Jag reflekterar över min staty som jag en gång hade föreställande Baphomet: till hälften natur och hälften människa liknar denna saliga varelse ett odjur. Med två stora horn, en hermafroditisk kropp – och ett monstruöst ansikte hade nog vem som helst kunnat tro att jag hade ett hörn i rummet reserverat åt djävulsdyrkan. Men så är inte fallet, statyn jag hade på Baphomet är helt enkelt en exoterisk bild av en psykologisk modell. Det är inget mindre än den holländske psykologen Carl Gustav Jungs (1871 – 1961) personlighetsmodell vi har att göra med. Jag tänkte därför nämna några rader om Skuggan.
En god vän förklarade en gång att det i varje historia finns en hjälte och en skurk. I sin egen är man både och. Han fortsatte med att förklara hur alla ljusa och mörka aspekter av självet orkestrerar livets melodi. En sång som man behöver höra först innan någon annan hör den. Men för att höra den behöver också man lära sig att lyssna. Det är en kontemplation som innebär att “tända rökelsen och rena luften”.
Det är inte många av oss som är så goda som vi tror oss vara. Vi har en grym och aggressiv sida som kan vålla stora skador på andra. Vi tenderar även att förneka våra brister och svagheter. Men vad vi förnekar försvinner inte, det sjunker ner i det undermedvetna och koagulerar i vad analytiska psykologins fader Carl Gustav Jung kallade för Skuggan.
Vad Carl Jung förstod var att impregnera psykologin med ett förandligat tankegods, och med en begreppsapparat som är adekvat inte bara ett sunt leverne, utan även hållbar för den tidlösa människan, oavsett vilket tidevarv eller vilken kultur det rör sig om. På samma vis som åskådningar utan begrepp är omogna och obefruktade behöver tydliga modeller struktureras för en autentisk psykologi. Carl Jung vände därför sin läromästare Freud ryggen eftersom han ansåg den freudianska skolan zoologisk och omogen. Denna arketyp Skuggan blir därför nästan mytomspunnen och dränkt i mysticism. Detta tycker jag, personligen, har sina för- och nackdelar.
Fördelarna är att det gör den annars så tråkiga och tuggande psykologin intressantare, vad gäller både den teoretiska och praktiska delen. Nackdelen är att Skuggan mystifieras på ett nyfiket och spännande sätt som gör den åtråvärd, nästan på ett tillbedjande vis. Det blir som det blir med dödskulten vi ser idag, som har rest sig för att vi medvetet, inom populärkultur och i vardagen undviker att nämna ordet “död” (länk), det substitueras med ord som “avliden”, “insomnad”, “bortgången”, “hädangången”, och så vidare. Men Carl Jung var en mystiker så det får man räkna med.
Fortsättningsvis.
Skuggan kan vara en otrolig drivkraft som är gynnsam, och utan denna starka drivkraft riskerar man att bygga varats tempel under ktoniska omständigheter som införlivas likt vidskepligheter. Den kreativa kraften som ofta tillskrivs Skuggan är av betydelse för ett vitalt liv; Skuggan införlivas i en livsbejakande vision.
Det är vanligt att man i extremistiska, sekteristiska, eller andra gruppstrukturerade miljöer (det kan också vara företag eller myndighetsbyråer som har framavlat den Nya klassen), talar om ”frestelsen från främlingen”, det vill säga att mörkret uteslutande alltid kommer utifrån, och på så sätt när man predikar om exempelvis ljus och kärlek så negligerar man Skuggan som är inneboende hos var och en, och därmed, när en tankeform bildas inom en grupp med människor, så bildar även potens till en otrolig, mörk kraft som kan ta överhand denna grupp.
Skuggan är ett fenomen som bör utforskas inom varje enskild person för att på ett sunt sätt kunna integrera dess element i den unika personligheten som envar besitter, eftersom det är ett starkt medel för att kunna revitalisera våra liv och läka ett fragmentariskt psyke.
Att man ska ”skapa med Skuggan” och inte ”bli skapad av Skuggan” finns det moderna exempel på inom populärkultur, Venom är en film om detta som bygger på Marvels serietidning Spiderman, vilket handlar om att en intet ont anandes New york-bo (Tom Hardy) blir en köttslig värd för en entitet med utomjordiskt DNA, som är så “väsensskild” människan att den förtär och dödar intelligenta varelser på diverse morbida sätt. Tom Hardy lyckas efter många dramatiska händelser att integrera entiteten och anpassa den efter en sorts moralisk kompass.
Om skribenten: Robin Carell
