Förhållandet mellan politisk teori och politisk praktik är komplicerat. För högerradikaler av olika slag handlar praktiken i dagsläget mycket om att förmedla sina åsikter, men minst lika mycket om den bild man förmedlar av sig själv.
I
Ett problem när politik går från teori till praktik är att den måste göras konkret – den måste förtydligas. Oavsett hur avancerade analyser vi genomför, oavsett hur precist vi lyckas beskriva verkligheten eller delar av densamma, måste vi förr eller senare bli konkreta. Då förflyttar man sig från en språklig-logisk sfär, där utrymmet för nyansering och precision är oändligt, till den betydligt trängre verklighet som utgör det offentliga livet och den politiska debatten. Där hjälper det inte om man gjort en noggrann analys av förhållanden, eller om man formulerat fantastiska principer utifrån vilka samhällets problem kan lösas. Där handlar det istället om att konkret påverka samtiden.
Att nå ut med ett budskap förutsätter att budskapet är tillgängligt och förhållandevis enkelt. Orsakerna till detta flera, och att folk i allmänhet inte begriper svåra resonemang är faktiskt inte, sant som det må vara, den viktigaste av dessa. Minst lika viktigt är det faktum att realpolitik handlar om att välja en en specifik handlingsväg – att ta ställning. Om en enskild handling får 70% positiva och 30% negativa konsekvenser kan man ändå inte välja att utföra den enbart till sju tiondelar – man kan bara utföra den till 100%. Som analytiskt lagd – vare sig man är filosof, teolog eller livsled intellektuell tyckare – är den situationen alltid obekväm. Att odelat ta ställning för en viss väg är att riskera sig själv, och om det man tar ställning för dessutom är impoulärt, till och med hatat, är det förstås inget som underlättar valet. Det är förklaringen till att Sverige är fullt av intelligenta människor, kraftfullt kritiska till alltifrån invandringspolitiken till demonteringen av kärnfamiljen, som ändå aldrig skulle engagera sig politiskt för att göra något åt det. Som inte ens skulle rösta i den riktningen. Socialt stigmatiserade politiska inriktningar framstår alltid som enkelspårigare och dummare än de mer accepterade – till och med för den som själv tar kraftfullt avstånd från den rådande politiken. Det tycker helt enkelt att partierna och rörelserna framstår som för enkelspåriga och ”korkade”.
II
Vad man än tycker om det, finns det en sak man i så fall bör komma ihåg. I själva verket är det förstås så, att inga partier eller politiska program är särskilt intelligenta – tvärtom opererar de nästan undantagslöst med propagandistiska känsloargument och tomma slagord. I vissa fall har de rötter i en mer komplex politisk analys – liberalismen i samhällskontrakt och individtänkande, socialismen i den marxistiska ”klassanalysen”, om vilken jag har mycket ont att säga, men simpel kan den inte anklagas för att vara. Då finns en teroetisk kärna som ligger ”bakom” och inne i den aktiva partipolitiken. I praktiken är det dock få politiska krafter som i dagsläget är organiserade på det sättet – det handlar snarare om ekonomiska och maktpolitiska strukturer; intressegrupper som främjar sig själva genom att agera i den politiska sfären. Deras retorik anknyter till ett teoretiskt och ideologiskt sammanhang – människorätt, jämlikhet eller vad det nu kan vara – men ytterst handlar det om intressegrupper, vars mål och essens ligger långt ifrån retoriken. Den politiska nya klassen har börjat bli en egen, nästan etnisk, grupp, i realiteten totalt isolerad från den arbetarklass den menar sig företräda (liksom från sina nya favoritgrupper – med undantag från de enfaldiga vänsterextremister som misstar de förortsupplopp som orsakats av etnisk frustration för klasskamp, är det få vänsterpolitiker som har någon egentlig kontakt med marginaliserade invandrargrupper). Ändå är det sällan konventionella politiska grupperingar fördöms så entydigt som de ”högerextrema” – även av folk som har åsikter som till stor del stämmer överens med dem.
Detta gäller inte bara de intellektuellla som ideologiskt är betydligt mer högerradikala än de själva riktigt vill erkänna, utan i nästan lika hög utsträckning ”gemene man”. Här finner man ibland rena excesser i två riktningar samtidigt – man gör generaliserande uttalanden om ”det där jävla packet” (på grund av egna negativa erfarenheter), men man förundras också över Sverigedemokraternas framgångar och tycker att det är otroligt att människor ingenting har lärt av Auschwitz.
III
Problemet för radikalhögern blir alltså att man, av både ”tankens och handens arbetare”, döms hårdare än andra politiska grupperingar. När man tar steget från kritisk analys av samhället (där ett otal människor håller med om det mesta man säger) till konkreta lösningar, eller rättare sagt till reellt politiskt engagemang, förlorar folk intresset. Få tänkande människor påstår idag på allvar att Sveriges sinnessjuka invandringstryck inte varit förfelat. Bara hjärntvättade fårskallar menar att svensk rasism varit den primära orsaken till de så kallade ”integrationsproblemen” i Sverige. Ändå tycks det vara svårt att få folk att dra konsekvenserna av detta, och engagera sig på ett konstruktivt sätt. Där kan man inte enbart skylla på ”etablissemanget” – klart är att vi måste hitta nya och bättre tilltal för att nå ut till folk. Och att en genomgående självkritik måste till, även på det rent ideologiska planet.
