I den rörelse som Motpol ingår i, kalla den vad du vill, finns det en mängd inriktningar och åsikter. Personer som tillhör dessa bråkar gärna med varandra, ibland lika mycket som de bråkar med representanter för den rådande hegemonin. Men de har alla något gemensamt.
Det finns människor som kallar sig konservativa och som gärna går in på vad det innebär och inte innebär. De konservativa brukar tycka om att (i detalj) diskutera de olika konservativa inriktningarnas historia och hur de skiljer sig åt. De gillar att (med långa, komplicerade, meningar) berätta om olika tänkare som ingen läst. De är också väldigt förtjusta i att förklara vad konservatism inte är och hur de som kallar sig konservativa i riksdagspartierna inte alls är konservativa. Det är inte ovanligt att de har många högskolepoäng inom ett eller flera områden som inte är intressanta för arbetsmarknaden.
Det finns högerlibertarianer som rent politiskt oftast har exakt samma åsikter som vänsterlibertarianer, bara det att de inte gillar människor som klär av sig nakna vid talarstolen eller lever lyxliv med prostituerade i Sydamerika. Högerlibertarianer gillar konservativa, men det är tveksamt om konservativa gillar högerlibertarianer lika mycket. Högerlibertarianer gillar tanken på att äga vapen, men det är inte alltid de äger vapen. Högerlibertarianer gillar ibland monarki, för det har Hans Hermann Hoppe sagt är bra. Det är ganska vanligt att högerlibertarianer inte orkar vara libertarianer längre eftersom det enda de har gemensamt med de andra libertarianerna är att de båda en gång i tiden läst Ayn Rand. Vissa högerlibertarianer är anarkister, eftersom vikingarna på Island tydligen var det en gång i tiden.
Det finns nationella, gott om dem också. Nationella gillar, precis som libertarianer, vapen. Det är kanske vanligare att nationella faktiskt också äger vapen, genom att de till exempel jagar. Nationella gillar att gå i demonstrationer och de gillar att lyssna på tal där talaren är ganska högröstad och manar till olika former av kamp. De gillar också nationell musik, vilket skiljer dem från resten av samhället eftersom ingen annan gillar nationell musik. De gillar att läsa Codreanu och böcker om IQ.
Det finns traditionalister, tydligen. Vad det exakt betyder kan variera, men alla som kallar sig för det brukar gilla Julius Evola. I alla fall de traditionalister som läser Motpol. Traditionalister brukar tycka om religion och andlighet, så mycket att de ibland faktiskt utövar religion. Det finns något som kallas för den traditionella skolan, grundad av René Guénon. Han blev muslim, så jag vet inte hur många traditionalister som läser detta som faktiskt gillar honom fortfarande. Den traditionella skolan går ungefär ut på att alla religioner är sanna samtidigt, eftersom de alla egentligen i hemlighet bär samma budskap. Det budskapet brukar av någon anledning vara identiskt med advaita vedanta. Advaita vedanta betyder ungefär att allt är gud, det har bara glömt det.
Det finns också en så kallad ”manosfär”, som består av män utan fru och barn som tycker att det är viktigt med manlighet. De brukar spendera enormt mycket tankeverksamhet på att lista ut hur de ska träffa kvinnor. Kvinnorna verkar dock inte alltid vilja stanna kvar så länge att det blir några barn.
Det finns en ”sverigevänlig” rörelse, där alla röstar på Sverigedemokraterna. De gillar att läsa nättidningar där brottslighet bland invandrare inte mörkas. De gillar verkligen inte ”gammelmedia” och önskar att Sverige såg ut ungefär som på 50-talet. Fast att man får skilja sig och, om man vill, gifta sig med nån från Thailand. Ingen i rörelsen levde dock på 50-talet så man går istället efter fotografier där barn leker utanför ett trähus i en bullerbyliknande miljö. På 50-talet var också Socialdemokraterna de goda.
Det alla de här åsiktskorridorerna har gemensamt och det som obönhörligen skiljer dem från resten av samhället är att de även vill ge europeer rätten till sina egna länder. Samma rätt som alla andra folk har. Kan du inte stå bakom det, ja då får du inte vara med.
Om skribenten: Robert Rönngren
