Med anledning av våldsutvecklingen och de många avrättningarna i Malmö har justitieminsiter Beatrice Ask (M) aviserat att det blir ännu en vapenamnesti. Tidigare amnestier har visat sig vara verkningslösa vilket bekräftas av fjolårets många dödsskjutningar i Malmö. För övrigt är dessa amnestier föga till tröst för de tusentals Malmöbor som årligen personrånas, trakasseras, pressas på pengar osv.
I Danmark beslutade folketinget i juni 2011 att invandrare som begår kriminella handlingar utvisas. En sådan åtgärd får naturligtvis potentiella brottslingar, åtminstone dem med utländsk bakgrund, att tänka till en gång extra innan de tar sig an kriminella gärningar. I höstas lade Ilmar Reepalu (S) fram ett förslag som hade kunnat få en liknande effekt, nämligen att invandrare har sitt medborgarskap på prov och visar på skötsamhet i ett antal år innan medborgarskapet skulle bli så att säga riktigt. Emellertid avvisades snabbt det förslaget tämligen unisont av politiskt korrekta vakthundar inom såväl Reepalus eget parti som övriga partier, SD undantaget. SD har under 2011 motionerat om att återfallsförbrytare bör få längre påföljd var gång de begår brott. Beroende på brottets art bör påföljden i slutändan bli livstid för upprepad brottslighet, som när någon för exempelvis femte gången döms för grov misshandel. Inte heller det förslaget fick gehör.
Ett av demokratins absoluta fundament är att de bästa, mest rimliga och logiska, argumenten ska vara utslagsgivande i det politiska samtalet (se t ex Demokratirådet rapport från 1995, Demokrati som dialog; vilket har likheter med Habermas deliberativa demokrati). Ett annat demokratiskt kriteruim är att folkmajoritetens/medborgarnas uppfattning ska vägleda politiken. I frågan om hur man ska få bukt med brottsligheten talar det mesta för att de ovan avvisade förslagen dels är de demokratiskt sett bästa (i betydelsen skulle minska brottsligheten), och dels åtnjuter folkmajoritetens stöd. Stöd för det senare ges i artikeln nedan som skrevs i början av 2005. Den publicerades i flera forum både på nätet och i tidskrifter under samma år. Utöver det redan nämnda visar artikeln hur den politiska korrektheten får människor att framkasta rena vansinnigheter – ett förhållande som i lika hög grad alltså gäller även idag.
ÅTERKALLA MEDBORGARSKAPET VID GROVA BROTT
Föreställ dig att ett antal hus bredvid ditt hem brinner ner till grunden och att flera av grannarna blir bostadslösa. Du låter en av de drabbade få bo hos dig i väntan på att det ska ordna upp sig. Snart märker du emellertid att städningen missköts och än värre, att saker börjar försvinna i ditt hem. Misstankarna riktas mot din gäst. Tyvärr besannas de också. Du tar upp det till diskussion men snart återupprepas beteendet. Låter du gästen stanna eller avhyser du honom? Detta är den grundläggande frågan i följande text.
Under senare år har flera lantbrukare rånmördats i landets södra delar. I Småland har en taxichaufför avrättats och ett otal kvinnor har gruppvåldtagits runtom i Sverige. Hösten 2003 mördades utrikesminister Anna Lind. I höstas dödades blott 14-årge James Waite med ett knivhugg i bröstet, efter att attackerats av ett gäng på 5-8 personer. Förövarna har i samtliga dessa fall utländsk bakgrund, alltifrån från forna öststaterna till Balkan, Mellanöstern eller Latinamerika.
Statistiken visar att det hos vissa invandrargrupper råder en kraftig överrepresentation vid grova brott. Det har dock visat sig svårt att diskutera invandrarrelaterad brottslighet. Ingen vill skällas för rasism. Vi såg det förra våren då diverse debattörer ondgjorde sig över att Brottsförebyggande rådet, BRÅ, höll på med en kartläggning av invandrares brottslighet. Edna Eriksson var en av dessa debattör. Hon försörjer sig på att åka land och rike runt och tala om invandringens positiva förtjänster (uppgifter från hennes egen hemsida). När frågan om den planerade undersökningen dryftades I TV4s morgonnyheter sade hon frankt att det inte spelar någon roll om så 90 procent av invandrarna begår brott. Det är ändå fel att kartlägga och diskutera den, ansåg hon.
Liknande åsikter framfördes nyligen av flera debattörer då frågan kom upp på dagordningen i och med ett förslag från folkpartiet om att utvisa kriminella invandrare. (Inför förra riksdagsvalet krävde partiet språktest för invandrare som vill få medborgarskap. Efter valet förverkligades dock inte förslaget vilket gör att det nya utspelet bör ses som röstfiske.) Detsamma gällde efter att Robert Aschberg i TV3s Insider låtit visa ett reportage om invandrares brottslighet. Programmet anmäldes för hets mot folkgrupp.
