J.E. Rosbergs bok "Nordiskt kynne Jämförande karaktäristiker" finns tillgänglig online. Innehållet är allt ifrån fascinerande till lite roande, och det är nästan ett måste för alla att ta åtminstone en titt på det.
Nordiskt Kynne Jämförande karaktäristiker gavs ut 1931, med "understöd ur de av riksdagen anslagna medlen för den svenska litteraturens främjande". Tydligt är att man då hade vett att använda skattepengar till något intressantare än HBT-information och jämställdhetsprojekt. Boken är en intressant blandning av diverse utlåtanden om de olika nordiska folken, gjorda av olika personer genom historien. Den är därtill illustrerad med olika exempel på representanter för de olika folken, men någon rasbiologisk studie är det inte fråga om. Det handlar om utdrag ur litteratur och reseskildringar i första hand, och en hel del resonemang från författarens sida därtill.
Långa stycken ur boken finns att läsa i html-format här. Dessutom kan man ladda ner hela verket som PDF här. Skulle någon av dessa länkar vara döda kan ni höra av er, så ska jag ordna med en annan plats för just sagda PDF.
Boken har tidigare omnämnts av Vae Victis i ett omfattande inlägg om hembygd och identitet. Istället för att orera mer om själva boken publicerar jag ett längre utdrag ur ett av bokens senare kapitel, "allnordiskt kynne". Min uppfattning är att det stämmer väl överens med hur det identitära förhållningssättet till det nordiska, till identitet och till hembygden kommit att utvecklas, och kan tjäna som inspirerande utgångspunkt för ytterligare funderingar.
"En nordbo, vare sig en blond och blåögd av nordisk eller östbaltisk typ, eller till och med en cendré, rödlett eller brunhårig, igenkännes lätt ute i Europa, om icke precis på utseendet så på sätt och åthävor. Finnar tagas ofta för norrmän, skåningar för danskar, norrbottningar för finnar eller finlandssvenskar o. s. v. När Ivar Harrie kom till Åbo, fann han ’folktypen kortare, bredare, knotigare, tyngre, men hållning och uppsyn röjde samhörigheten (med Skandinavien), det var nordiska bönder, som buro huvudet friboret och blickade vaket’. Det måste således finnas något gemensamt hos dem, svårt att definiera, lättare att se eller ana sig till. Det måste vara markens, miljöns inflytande, som här gör sig gällande. Ty miljön är densamma på Skandinaviska halvön, i Finland eller Östkarelen. Det är, som redan antytts, den säregna nordiska miljön, med fjäll och skogar, ängar och lundar, sjöar och älvar, skär och fjärdar, som nordborna helst uppsöka i Canada och U. S. A., och som är dem så kär och utgör det konkreta, efter vilket de längta, dessa längtande folk, när de utomlands gripas av hemve. Det är på samma sätt som med många arter flyttfåglar, som just längta till denna natur från tropikernas värme och yppiga vegetation.
Jag har en gång definierat hembygdskänslan som ett slags barnainstinkt. Vi älska hembygden, emedan vi med varje klunk vatten ur dess brunnar och källor insupit dess salter och safter, liksom barnet med modersmjölken sin moders. Vi älska den, emedan vi fått vila vårt öga på dess olika föremål, berget i allmänhet tar för vår fantasi form och gestalt av berget i vår hembygd, varje flod är en förstoring av bäcken i hembygden o. s. v. Vi ha vant oss vid dem, liksom en gammal person vant sig vid möblerna i sin bostad och icke trives utan dem."
Om skribenten: Solguru
