/* Style Definitions */
table.MsoNormalTable
{mso-style-name:”Table Normal”;
mso-tstyle-rowband-size:0;
mso-tstyle-colband-size:0;
mso-style-noshow:yes;
mso-style-parent:””;
mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt;
mso-para-margin:0cm;
mso-para-margin-bottom:.0001pt;
mso-pagination:widow-orphan;
font-size:10.0pt;
font-family:”Times New Roman”;}
Etnopluralism är en term som dyker upp lite nu och då i olika sammanhang. Innebörden tycks variera, men tanken är densamma: en ideologi vars mål är att skapa möjligheten för svenskar att bo i ett i stort sett etniskt homogent samhälle, samtidigt som vi respekterar andra folks rätt till självbestämmande.
Jag hör egentligen hemma inom en traditionell världsåskådning, och är av uppfattningen att varje idé om "jämlikhet" mellan två separata fenomen, av vad slag de än vara må, är en logiskt självmotsägelse. Världen är i sin helhet hierarkisk, från det högsta det absoluta, det gudomliga och det sanna, till det lägsta död materia, kaos och det lögnaktiga/onda. Ändå kan flera olika, i sig själva kompletta strukturer, existera utan att förstöra eller konkurrera ut varandra. Den brasilianska regnskogen konkurrerar inte med norrlands granskog. Blekinges fält har lite till ingen inverkan på Kinas risodnlingar. Jag och min granne bor i varsin lägenhet, utan att störa varandra. Särskilt ofta i alla fall. Och med denna utgångspunkt träder etnopluralismen fram som ett rimligt alternativ till globaliseringens vansinnigheter, likväl som till mordiska planer på folkutrotning och imperialism.
Vad handlar det om?
Etnopluralismen kan enklast formuleras i ett enkelt slagord: varje folks rätt till liv, där denna "rätt" kan härledas antingen ur någon sorts sekulärt naturrättsligt resonemang, eller ur en tanke om att skilda och självständiga etniska grupper är en integral del av en skapelse som är gudomlig till sitt ursprung.
Få besökare av motpol torde vara helt obekanta med begreppet i alla fall, och det finns redan ett otal inlägg och kommentarer där det berörs, till exempel detta av Oskorei, som behandlar dess relation till traditionalismen, eller det här av Ratatosk som behandlar den konflikt som uppstått inom den franska nya högern, i takt med att den som (felaktigt) påstås ha myntat begreppet, den franske teoretikern Alain de Benoist, övergett tanken på ett uteslutande europeiskt Europa, och övergått till att hävda en form av segregationsteori där man tar hänsyn till den massiva utomeuropeiska invandring som redan ägt rum som ett "faktum". Idén är då att helt enkelt försöka utveckla sitt eget folks identitet ”separat” inom samma stat. Denna tanke om att kombinera multikultur med etnopluralism väljer jag här att bortse ifrån, även om det förstås är exakt vad man måste ägna sig åt tills man kan åtgärda situationen på allvar. Här undersöker vi hur som helst en form där åtminstone grundprincipen lyder: ett folk, ett territorium.
Har rätt till liv
Helt kortfattat går etnopluralismen ut på att det för det första existerar etniska grupper, vars individer delar en serie kulturella och i åtminstone någon utsträckning också biologisk-rasliga egenskaper. Dessa grupper har, var och en, en naturlig samhörighet inbördes, och även om enskilda personer ur olika grupper naturligtvis utan problem kan forma exempelvis vänskapsband, kommer platser och situationer där flera etniska grupper samsas om levnadsutrymmet att präglas av konflikt och försämrad trivsel och livskvalitet. Bortsett från det faktum att detta verkar på ett subtilt plan – att man helt enkelt mår sämre av att leva under sådana förhållanden – tar sig problematiken också mer dramatisk uttryck. Exempel på sådant är vulgärt rashat med påföljande pogromer, liksom allmänt, mer eller mindre intensivt, våld (antingen i form av majoritetskulturens förföljelse av minoriteten, men minst lika ofta i form av hat, våld och kriminalitet från olika minoriteter, riktat mot majoriteten). Det är med andra ord inte bara så att "mångkulturella" samhällen inte är eftersträvansvärda, de är direkt negativa.
Var vill man då komma?
Lösningen blir således att olika etniska grupper bör leva, generellt, åtskilda. Detta i sin tur innebär att varje etnisk grupp bör ha "självbestämmande" i den meningen, att dess politiska och kollektiva liv ska få fortgå utan att andra etniska grupper har makt över det (det innebär dock inte med nödvändighet vare sig libertarianism, anarkism eller andra former av demokrati överhuvudtaget). Tanken anknyter givetvis till familjen, av vilken det lokala samhället är en förlängning. Alla de släkter, lokala samhällen och "mikrokulturer" som ingår i en kultur och en etnicitets totala liv, utgör tillsammans nationen, eller "rasen" (förstått som en BRED term, som inkluderar både kultur och genetik "arv och miljö").
