. Evola förespråkar ett komposit begrepp, där andens ras, ”karaktärens ras” (löst jämförbar med det ”socialt och kulturellt konstruerade”) och kroppens ras, samverkar. Nationalsocialismens rasbegrepp, där ”blodet” som fysiologisk (men mystisk), underliggande och subpersonlig kraft tillmäts en allt avgörande betydelse, kritiserade han redan under 30-talet, så något nytt framkommer egentligen inte här heller. Att många ”rasister” bemött Evolas idéer med allt ifrån hån till avsky är inte konstigt – inte minst eftersom han relativiserar det grundläggande begrepp från vilket de (som marxister med klass, feminister med könsförtryck och bägge med ressentimentsbetingad kverulans) analyserar hela verkligheten. Oavsett om man avfärdar Evolas andlighetssyn som verklighetsfrämmande är dock många av hans argument mot tanken på biologisk ras som främsta eller enda civilisationsgrund svåra att avfärda – hur förklarar man exempelvis att i fysiologisk mening synnerligen rasrena länder som de skandinaviska och Holland långt innan någon massinvandring kommit till stånd utvecklat ett ideologiskt klimat av självförnekelse, total brist på andlighet (i någon form överhuvudtaget), egalitarianism och individualistisk alienering och atomisering? Uppenbart finns i den andliga och kulturella etniciteten, oavsett vilken betydelse man vill tillmäta biologiska förhållanden, en betydande plasticitet – en grupps ”bioetniska” komposition är inte någon säker indikator på en viss typ av samhällsutveckling. Därmed inte sagt att den skulle vara helt irrelevant, vilket förstås är den andra ytterligheten, som Evola dock inte ens diskuterar. Sannolikt för att den tanken var honom för absurd.
Antisemitismen är en annan intressant fråga, och även här skiljer sig Evola i allra högsta grad från de flesta av sina samtida, både före och efter andra världskriget. Å ena sidan ser vi i The Path of Cinnabar knappast något apologetiskt – tvärtom fastslår han att ”[t]he influence of Judaism on modern culture and society, by means of both international capitalism and by revolutionary, corrosive political agitation can hardly be denied”. Å andra sidan klargör han, liksom tidigare, att hans kritik av judendomen främst handlar om den sekulariserade, modernistiska judendomen, och om den materialisering av vissa föreställningar (såsom ”utvaldheten”), som tagit sig synnerligen obehagliga uttryck i form av exempelvis marxismen och sovjetkommunismen. Den mer rabiata antisemitism som ser ”Juden” som en metafysisk, absolut ondska och som främsta och enda rot till världens alla problem avfärdas kategoriskt. Det förefaller också rationellt att göra skillnad på medeltidens motsättningar mellan judar och kristna – vilket trots allt handlade om ömsesidiga etniska och religiösa motsättningar av samma typ som de mellan utomeuropéer och européer i Europa idag – och de individer, i vissa fall judiska och i minst lika många fall något helt annat, som av en eller annan anledning omfattat destruktiva ideologier och aktivt arbetat för att skada Europa.
Kontroverser III – Politisk aktivitet
Evolas kontakter med fascismen och nationalsocialismen är en lång och fascinerande historia, och Evolas egen beskrivning tycks överensstämma närmast fullständigt med den andra källor erbjuder. Samexistensen med fascistregimen var synnerligen ojämn till sin karaktär – Evola kritiserade alltifrån regimens ovilja till radikala (eller kanske snarare reaktionära) förändringar, till dess stundom fäartade brutalitet. När han vid ett tillfälle fick höra av en bekant att ”visst vet du att Musslini inte delar er uppfattning?” svarade han: ”synd för Mussolini”. Under perioder blev han också direkt förföljd av våldsamma fascistgrupper, och en av hans publikationer stängdes ner av staten. Slutligen lyckades han genom att utnyttja sympatiserande kontakter inom partiet få möjlighet att publicera regelbundet, och senare kom han att befinna sig i Salórepubliken.
Under perioder reste han också till Tyskland. Trots att han här hade vissa kontakter med SS i den felräknade förhoppningen att omvandla organisationen till någon form av transcendent grundad orden, tycks det främst ha varit den Konservativa Revolutionens företrädare som fallit honom i smaken i Tyskland. Hans kritik av många aspekter av nationalsocialismen satte käppar i hjulen för vidare samarbete, trots att han tolererades i betydligt högre utsträckning än inhemska invånare (han påpekar i The Path of Cinnabar att han, om han varit tysk, sannolikt skulle ha satts i koncentrationsläger för vissa av sina uttalanden). Evolas beskrivning av sina kontakter med fascismen och nazismen är föredömlig, eftersom han vare sig har några problem med att uttrycka avsmak inför exempelvis nazistregimens avigsidor (antingen de rör vad han såg som plebejiska tendenser, eller brutalitet och totalitarism) eller med att framhålla vad han sett som goda sidor inom den. Han behandling av fascismen är av liknande art – stundom faktiskt ännu hårdare, trots att han hela tiden är noga med att ta avstånd från varje form av ”antifascism” och undvika ursäktande svansviftande. Den av moderna akademiker avskydde ”fascisten” har alltså lustigt nog betydligt mindre tendenser till att romantisera ”den egna” sidan i andra världskriget än vad de erbarmliga kritiker som idag mer eller mindre uttalat menar att Sovjetunionen och Amerikas Förenta Stater verkligen förkroppsligat någon form av moralisk godhet och ”räddat” Europa (från vad och för vad, kan man fråga sig). En period där 50.000.000 människor dog är inte en fråga om en moralisk kampsaga mellan ”gott” och ”ont”, vilket Evola bättre än de flesta tycks ha förstått.
Det finns förstås fler kontroverser kring Evola – inte minst att han under efterkrigstiden anklagades för att ha bidragit till terrorism i Italien (anklagelser som från vänsterextremt håll givetvis kvarstått oförändrade, trots att han frikändes av domstol). Denna text har dock syftat till att recensera en bok, och inte samtliga missuppfattningar eller diskutabla punkter rörande Evola, varför jag får göra halt här.
Avslutning
The Path of Cinnabar är, sammanfattningsvis, fullständigt oumbärlig. Den ska stå i bokhyllan, om man har något som helst intresse för religion, politik, andlighet, okuvlig och kompromisslös kamp för det man tror på, eller helt enkelt den europeiska högerns (den verkliga högerns) intellektuella historia. Den utgör kanske inte en idealisk inkörsport till Evolas tanke – att den rör sig över ett så enormt fält förhindrar det. Däremot utgör den en källa till djupare förståelse för vad som är väsentligt i Evolas tänkande, alldeles bortsett från att det är riktigt underhållande att se honom tillämpa sina egna metoder på sig själv. Boken är mycket kompetent översatt av Sergio Knipe, utgiven av Integral Tradition och är till och med som produkt klart tilltalande. Ett smakfullt och stilrent omslag pryder såväl den häftade versionen som klotbandsversionen. Jag kan bara upprepa mitt inledande omdöme: den viktigaste boken på flera år.
”The desert grows – Woe to him whose desert is within”
– Friedrich Nietzsche
Om skribenten: Solguru