Det är svårt att tolka dessa uttalanden och anmälningar på annat sätt än att de som framkastar dem motsätter sig öppen och fri forskning liksom fri debatt. Edna Eriksson kommentar om att det inte skulle spela någon roll om så 90 procent av invandrarna begick brott är en elitistisk uppfattning som saknar stöd hos såväl svenskar som invandrare. Det torde också vara ett svårslaget rekord i politisk korrekthet.
Etnologiprofessor Åke Daun kom häromåret ut med rapporten Fri, trygg och vilsen (2001). I den ger flera invandrargrupper uttryck för att svensk kriminalpolitik varit alldeles för slapp. Landsmän som begår brott borde utvisas, anser många. Förvisso tillämpas utvisning men det ska väldigt mycket till innan så sker. Sverige är i internationell jämförelse ”snällast”. I exempelvis Danmark och Finland gäller utvisning för asylsökande också vid mindre förseelser. Den 15 mars avkunnades även en historisk dom av Danmarks Högsta domstol. Då dömdes de danskfödda kusinerna Hizir och Ferhat Kilic till fängelse i åtta respektive tio år och därefter utvisning ur Danmark för mordet på den italienske 19-årige turisten Antonio Currà . Mordet skedde i Köpenhamn sommaren 2003 då kusinerna var 16 och 17 år gamla. Till Berlingske Tidende sade åklagaren Henning Fode om domen att: ”Den visar, att man inte kan begå kriminella handlingar här i landet och vara säker på, att man får fortsätta att uppehålla sig här.”
Ser vi till Dauns rapport ligger det nära till hands att tolka resultaten som att den stora majoriteten invandrare som sköter sig ser sig själva som bra representanter för sin respektive etniska grupp. Omvänt är de som begår brott dåliga representanter.
Dauns studie visar alltså att invandrare anser det vara i sin ordning att utvisa kriminella landsmän. Deras önskan står emellertid ofta i kontrast med Utlänningslagen. Den som skaffat medborgarskap, vilket är lättast att erhålla i Sverige av alla västeuropeiska länder, kan helt enkelt inte utvisas enligt denna lag. Kritik har dock riktas mot detta. I samband med debatten om hedersmord för ett par år sedan föreslog t ex Elisabeth Frietz, den mördade Fadime Sahindals advokat, att medborgarskapet borde återkallas ”för dem som inte klarar av att leva efter svenska lagar och regler”.
Även för en utlänning, en person utan medborgarskap, är skyddet starkt. I synnerhet om personen haft permanent uppehållstillstånd, PUT, sedan minst fyra år när åtal väcktes eller varit bosatt i Sverige i minst fem år. Då krävs det ”synnerliga skäl” för utvisning. Anknytning såsom vistelsetid och familjeförhållanden samt levnadsomständigheter räknas hit.
Högsta Domstolen, HD, gav 1996 prov på hur man resonerar kring detta. Fallet gällde en gambier med PUT som upprepade gånger åkt fast för heroinförsäljning. HD bedömde att risken för återfall var stor. Men då mannen skaffat barn med en svensk kvinna fick han stanna, för barnets skull. HD tog alltså inte hänsyn till att andra barn kom till skada pga mannens heroinförsäljning. Även om han själv kanske inte sålde till barn, så är det ett välkänt faktum att knark går genom olika led och slutligen hamnar också hos barn. I förorter har tio-åriga heroinmissbrukare påträffats. Beträffande hans eget barn kan det ifrågasättas om han överhuvudtaget kan betraktas som en god far. HDs prejudikat signalerar om en slapphet som kriminella utnyttjar. Det man sår får man skörda.
Vidare stadgar Utlänningslagen att en utlänning som kommit till Sverige innan han fyllt 15 år ”och som när åtal väcktes hade vistats här sedan minst fem år får inte utvisas” (Lag 1994:515). En 19-årig, eller för den delen en 26-årig, utländsk mördare – utan medborgarskap – kan således inte utvisas eftersom han kom hit som 14-åring. Trots att han bott i Sverige mindre än halva sitt liv.
Röster har alltså höjts för att utvisning av vuxna utlandsfödda som begår grova brott bör tillämpas skarpare, inte bara för dem PUT utan också för dem med medborgarskap. Sannolikt står en bred folkmajoritet bakom denna uppfattning.