I den mån etnopluralismen överhuvudtaget anknyter till den form av rasism som försöker extrahera politiska och "moraliska" principer uteslutande ur en genetisk-biologisk uppfattning om "ras", är det först och främst i det avseendet att man till skillnad från socialkonstruktivismens flumideologer inte förnekar biologiska olikheter mellan olika rasgrupper. Dessutom ser man på de olika folkslagens utseendemässiga och andra fysiologiskt grundade särdrag såsom värdefulla i sig själva, på samma sätt som exempelvis biologisk mångfald i naturen är värdefull (men lätt försvinner vid uppblandning eller utrotning). Ideologiskt drar man inte lika långtgående slutsatser, och tanken på att via folkmord eller radikal isolationism och detaljstyrning av fortplantning eller genmanipulation "rena" rasen i enlighet med någon sorts abstrakt ideal hör inte etnopluralismen till. Däremot skulle man kunna säga att de flesta etnopluralister sannolikt skulle ställa upp på följande antagande: den punkt där mängden "främmande" element hos ett folk i någon väsentlig mening skulle börja påverka utseende och karaktär hos folket i sig, är också ungefär den punkt där mot varandra fientliga grupper formeras och konflikt uppstår. Försök att oskadliggöra detta genom "uppblandning" kommer att tendera att misslyckas, och antingen producera individer utan identitet, eller helt enkelt en ny "blandgrupp" av individer som i förlängningen kommer att utgöra en tredje, egen "ras". Tanken på att "avla bort" etniska motsättningar genom långtgående mångkulturell uppblandning är således lika orealistisk och i viss mening också lika omoralisk som tanken på att ta fram en "ren" ras genom våld eller djurliknande avel. Dessutom bryter denna tanke mot idén om de olika gruppernas egenvärde.
En annan aspekt som skiljer etnopluralismen från den nuvarande synen på saker och ting, är att den i stor utsträckning är emot tanken på universella "värden". Det vill säga, den menar att nationen och den etniska gruppen är den enhet där värderingar av olika slag förverkligas, och att det är orätt att påtvinga andra folkslag sina egna seder och bruk – inklusive, men inte begränsat till, sådana konstruktioner som "jämlikhet/jämställdhet", "individualism" och demokrati. Att en nation internt lever upp till exempelvis en uppsättning abstrakta ideal rörande ”individers rätt” är således inte en förutsättning för att ett folk ska betraktas som ”fritt” och ha rätt att slippa intervention och förtryck från andra folkgrupper. Med andra ord har en muslimsk teokrati rätt att förbli just sådan den är, så länge den inte i någon mening agerar aggressivt mot andra land eller folk.
Så, varje folk har sitt eget territorium och en kultur som växer organiskt ur folkets inre liv, eventuell migration är begränsad till en nivå där de faktiska lokalsamhällen som har att motta personerna ifråga är både kapabla och villiga att göra det (något som i praktiken skulle innebära nära på totalstopp för åtminstone permanent utomeuropeisk immigration, vilket förstås är en del av poängen). Vad skulle man kunna invända mot det här?
De dumma invändningarna
I kategorin invändningar som egentligen inte ens förtjänar att bemötas kan man nämna:
a) Etnopluralismen tar hänsyn till andra folkslag, och kastar därför bort kampen för de vita folken.
Detta torde vara en av de konstigare invändningarna. Om jag tillerkänner min granne rätten att slippa få sin dörr uppbruten och sin dotter våldtagen, påverkar det på något sätt min egen vilja och möjlighet att slippa detsamma? På vilket sätt gynnas min egen säkerhet eller livskvalitet av att jag på ett utstuderat sätt trumpetar ut att jag "skiter" i alla andra i mitt kvarter, och att jag minsann har problem med kronofogden, och att alla personer med andra (eller samma) problem kan dra åt helvete? Exakt detsamma gäller givetvis relationer olika folk emellan på intet sätt skadas svenskars eller européers rätt till liv och frihet av att man också tillerkänner araber, ungrare eller judar densamma. Tvärtom är det väl sannolikt att ett av de effektivare sätten att motarbeta vidare invandring från oönskat håll är just samarbete med de länder varifrån invandrarna kommer. Så länge man klarggör att man förväntar sig exakt samma sak tillbaka, och att man inte kommer att acceptera övergrepp gentemot det egna folket är acceptans av andra folkgruppers existensberättigande uteslutande en positiv sak. Att det egna folket, liksom den egna familjen och det egna lokalsamhället, kommer före andra är därvid en helt annan fråga. Givetvis installerar jag, för att återgå till den första liknelsen, mitt eget inbrottslarm innan jag hjälper grannen med att få sitt på plats. Det är inte att vara en "dålig granne", utan en person som tar ansvar för sin familj och sig själv.
Mångkulturell samlevnad
b) Etnopluralismen är rasistisk!
