Marcus Birro fortsätter härja om familj och, indirekt, traditionella könsroller. Det gör han helt rätt i, men vad kommer det ifrån?

Jag måste erkänna att jag är helt och hållet tagen på sängen. Det enda jag vet om Birro är att han har skrivit diverse allmänt respekterade saker jag aldrig ens övervägt att läsa, och att han dyker upp på radio (som jag undviker bäst jag kan) ibland. Vill också minnas att han någon gång talat ut om sin alkoholism i TV, och därvid haft en utläggning om att han brukade vakna med nerpissade kalsonger och tro att han "fattade något ingen annan hade fattat". Eller något sånt. Nykter alkoholist, kallar han sig numera i alla fall, och har till på köpet konverterat till katolicismen. More power to him, får jag väl säga, även om jag måste erkänna att det är med en känsla av surrealism jag läser hans senaste alster (för bara några dagar sedan kommenterade jag en annan liten text Birro på obegripligt vis fått publicerad).

Birro drar på med storsläggan visserligen fortfarande lätt inlindat i en retorik som kanske går hem i vissa hörn av kultursverige: "Kärleken är allt annat än dimma. Liksom litteraturen."

Men det är inte det intressanta. Viktigare är formuleringar som exempelvis: "Vi lever i en tid av sönderfall, i en tid när familjen och tvåsamheten attackeras. Det är lätt att ge efter. Det är lätt att falla som regnet, neråt, ner i jorden. Mitt i all denna förvirring är kärleken som ett serum. Den trofasta tvåsamheten är en enorm kraft. Tvåsamheten och familjen är en slags gerillarörelse, en motståndskamp mot den nya tidens våldsamma egoism."

Detta trycks i Expressen. I en situation där alla som inte tycker att dussintals människor bör få gifta sig och adoptera kollektivt i princip har förpassats till en politisk position någonstans mellan Djingis Khan och Hitler. I en tid där kritik av homosexuell politisk aktivism ständigt balanserar på gränsen till åtal, och i varje fall förkastas som fascism. Varför får Birro skriva så här?

Kanske får vi snart se honom göra Jan Guillou-artad avbön, och hålla tal på Pride-festivalen och begråta att kvinnor inte kan komma med i antiterroriststyrkan. Men just nu verkar det som om Birro gett sig fan på att skriva bra saker. Det är obegripligt obegripligt men oerhört skönt. Fortsätter det så här kan jag ju sluta skriva själv, och bara citera Birro i urval.

Mitt stöd är säkert ovälkommet. Det är inte direkt svårt att tänka sig kvällspressrubrikernas "högerextremisternas stöd till Birro", ämnade att driva fram ovannämnda avbön, även om det kanske skulle krävas någon namnkunnigare ”fascist” än jag för den saken. I så fall hoppas jag att han har vett att ta ohejdat avstånd från mig eller vem det nu kan vara, men att han samtidigt står fast vid sina åsikter. Och att han förstår att det i grunden är så att de som kastar sig efter hans strupe är små, olyckliga och hatiska människor, som projicerar sina egna andliga och världsliga misslyckanden och tillkortakommanden på kärnfamiljen och de få, klena punkter av autencitet som fortfarande finns i ett samhälle orienterat kring konsumtion, knull och antikultur. Att sätta sig upp mot dem är inte att svära i kyrkan, utan att försöka bygga en kyrka mitt bland svordomarna, och det är ses inte med blida ögon. Det finns inget hippt i att våga säga som det är om nu sanningen eller Gud skulle råka finnas är de i vilket fall bara repressiva-patriarkala konstruktioner. Att säga som det är i Sverige idag är att råka i onåd, rakt av. Radikala protester ska efterapa den förra generationens livsfientliga självgodhet, fortsätta stöpa om marxismens och freudianismens hjärnspöken i ständigt tråkigare, dödare och sterilare varianter. Risken finns att Marcus Birro får erfara det, om man inte väljer att tiga ihjäl honom.

Marcus själv får avsluta, för jag har inte mycket mer att komma med idag:

"Det politiskt korrekta drevet mot kärnfamiljen är starkare än på länge. Kvinnan betraktas med sedvanligt förakt och klappas på huvudet. Hon är en idiot om hon blir förälskad. Hon förlorar om hon gifter sig. Det är ett avskyvärt sätt att se på sina medmänniskor."

Ja, visst fan är det.

 

Marcus Birro "Rör inte familjen, egoister" i Expressen

Om skribenten: Solguru

Solguru tar avstamp i perennialism och Tradition, och i en politiskt reaktionär grundinställning, och försöker erbjuda en blandad kompott av perspektiv och kulturella fenomen. Här diskuteras och kritiseras modernitetens olika aspekter, från sekularism och humanism till mångkultur och feminism. Även positiva fenomen behandlas - kultur i dess olika former, och infallsvinklar som kan bereda en utväg ur eländet vi kallar nutid.