För grovt kriminella utlandsfödda ungdomar blir frågan knivigare. Ungdomars ansvarstagande kan inte jämföras med den vuxnes. Men i mitt arbete med ungdomar mellan 16-20 år dömda till LSU, lagen om sluten ungdomsvård, har jag genom åren stött på alltför många som föraktar den svenska ”snällismen” [idag arbetar jag inte med denna målgrupp]. De vet att man inte kan dömas för något innan 15 år, på sin höjd leder brott till samtal med sociala myndigheter. Vid dessa samtal är det, enligt vissa ungdomar, inte ovanligt att av taktiska skäl beskriva sig själva som offer för omständigheterna, vilket skapar sympati hos socialsekreteraren som skolats in i tänkandet att kriminalitet är samhällets fel. Dessa ungdomar ser kriminalitet som ett yrke, ett sätt att skaffa sig status och respekt. Vilket förstärks av att man idag kan få vip-kort till krogarna enbart genom att vara ”yrkeskriminell”. De räds inte av fängelsestraff, snarare ses det som statushöjande.
I de större städerna finns ett stort antal unga lagöverträdare som är på väg att värvas av etablerade kriminella ligor. Flertalet bor i så kallade fattiga områden, vilket betyder hög andel invandrare. Situationen i Malmö och Stockholm skiljer sig inte nämnvärt från den i Göteborg. Tusentals kriminella fostras alltså i ”fattiga områden”.
Fattigdom kan visserligen till en viss del förklara kriminalitet. Jämfört med de länder varifrån många invandrarungdomar och deras föräldrar härstammar ifrån är fattigdom dock inget relevant begrepp. Inte heller är det relevant som måttstock på Sverige där det sociala skyddsnätet – trots alla nedskärningar – står sig väl vid en internationell jämförelse. Mat, bostad, gratis tand- och sjukvård samt skolgång garanteras för alla ungdomar. Flertalet ungdomar i nämnda områden begår heller inte brott. Slutligen förklarar fattigdomsmodellen inte illdåd som gruppvåldtäkter, misshandel, dråp och mord. Sådant handlar om normupplösning, inte fattigdom. Fokus måste alltså läggas på normer, moral och värderingar, inte på fattigdom.
Statistiken visar att majoriteten av de ungdomar som döms till LSU eller LVU, lagen om vård av unga, återfaller i brott. Stödjande åtgärder måste därför sättas in på tidigt stadium. Redan på låg- och mellanstadiet kan skickliga lärare se vart det barkar hän för vissa barn. Vi är dock inte där idag. Situationen är som sagt att ungdomar liksom vuxna invandrare ibland medvetet väljer den kriminella banan. På dem biter vare sig normer eller dagens straff.
En konsekvensbetonad väg för att få bukt med dessa kriminella och den allmänt rådande (o)ordningen ligger i återkallande av medborgarskap. Att riskera det är egentligen inget konstigare än att man kan bli av med sitt körkort eller sin läkarlicens om man missköter sig. Avsaknad av medborgarskap innebär mistande av en rad rättigheter samt att utvisning kan komma ifråga, något kriminella är väl medvetna om.
De politiskt korrekta invänder gärna med att svenskar också begår brott. Man bortser då från att det svenska samhället, liksom varje samhälle, har ett särskilt ansvar för sin ursprungsbefolkning, i detta fall den svenska folkgruppen tillsammans med samer. Fängelser byggda med svenska skattemedel är först och främst avsedda för dessa individer (planerna på att bygga flera nya fängelser pga importerad brottslighet pekar återigen på ett systemfel). Av naturliga skäl kan svenskar inte heller utvisas. De politiskt korrekta menar vidare att det är fel att utvisa människor som rotat sig här. Men en myndig person som upprepade gånger begår brott kan inte sägas vara rotad. Snarare är han en ”motborgare” mer än en medborgare.
Det ligger i varje samhälles intresse att se till att rättigheter motsvaras av skyldigheter. Som läget är nu råder istället den rättighetsinriktade ”snällismen” i dubbel bemärkelse. Dels är det lättast i Sverige av alla västeuropeiska länder att erhålla medborgarskap, i viss mening gäller det även uppehållstillstånd. Dels är det utomordentligt svårt att återkalla det permanenta uppehållstillståndet medan medborgarskap inte kan återkallas. För att alls kunna få uppehållstillstånd och i synnerhet medborgarskap, och för att få behålla dessa, borde därför just skyldigheterna betonas, där minimikriteriet är att avstå från brott. För den utlandsfödde som ändå begår grova brott kan följande skönjas ur ovanstående:
– För den vuxne med PUT bör återkallande av det komma ifråga på svagare grunder vad som är fallet idag.
– För den vuxne med medborgarskap bör medborgarskapet kunna återkallas, eventuellt i kombination med utvisning beroende på brottets art.
– För den icke-myndige utan medborgarskap gäller att det inte blir aktuellt med medborgarskap, om brottsligheten fortsätter efter 18 års ålder.
Härmed skapas incitament för laglydighet, som ju är en grundstomme i ett fungerande samhälle. Dessutom måste norm- och attitydfrågan lyftas fram till en redig diskussion. Dessa åtgärder torde skapa utrymme för förbättrade relationer mellan svenskar och invandrare. Bara det borde vara anledning nog för lagstiftarna att ta upp frågan.
Om skribenten: Järven
