I en tid präglad av globalisering, sekularisering och kulturell homogenisering framstår vissa grupper som anomalier – öar av motstånd mot det moderna samhällets strömningar. Jehovas vittnen, ett millenaristiskt och restorationistiskt trossamfund, är en sådan grupp. Med sin strikta avskildhet från världsliga institutioner, sin kompromisslösa tro och sitt fokus på självständighet kan man vid första anblicken undra varför en rörelse som etnonationalister – ofta förknippade med en världslig, identitetsbaserad kamp – skulle finna resonans i denna till synes apolitiska religiösa gemenskap. Ändå finns det en intellektuell och ideologisk överlappning som förtjänar att utforskas: en gemensam strävan efter autonomi gentemot en dominerande, universalistisk ordning, en tro på en absolut sanning som står över samtidens relativism, och en praktisk självständighet som utmanar beroendet av det moderna samhällets strukturer.
För oss, etnonationalister till högermän, vars ideologier ofta vilar på en misstro mot globala institutioner och en längtan efter kulturell suveränitet, kan denna autonomi framstå som en modell. Etnonationalismen ser den moderna världen – med dess transnationella företag, överstatliga organisationer som EU – och kulturella narrativ om mångfald – som ett hot mot lokala identiteter. Jehovas vittnens förmåga att upprätthålla en distinkt livsform, fri från assimilation, kan uppfattas som ett bevis på att det är möjligt att stå emot det universalistiska trycket. Deras avståndstagande från nationalism i traditionell mening (de ser alla världsliga riken som temporära och dömda att falla) kan paradoxalt nog tolkas som en radikal form av självbestämmande, där lojaliteten inte ligger hos staten utan hos en transcendent gemenskap – en hållning som etnonationalister kan omtolka i termer av tribal lojalitet snarare än nationalstatens ramverk.
Autonomitet som motstånd mot hegemoni
Jehovas vittnen är kända för sitt konsekventa avståndstagande från världsliga auktoriteter. De vägrar delta i militärtjänst, rösta i politiska val – eller underkasta sig statliga påbud som de anser strider mot deras tolkning av Guds lag. Denna hållning har historiskt lett till förföljelse – från fängslanden under världskrigen till rättsliga strider om blodtransfusioner – men också till en remarkabel organisatorisk autonomi. Deras gemenskap fungerar som ett parallellt samhälle, med egna rättssystem (församlingens äldste hanterar interna tvister), egna publikationer, och en global struktur som styrs från ett centralt högkvarter, oberoende av nationella gränser.
Tron som en absolut motvikt till relativism
Jehovas vittnens tro är monolitisk och rotad i en bokstavstrogen läsning av Bibeln som avvisar både ekumenism och religionsdialog. De ser sig själva som bärare av den enda sanna kristendomen, en övertygelse som placerar dem i direkt konflikt med både den sekulära modernismen och den bredare kristna kyrkans kompromisser med samtiden. Denna absoluta hållning – där kompromisser med ”världen” betraktas som en moralisk och andlig förorening – genomsyrar deras livsstil, från förbudet mot blodtransfusioner till deras avståndstagande från högtider som jul och påsk.
För etnonationalister, som ofta beklagar förlusten av en homogen kulturell och moralisk grund i västerländska samhällen, kan denna kompromisslösa tro framstå som en intellektuell och existentiell motpol till postmodern relativism. Etnonationalismen idealiserar en tid då kollektiva identiteter var tydligt definierade och försvarade, och Jehovas vittnens oavvikliga övertygelse om en universell sanning kan ses som en parallell till denna nostalgiska vision. Även om innehållet i tron skiljer sig – etnonationalismen är sekulär och etnocentriska, medan Jehovas vittnen är teokratiska och universalistiska i sin eskatologi – delar de en epistemologisk hållning: en värld uppdelad i rätt och fel, insiders och outsiders, där mellanvägar förkastas som svaghet eller förräderi.
Självständighet som praktisk ideologi
Praktiskt sett har Jehovas vittnen byggt en självförsörjande gemenskap som minimerar beroendet av det omgivande samhället. Deras missionerande, som utförs av medlemmar utan ekonomisk ersättning, deras interna utbildningsprogram och deras förmåga att snabbt organisera sig i krissituationer (som naturkatastrofer) vittnar om en robust självständighet. De undviker världsliga nöjen och sociala strukturer som kan binda dem till staten eller kapitalet, vilket gör dem till en slags modern anakronism – en grupp som lever i världen men inte av den.
För etnonationalister, som ofta romantiserar en återgång till lokala, självförsörjande samhällen, kan denna självständighet vara inspirerande. Deras kritik av det moderna samhällets konsumtionskultur och beroende av globala försörjningskedjor finner ett eko i Jehovas vittnens avskildhet. Även om etnonationalister inte nödvändigtvis eftersträvar en religiös grund för sin självständighet, kan de se Jehovas vittnens organisatoriska disciplin som en mall för att bygga parallella strukturer – en sorts ”nation i nationen” som skyddar deras identitet mot yttre hot. Här uppstår en intressant spänning: medan Jehovas vittnen ser självständighet som ett medel för att tjäna Gud, kan etnonationalister omtolka det som ett verktyg för att bevara en etnisk essens.
Ideologiska spänningar och pragmatiska allianser
Trots dessa potentiella beröringspunkter finns det uppenbara motsättningar. Jehovas vittnens universalistiska eskatologi – där alla jordens folk ska förenas under Guds rike – står i skarp kontrast till etnonationalismens partikularistiska fokus på ras och etnicitet. Deras vägran att delta i politisk aktivism eller väpnat motstånd gör dem också till en osannolik partner för en rörelse som ofta ser kamp som en nödvändighet. Ändå behöver sympatier inte vara reciproka eller ens fullt ut koherenta för att existera. etnonationalister och högerorienterade kan beundra Jehovas vittnen som ett exempel på framgångsrikt motstånd mot moderniteten utan att nödvändigtvis omfamna deras teologi.
Denna dynamik kan förstås genom en lins av pragmatisk idealisering. Jehovas vittnen blir en spegel där etnocentriska projicerar sina egna aspirationer: autonomi mot en förtryckande ordning, tro mot en själlös materialism, självständighet mot ett beroende kollektiv. Det är inte en allians i praktiken, utan en intellektuell fascination – en beundran för en grupp som, på sitt eget vis, förkroppsligar en radikal vägran att böja sig för tidens krav.
Slutsats: En oväntad konvergens
Sammanfattningsvis kan etnonationalisters och högerorienterades potentiella stöd för Jehovas vittnen förstås som en konvergens av värderingar snarare än en faktisk ideologisk sammansmältning. Båda grupperna, om än av olika skäl, positionerar sig som outsiders i en värld de uppfattar som korrupt och sjunkande. Jehovas vittnens autonomi, tro och självständighet erbjuder en modell för att leva enligt sina principer i en fientlig miljö – en modell som vi kan finna både intellektuellt stimulerande och strategiskt relevant. I en tid då identitet och överlevnad står i centrum för många diskurser, blir denna oväntade sympatisymfoni en påminnelse om att idéer kan finna resonans över till synes oöverbryggbara skiljelinjer.
Om skribenten: Robin Carell
