En enkel man har stilla somnat in. På sitt nittioandra år. De sista två åren kantades av en rad sjukdomar, den ena värre än den andra. Ett par månader innan frånfället hade andningen börjat bli sämre. Läkaren hade frågat om den gamle mannen ville ha insatt en respirator på nätterna. Trogen sin skepsis mot mycket av senmoderna påfund hade han svarat: "Inga maskiner, jag är redo."
Redan vid festen på 80-årsdagen tycktes han vara beredd. Dels skojade han om att "det blir inget 90, nästa är graven". Dels såg han utomordentligt nöjd ut när barnbarnsbarnen i omgångar satt i hans knä.
Släkten där borta i österled berättar att han under sitt sista levnadsår mest pratade om kriget. Vinter- och Fortsättningskriget, som han som 18-åring trädde in i. Eller så pratade han om sin barndom. Hans mor hade, liksom ett yngre syskon, gått hädan när han precis äntrat tonåren. Som den äldste i syskonskaran fick han då hjälpa sin far att ta på sig moderns sysslor på gården, inte minst ansvaret för sina bröder och systrar. Endast ett par år i skolan blev det, tillräckligt för att slipa de hemifrån inlärda skriv-, räkne- och läskunskaperna. Efter kriget bildade han familj, och byggde själv sitt hus där han levde i 60 år. Sina fem syskon överlevde han. Så också sin fru och ett av sina barn, en sons alltför tidiga bortgång som väckte en märkbar sorg.
På sin 90-årsdag satt denne man, min farfar, ner större delen av dagen och berättade – inlevelsefullt och kärnfullt, utan skrävel – om sina minnen från kriget. Dylika minnen riktandes bakåt i tiden var glasklara (men nya minnen orkade den gamla hjärnan inte samla på sig). Den legendariske generalen A O Pajari, som ledde hans division, träffade han några gånger vid fronten. Denne härförare, omvittnad för sitt mod och goda ledaregenskaper, hade uppenbarligen gjort ett mycket gott intryck. Farfar talade mer om honom än om den store Mannerheim, vars namnteckning pryder de många utmärkelser han fått för sina insatser i kriget. Ett krig där han fullgjorde plikten och där han flera gånger sårades. Ett krig där finländaren fruktade för att tillfångatas av ryssen, känd för sina särdeles grymma tortyrmetoder. Vetskapen om dessa fick den unge soldaten att alltid ha en kula sparad åt sig själv.
I den 90-årige mannens berättelser saknas grubblerier eller överdrivna inslag av sentimentalitet. Så fungerar tankens och handlingskraftens män av den sort, som trots – eller kanske tack vare – talrika umbäranden levt sina liv i förnöjsamhet.
Vid jordfästningen sjöng några av den krympande skaran krigsveteraner vid hans gravplats. En plats som vi, hans närmaste manliga släktingar, själva täckte med jord. En strof ur veteranernas sång mäler om att
"vi faller ifrån en efter en, snart är vi inga kvar,
men glöm inte att berätta för era barnbarnsbarn."
Samma dag som farfar gick ur tiden var en av hans andra söner, min farbror som bor i södra Sverige, på en fisketävling. Han vann med sina sex gäddor och en gös, de andra medtävlarna fick inte en endaste firre på kroken. För ett ögonblick slog mig tanken – eller snarare känslan – att det var farfar, storfiskaren själv och hans avgående själ, som här hjälpte farbror att vinna. Farfars sista gärning innan han lämnade jordelivet. Vid en av hans döttrars hus i Finland lät en gök höra av sig i stort sett varje skymning efter att han gick bort. Vilket hon tolkat som ett tecken från honom.
Gökens lakoniska läte minner om farfars, ofta humoristiska, kommentarer under livet. Som när jag i höstas berättade att ett tredje barn har anlänt till familjen. "Tre stycken, det är en bra start." När han för första gången fick höra talas om modern till dessa hans tre barnbarnsbarn frågade han spontant ifall hon kan rensa fisk. Ett krigsepisod om honom och en ryss i en matkällare fick någon att ställa frågan om hur det slutade: "Ja, vem är det som står här?"
En enkel man av ett enkelt folk har lämnat av. Hans minne, integritet och frihetskänsla lever kvar. Arvet flyter vidare, i mina barn och alla hans andra barnbarnsbarn. En diger skara. Dem han så stolt omgav sig med och höll i sin grova, ådriga hand. Den som murat, plöjt, jagat, fiskat och krigat.
Kanske möts vi igen, i en annan tid och annan plats. Emellertid: för din livsgärning, Edvin Järvenpää, ett sista tack och farväl. Och så förstås en skål till din ära. Kippis!
Om skribenten: Järven