Att allt utom intensiv etnisk blandning vore liktydigt med folkmord och "rasism" i meningen "hat mot andra folkgrupper" är bara hejdlöst idiotiskt. Minst lika många krig och folkmord har utförts i universalismens, "mänsklighetens", för att inte tala om "jämlikhetens" och "frihetens" namn som någonsin i "rasismens" eller den etniska identitetens. Våld och krig skapas av tvingande omständigheter, alternativt av människans bristfällighet, inte av människans principer för samhällsorganisation i sig själva.
c) Etnopluralismen är bara ett nytt sätt för nazismen att få fotfäste.
Tänk efter eller läs på. Till exempel den här texten.
De verkliga invändingarna
Nu är det förstås inte bara folk som tänker halvvägs så långt som näsan räcker som har invändningar mot etnopluralismen. Några andra punkter att kritisera har varit eller skulle kunna vara:
a) Etnopluralismen kompromissar i för hög utsträckning med den rådande världsuppfattningen i det att man exempelvis ser kolonialismen som synnerligen problematisk, och accepterar skuldbeläggandet av västvärlden i frågan om tredje världens situation.
Så behöver det förstås inte vara det är ju en fråga om politisk analys som inte nödvändigtvis anknyter till en etnopluralistisk grundsyn. Själv kan jag väl bara säga att jag anser att påståendet att västvärlden i något avgörande avseende bär ansvaret för fattigdom i tredje världen, antingen på grund av tidigare kolonialism, eller genom nuvarande ekonomiska strukturer, är fullständigt fel. Den uppfattningen har jag rätt bra belägg för också. Däremot kan man förstås inte bortse ifrån att tankar om demokrati, mångkultur, sekularisering, egalitarism och en hel serie andra, för traditionella kulturer intensivt destruktiva, värderingar har haft sitt upphov på europeisk och amerikansk mark, och vid sin spridning bidragit till att skada andra kulturer på ett mycket grundläggande sätt. Allt ifrån Marxismen till McDonalds har ju ett i någon mening västligt ursprung, och att Indien eller för den delen Afrika inte är odelat tacksamma för dylika innovationer får man väl ha förståelse för. Å andra sidan skulle vi kunna anföra liknande anklagelser mot alltifrån arabernas kaffe till amerikanernas TV-kultur, och i slutänden handlar det om att varje folk måste avyttra de kulturella influenser de finner oönskade, och vara fria att göra det. Vare sig att skämmas för det man själv gjort eller hata andra för det de har gjort leder någon vart i det långa loppet, även om det kanske kan kännas ofrånkomligt i vissa undantagsfall.
b) Etnopluralismen är orealistisk vad gör man när något folk visar sig vara oförmöget att respektera sina grannar, eller oförmöget att ta hand om sig självt?
Nu måste man vara medveten om att principen är tänkt att vara just det en princip. Givetvis kommer det fortfarande att finnas konflikter, och naturligtvis är det sannolikt, om inte ofrånkomligt, att folk kommer att inkräkta på varandra på olika sätt, kanske till och med genom krig eller kolonisation, om det blir nödvändigt på ett eller annat vis. Poängen är att internationellt och nationellt tänkande i princip ska orienteras efter tanken att varje folk har rätt till ett eget territorium, inom vilket det kan utvecklas självständigt utan att ansättas av andra folks intressen. Det går aldrig att förverkliga en abstrakt idé eller moralisk princip till fullo i en värld som definitionsmässigt är imperfekt. Det skapade kan aldrig vara detsamma som den skapande, och Han är perfekt, som bland annat Tage Lindbom sett på saken, men även den helt ateistiske torde kunna dela själva tanken. Idén överträffar alltid det praktiska förverkligandet, och är man oförmögen att förstå att även den (eller kanske i synnerhet den) mest grandiosa vision alltid måste kompromissa med verkligheten i någon mån är man garanterat oförmögen att åstadkomma någon varaktig skillnad i tillvaron.
c) Hur hade ni tänkt åstadkomma det här, då?
Det är just det som är kruxet, och det kanske är här man nu borde börja föra diskussionen.
Sammanfattning:
Det här var en första längre text om etnopluralismen som jag ser på den dess möjligheter och dess problem. Jag skulle möjligen ha kunnat ägna mig åt en mer polemisk framställning till exempel peka på etnopluralismens fördelar i jämförelse med det som utomlands benämns "White Supremacism", eller påvisat dess uppenbara överlägsenhet gentemot globaliseringens mångkultur, liksom gentemot olika integrationsprojekt. Så blev det inte nu, dock, utan jag använde istället utrymmet till att bemöta vissa invändingar jag sett, och vissa invändningar jag själv insett medan jag reflekterat över saken. Väl medveten om att det sannolikt finns betydligt fler former av kritik än de jag tagit upp, väljer jag ändå att lämna det så här. "Etnopluralismen" som ideologi och tanke är långt ifrån färdigutarbetad, men någonstans är det nog en av få riktningar som vare sig offrar vårt folk till en nihilistisk och destruktiv global "smältdegel", eller dess moraliska kvalitet till en likaledes nihilistisk och destruktiv hatkultur.
Om skribenten: Solguru
