De etablerade politiska partierna har nog aldrig varit mer förvirrade än nu. De verkar sakna svar på dagens stora samhällsfrågor och det märker väljarna. Är det dags för något nytt?

Socialdemokraterna

Socialdemokraterna har utgjort en hegemoni i Sverige som det inte finns någon motsvarighet till i något annat europeiskt land. Varenda fackförening och myndighet är fylld av socialdemokrater och den socialdemokratiska mentaliteten har tills nyligen varit den enda tillåtna i samhället. Ett annat tänk än det socialdemokratiska har setts på med misstänksamhet.

Det var inte förrän på 70-talet socialdemokratin blev utmanad på riktigt och efter Fälldins seger i riksdagsvalet 1976 bröts socialdemokraternas 40-åriga maktinnehav. De återtog dock snart makten och med undantaget för en mandatperiod var det inte förrän Moderaterna gjorde sig själva till ett slags kvasisossar som borgerligheten kunde styra igen.

1900-talets Sverige var socialdemokraternas Sverige och det är något som finns kvar i deras attityd. Socialdemokraterna kommer aldrig igen bli ett 40-procentsparti, men de verkar inte riktigt förstå det själva. Göran Persson var den sista riktiga sosseledaren, han upplevdes som trygg och kompetent om än lite självgod. Stefan Löfven förkroppsligar istället det sämsta hos socialdemokratin, en gammal fackpamp som ger intrycket av att han gärna tar lite pengar under bordet och åker på lyxresor på medlemmarnas bekostnad. Jag vet inte om han faktiskt har gjort detta, men det är intrycket han lätt ger och det räcker.

Socialdemokraterna har målat in sig själva i ett hörn. De har tappat det starka stöd de haft bland arbetare och lägre medelklass, ett stöd som baserades på att de sa sig kunna tillfredsställa dessa väljargruppers behov av materiell trygghet. Det är nu uppenbart för väldigt många, i och med vad jag kallar för trygghetskollapsen, att tryggheten inte kan garanteras på samma sätt som den gjorts tidigare. Sverigedemokraterna har på ett ganska bra sätt försökt suga upp dessa väljare genom att anspela på en romantiserad bild av det svenska 50-talet, som av många upplevs som den tryggaste versionen av Sverige.

De flesta vanliga väljare ur de grupper som röstat på socialdemokraterna är inte särskilt intresserade av hög invandring eller HBTQ. Många anammar den attityd de förväntas ha; vi ska ha invandring för att hjälpa och det är okej att vara homosexuell. Men så mycket längre än så sträcker det sig inte. Kan inte socialdemokraterna leverera när det gäller det mest grundläggande kommer de helt tappa all relevans. Medelsvenssons dom har nu fallit, socialdemokraterna måste dö.

Moderaterna

Moderaterna har svängt om i invandringsfrågan och flera före detta representanter har gjort utspel den senaste tiden. Anna Kinberg Batra har också försökt göra avbön. Frågan är om någon tar henne på allvar? Moderaterna styrde landet i åtta år och öppnade då portarna på vid gavel för vad som inte kan kallas för något annat än bidragsturism. De ser nu hur vindarna blåser i hela västvärlden och hur många som flyr till Sverigedemokraterna och försöker desperat ”positionera” sig.

Just det ordet, ”positionera”, är ett av moderaternas stora problem. Väljarna märker att åsikterna de nu ger uttryck för inte är äkta, de förstår att det rör sig om kappvänderi. Moderaterna verkar vara ett parti utan riktning. Vi ser vilka positioner de tar, men vad tycker de egentligen? De utgjorde under lång tid i mångas ögon ett högerspöke i svensk politik, på gott och ont. De sågs som mer eller mindre principfasta. Sen sålde de ut sig för att kunna ta makten i två mandatperioder, kanske till priset av en total kollaps.

Få människor litar nu på moderaternas invandringspolitik, det verkar inte vara annat än tomma ord. De har i åtta års tid visat att de inte klarar av att se konsekvenserna av sina handlingar. Vi är många som sagt att det självklart inte fungerar att ta in massiva mängder människor från tredje världen utan att det får väldigt negativa konsekvenser. Opinionsundersökningarna visar att moderaternas nya ”position” i invandringsfrågan inte fungerar. Trots utspelen får de inte tillbaka väljarna. Moderaterna har visat sig opålitliga.

Sverigedemokraterna

Sverigedemokraterna är Sveriges enda invandringskritiska alternativ. De har, trots sina många brister och skandaler, konsekvent varit kritiska mot den förda politiken. Problemet är att deras ideologiska grund inte håller. Kulturnationalism och ”öppen svenskhet” är verklighetsfrånvända åsikter. Vi byts genom den nuvarande politiken ut mot andra folk. Stora mängder människor kommer till vårt land samtidigt som vi etniska svenskar inte föder tillräckligt många barn för att ens upprätthålla vår nuvarande befolkningsnivå. Det gör att vi sakta men säkert ersätts.

Vi är ett extremt litet folk, det finns inte många av oss. Vi har rätt att fortsätta existera och tillåts den nuvarande trenden att fortgå så kommer vi försvinna. Den lilla spillra av oss som kommer finnas kvar kommer snart sugas upp i, och blandas ut med, andra folk. Kulturnationalism innebär att den som anammar svensk kultur anses vara svensk, oavsett ursprung. Det innebär att vi fortfarande byts ut och går under, bara lite långsammare. Kulturnationalism är därmed en återvändsgränd.

Det är Sverigedemokraternas stora problem. Inte att partiet är så illa skött, inte att de sparkade ut sina största talanger i och med uteslutningen av ungdomsförbundet och inte att några av deras representanter verkar ha riktigt dålig karaktär. För att Sverigedemokraterna ska kunna rädda Sverige måste de helt ändra på sitt partiprogram och börja prata om saker som är ännu mindre politiskt korrekta.

Något nytt?

Det skulle, i alla fall på sikt, behöva komma något nytt i svensk politik. Det behöver inte vara ett renodlat etnonationalistiskt parti, men det måste vara ett parti där sådana saker kan diskuteras. Det måste också vara ett parti med ett karismatiskt ledarskap, inte en robot, inte en trött skåning och inte en gammal fackpamp. Det måste vara ett parti som inte är berett att kompromissa med allt det står för i syfte att försöka komma in i värmen. Finns det hopp för att något sådant dyker upp i svensk politik idag?

Om skribenten: Robert Rönngren