En gängse bild av krig är att det är enkom en manlig syssla. Detta är sant när det gäller själva striden som sådan. Traditionellt sett har den varit och är till största delen än idag en manlig aktivitet.
Emellertid har kvinnan alltid haft en vikig roll i krig. En bild av denna roll finner vi i Finlands båda krig under andra världskriget, vinter- och fortsättningskriget. Någon värnplikt hade kvinnorna inte. Men var och en gjorde sin plikt för att hjälpa männen vid fronten. Tusentals lottor och soldathemssystrar fanns ständigt där. De skötte sådant som proviantering, postsortering och att ta hand om skadade och dödade soldater. Hemmavid hjälpte kvinnorna till med alltifrån att baka bröd till att sticka sockor.
Lotta Svärd var den största kvinnliga försvarsorganisationen. Vid slutet av kriget hade den omkring 170 000 medlemmar. På hemmafronten var Marthorna en aktiv kvinnorörelse.
Även flickebarnen involverades i kriget. Flicklottorna, som var en undergrupp till de vuxna lottorna, inbegrep ungefär 40 000 finländska flickor mellan 8-16 år. De tränades i en sorts scoutliknande verksamhet där de fick lära sig sådant som första hjälpen, sanitära uppgifter, hushållsarbeten och liknande. När de var 17 år kunde de bli reguljära lottor. Men fram till dess var de ofta direkt delaktiga på hemorten. Där samlade de in förnödenheter åt frontsoldaterna och de hjälpte mödrar vilka hade många barn. Mödrarnas män var ju vid fronten och flicklottorna hjälpte till med barnen och gården. Till uppgifterna hörde att mata barnen, berätta sagor för dem, diska, bära ved och vatten, mata djuren och städa.
Att frontmännen uppskattade flicklottornas insatser framkommer i följande utsaga:
"Jag var något nedstämd då jag åkte iväg till fronten och min hustru blev ensam kvar med våra fyra små barn. Men då jag nu var hemma på permission och såg, att de fingo besök av arbetsvilliga flicklottor, var jag gladare vid slutet av permissionen, emedan jag visste att min hustru genom dem får hjälp och samtidigt möjlighet att vila sig något. Detta endast tack vare, att de duktiga små lottorna göra en del av det arbete, som min hustru annars själv finge utföra" (Kallioniemi, 2008: Barnen och ungdomarna på hemmafronten).
Det är ovedersägligt att flicklottornas och lottakårens insats utgjorde ett betydande inslag för Finlands fortsatta självständighet. Således är de sanna hjältinnor.
Vad lär oss deras insatser, när man jämför med dagens svenska och västeuropeiska situation för kvinnor?
Den rådande egalitarismen stadgar att män och kvinnor är i grunden lika, och att skillnaderna är socialt konstruerade. I viss mån stämmer det senare, de traditionella könsrollerna har ett mått av konstruktion. Överlag har denna sin grund i tusentals år av visdom till skillnad från den egalitära, sociala konstruktionen som uppmanar kvinnan att apa efter mannen och bli som honom.[1]
Omvänt ska mannen ta till sig typiskt kvinnliga manér. Det löjliga ordet hen, ett språkligt missfoster som kombinerar "honom" och "henne", är det senaste greppet ämnat att totalt sudda ut gränserna mellan könen. Då har jämlikhet uppnåtts, enligt de värsta genusivrarna. Att denna "jämlikhet" snarare bidrar till att unga kvinnor blir osäkra i sin könsidentitet och mår allt sämre, vilket bekräftas av bl a den kraftiga ökningen av självskadebeteenden eller den överdrivet utmanande och sexfixerade attityden hos unga tjejer, bekommer dem inte. Nej, då hävdar de att det beror på manligt förtryck. Och även om något sådant inte kan påvisas så handlar det om ett "omedvetet" manligt förtryck.
Dessa galenskaper är väl etablerade i samhället. De bortser helt från den urgamla visdomen liksom från naturvetenskapliga rön som ger vid handen att tydliga biologiska skillnader råder mellan könen. I allmänhet präglas kvinnor i större utsträckning än män av ömhet, tålamod, omsorg, omvårdnad och att vara sociala och hjälpsamma. Egalitarismen uppmanar inte dagens kvinna att odla dylika egenskaper, vilket alltså genererar osäkerhet och ångest hos många (blivande) kvinnor.
Att bejaka kvinnliga anlag skulle reducera ångesten hos många tonårsflickor i färd med att fastställa sin identitet. Dessa egenskaper är nödvändiga för vuxna som ägnar arbeta inom vård- och omsorgsarbeten. Vid såväl livets början (3-6 år) behövs sådana egenskaper, för personal i förskolan, såväl som vid livets slutskede inom äldreomsorgen. Istället för urspårad jämlikhet är det dags att uppvärdera det kvinnliga. Statusen och lönerna måste höjas rejält för typiskt kvinnliga anlag och sfärer. Utöver detta behövs en allmän sänkning av arbetstiden för båda könen. Det minskar stressen, som sannolikt drabbar kvinnorna hårdast, och ger mera tid över för barnen, relationerna och livsglädjen.
Krigets kvinnor lär oss, eller snarare bekräftar, att män och kvinnor generellt sett är olika och lämpade för olika uppgifter. Dessa olikheter förgyller livet, ger det mening och får oss att vilja skapa nytt liv.
John Järvenpää
[1] Lars Holger Holms viktigaste iakttagelse i pamfletten Tillsammans är vi svaga (2007) gäller just den vansinniga militanta feminism som präglar detta land. Holm visar på dess härjningar och han tar bl a upp att kvinnans främsta uppgift tycks vara att efterapa mannen, men att resultatet bara blir en sämre kopia som ingalunda skapar harmoni och balans mellan könen. I övrigt kan om unga, promiskuösa och självsäkra tjejer tilläggas, att de inte sällan ger uttryck för att de egentligen mår dåligt, under den kaxiga ytan.
Om skribenten: Järven