Rashatet har egentligen fasats ut från de flesta ”högerextrema” sammanhang för länge sedan, på det principiella planet. Det är ingen som vill ”utrota” några folkgrupper, och egentligen är det smått otroligt att detta inte har gått fram. I vissa fall handlar det om vanlig, hederlig ohederlighet från diverse meningsmotståndare. I andra fall handlar det om uttalat slarv – vet man med sig att en stor andel av befolkningen tror att man har som slutmål att döda invandrare och judar är det inte orimligt att klart och tydligt säga att så inte är fallet. Det är inte ”fegt”, det är inte att ”ge efter”. Det är tvärtom nödvändigt. För det första för att få folk att förstå att om de vill ta avstånd från ens åsikter ska de ta avstånd från dem, inte från åsikter som hittats på av Expo. För det andra för att tydliggöra för våldsfanatiker som baserar sin politiska ideologi på Romper Stomper och medial vulgärframställning av ”rasister” att de får hitta en egen rörelse att hålla till i.
Detta är förstås i sig inte tillräckligt – tvärtom är det ganska otroligt att klargöranden av den här arten skulle få något större genomslag, i alla fall till en början. Det som motiverar den organiserade ”antirasismen” är inte att dess företrädare på allvar tror att exempelvis identitärer och nationalister kommer att börja avliva etniska minoriteter på löpande band. Vid det här laget torde det vara mer än uppenbart för dem att principen om varje folks rätt till liv tas på allvar av de allra flesta. Att det faktum att vi inte vill ha massiv kurdisk invandring till Sverige inte hindrar oss från att ta avstånd från Turkiets behandling av kurderna på hemmaplan, eller från att unna även kurderna ett hemland. Att ovilja mot förekomsten av tiotusentals irakier i svenska förorter inte på något sätt hindrar oss från att fördöma USA:s vidriga angreppskrig och mord på civila. Det hela handlar inte om ”människors värde”, utan om människors möjlighet att leva tillsammans, och om uppfattningen att etnisk gemenskap är den i särklass bästa grunden för denna samlevnad. Oavsett var man befinner sig.
IV
Men som sagt är det långt ifrån bara ”etablissemangets” fel. Man har på högerkanten i allt för hög utsträckning försökt leva på de antipatier som finns hos ”vanliga svenskar” gentemot nytillströmningen av europeiska invandrare, utan att förankra den teoretiska grunden. Att någon ”hatar svartingar” är inte i sig något argument för att han ska få sin vilja igenom – det finns många uttryck för ”rasism” som är solklart olämpliga att ha att göra med. Våld och förakt mot enskilda invandrare är visserligen förståeliga konsekvenser av den rådande situationen – men det är upploppen i Rosengård också. Att sätta sitt eget folk i främsta rummet kan inte betyda att man gör sig till apologet för brutalitet och ren brist på folkvett – det är vänsterns och etablissemangets argumentationsteknik, när de skyller invandrares kriminalitet på ”svensk rasism”. Och vi ska vara bättre än dem.
Det är inte någon dygd att tycka illa om folk baserat på kultur eller hudfärg, däremot är det en dygd att inse att det mångkulturella samhället inte fungerar, och att det måste avvecklas. Det är också där tyngdpunkten måste läggas, inte på att försöka svartmåla enskilda etniska grupper. Sedan hindrar förstås inte en sådan inriktning att man öppet diskuterar konkreta problem – jag skulle inte ha det minsta emot att media rapporterade om hur svenskar betett sig illa mot invandrare, om jag samtidigt kunde få information när det omvända händer (vilket det gör, synnerligen ofta dessutom). Och givetvis måste nationalistisk media även fortsättningsvis ta upp de problem som ordinarie media vägrar att ta upp. Men tilltalet måste förändras på många områden – syftet får inte förefalla vara att ”hetsa” mot den ena eller andra folkgruppen, utan framhålla att den nuvarande utvecklingen inte håller. Lyckas man med det har man skapat goda förutsättningar för att nå fram till både de intellektuella, som skräms bort av vulgärretorik, och till ”folk i allmänhet” som insett att situationen blivit ohållbar, men inte nödvändigtvis ”tycker illa om invandrare”. För det är inte det det handlar om.
Att här ta steget mellan ”intellektuell”, analytisk teori och praktisk verklighet är förstås lättare sagt än gjort. Konkreta politiska förslag, och konkret politisk retorik, har en tendens att ständigt fastna i klichéer, och i formuleringar som gör det lätt för ens motståndare att klassificera det man säger som det ena eller det andra. Sannolikt kommer dessa motståndare att fortsätta göra just så, oavsett hur korrekt man uttrycker sig – det handlar inte bara om att göra rätt, utan också om att ackumulera inflytande nog för att få säga vad man tycker utan att andra kan angripa en osakligt och aggressivt utan att man kan försvara sig. Ändå är det aldrig bortkastad tid att ägna sig åt självkritik och eftertanke, och att försöka överbrygga den ofta oändligt djupa klyftan mellan teori och praktik. Då, och enbart då, kommer det att bli möjligt att börja mobilisera både tvivlande intellektuella och de breda folklagren.
Om skribenten: Solguru
