Det har åter blivit dags för en simtur i den gångna arbetsveckans mediala spektakel, och vilket spektakel det har varit. En lös ljuspunkt kan ses i nya betygssystemet, men annars ser det fortsättningsvis rätt taskigt ut i den verkliga svinstian svensk press.

Liksom en gång tidigare väljer jag att likna veckans nyhetsflöde vid buddhismens uppfattning om vardandets flod samsara som utgörs av lidandet, upphetsningen och inkonsistensen- dukkha. Och liksom förra gången känns liknelsen tämligen korrekt, när vi sätter på oss mansbaddräkten, håller för näsan och hoppar i böljan den blå.

I veckan fick USA en ny president. Upphetsningen är oerhörd, även om orsaken till detta är oklar. Media fortsätter förstås sparka så smått på förlorarsidan, och idag låter Aftonbladet meddela att Sarah Palin trodde att Afrika är ett land. Själv låter jag meddela att jag inte direkt tror på det (och undrar var svenska feminister håller hus normalt när man påpekar att en dum kvinna är dum beror det ju uteslutande på kön, och inte på den felstavade genusuppsatsen). För den som undrar varför det inte är någon triumf (eller någon katastrof) med en "svart man i Vita Huset" rekommenderar jag något av de längre inläggen om saken mitt eget, Oskoreis eller Jonas de Geers. Det ska bli intressant att se hur svensk vänster och media förhåller sig till Obamas framtida projekt med ökad militär närvaro i Afghanistan och oreserverat stöd till Israel. Förmodligen blir det att ta till "Onkel Tom"-anklagelser för en riktig färgad man skulle förstås förstås aldrig ha samma intressen som den rasistiska, vita ekonomiska eliten.

Om någon undrat varför vi, trots dryga två år med ny regering, fortfarande har samma betygssystem, kan denne sluta undra nu. För det har traditionsenligt blivit dags att byta igen denna gång till ett system med en sexgradig bokstavsskala. Trots min hånfulla ton känns det som att man motvilligt måste applådera den sittande regeringen det nuvarande systemet är fantastiskt värdelöst. En "G"-nivå som är nästan absurt lätt att uppnå (men svårare att lämna), följd av ynka två sanslöst dåligt definierade steg. Att det blir bättre när man tänker någorlunda rationellt är inget otroligt i sig. Allt socialdemokraterna och vänstern någonsin hittat på i skolan är dåligt, och allt som har att göra med de "senaste rönen" inom svensk pedagogikforskning är dåligt. Det är en tillspetsad men i stort sett riktig beskrivning av situationen. Inkompetenta personer fyller lärarutildningarna (går du lärarutbildningen och inte håller med finns det bara en förklaring), och får lära sig att de "inte ska lära ut, utan vara en resurs för elevernas egna inlärning." Resultatet är uppenbart en obildad befolkning, som inte lär sig något annat än repetera en viss  typ av "kritiskt tänkande", vilken de i sin tur är fullständigt oförmögna att ens börja ifrågasätta. Det är tragiskt att den nuvarande regeringen sannolikt inte kommer att hinna göra någonting åt detta, när det nu åtminstone verkar som att de har en viss ambition att göra det. När  socialdemokraterna med Mona Sahlin likt tidvattnet automatiskt kommer tillbaka till makten med sin svans av hippies, halvkommunister och idioter kan vi lika gärna strunta i skolan och låta våra barn stanna hemma och se Vilse i Pannkakan. Staffan Westerberg var både sakligare och mer faktaspäckad än en genomsnittlig samhällskunskapslektion ute på internet.

Eventuella varma känslor för nuvarande regering svalnar dock snabbt när man simmar vidare bland vågorna. Frågan om "könsneutrala äktenskap" ett briljant exempel på det mest imbecilla nyspråk vårt samhälle kan upbåda går nu över till riksdagen, eftersom regeringen inte kan komma överens (eller rättare sagt vägrar komma överens, då kristdemokraternas inställning ses som omöjlig att kompromissa med). Nu ska man låtsas att ett "giftermål" mellan två personer av samma kön har någonting överhuvudtaget gemensamt med riktig familjebildning. Avskaffande av bigamilagen torde följa allt för att en högljudd, ideologiskt konstruerad minoritet ska få spotta på det övriga samhället. Till en början kommer enskilda präster att tillåtas vägra viga homosexuella, vilket ju i sig är ett mirakel, men man behöver inte ha mycket fantasi för att inse vad tanken är här. Mobbning, mediala anklagelser om homofobi och slutligen naturligtvis helt enkelt sparken, i samma sekund som samhället tror sig kunna komma undan med det. Svenska Kyrkan är, trots sitt "oberoende" av staten, idag mer än någonsin statsapparatens lydiga lilla husdjur, och skämmer dagligen ut sig själv och den religion den menar sig representera allt mer.

Och som för att illustrera detta kan vi idag läsa om en "teolog" som menar att tvåsamhet kan vara osunt. Hon menar att vi borde överväga att ägna oss mer åt "polyamorösa" förhållanden.  "Varför är det så oerhört känsligt om ens partner har en sexuell relation med någon annan," vill hon veta, och uppmuntrar oss att fundera över det. Personligen undrar jag väl snarare varför det börjat bli känsligt att hålla sig till en partner, med vilken man kan avla barn på det sätt kroppen är konstruerad att avla barn, och leva ett bra liv. Argumentet för att det skulle vara problematiskt är tydligen att "vi" inte agerar som om det vore självklart, fast vi säger att det är det. Givet hur många fall av kvinnomisshandel som årligen äger rum i världen, inom kulturer där det offentligen förkastas, kanske vi borde börja "se över" den typen av värderingar också, om det nu är så att oförmåga att leva upp till värderingar bör ogiltigförklara dem. Jag kan tänka mig åtminstone några teologer som skulle må bra av en femma över ögat.

Och någonstans där börjar vattnet kännas klibbigt, smutsigt och obehagligt. Könsneutralt och polyamoröst, om man så vill. Vi får komma ihåg torrdräkt och syrgas nästa gång. Idag får det vara färdigsimmat i medieflödets snusk.

Trevlig helg på er!

 

Om skribenten: Solguru

Solguru tar avstamp i perennialism och Tradition, och i en politiskt reaktionär grundinställning, och försöker erbjuda en blandad kompott av perspektiv och kulturella fenomen. Här diskuteras och kritiseras modernitetens olika aspekter, från sekularism och humanism till mångkultur och feminism. Även positiva fenomen behandlas - kultur i dess olika former, och infallsvinklar som kan bereda en utväg ur eländet vi kallar nutid.