I april i år påbörjade en kull unga män sin militärtjänstgöring. Kullen är speciell eftersom den är den sista som ingår i den allmänna värnplikten. I juli omvandlas det svenska försvaret till en yrkesarmé.
Den allmänna värnplikten infördes 1901. Svensk militärhistoria sträcker sig dock tillbaka till urminnes tider. Emellertid är det först kring 1000-talet som man kan börja tala om Sverige som ett någorlunda enat rike. Under denna tid fanns en sorts försvarsorganisation, ledung samt folkuppbåd. Även om detta försvarssystem var förenat med vissa plikter så var det inte obligatoriskt i den meningen som den allmänna värnplikten varit. I Landskapslagarna kan man exempelvis läsa att "Den skall fara som är äldst…" Lottdragning var ett anat sätt att välja ut soldater på.
Under Birger Jarls tid på 1200-talet var Sverige ganska hårt ansatt av diverse rövarligor. Som alla traditionella regenter hade Birger intresse av att lag och ordning kunde upprätthållas. Han införde en form ståndssystem där adeln och riddarna utgjorde det värdsliga skyddet och prästerskapet det andliga. Dessa slapp betala skatt. I gengäld erbjöd de, via sitt frälserytteri, riket och allmogen skydd mot rövare och faror. En del bönder kunde emellertid kallas in då faror hotade. Samtidigt infördes en rad lagar, bl a kvinno- och hemfridslagar.
Senare under medeltiden kom även utländska legoknektar att ingå i de mer eller mindre militära enheterna. Legoknektarna fick betalt i reda pengar.
Emellertid var det militära systemet under denna tid både kostsamt och bräckligt då det inte borgade för den folkliga lojalitet som varje regent önskar. På 1400-talet gjorde bönder under Engelbrekt uppror mot konungen, den tyskättade Erik av Pommern. På 1500-talet märkte Gustav Vasa av bristen på lojalitet hos såväl Dalkarlar som bönder i Småland, mest kända i Dackeupproret som var ett reellt hot. ”Denna inbördes tvedräkt haver Oss fast större skada gjort och mera försvagat än någonsin de utländske fiender, i synnerhet detta sista förbannade småländska förräderi”, noterade Gustav Vasa. Emellertid erbjöd han de upprorsmän som ville, att frivilligt bli knektar i hans styrka.
På detta sätt slogs två flugor i en smäll: systemet var inte lika kostsamt som det med legoknektarna vilka dessutom inte hade några djupare lojaliteter – ena dagen kunde man slåss för Sverige, nästa dag emot eftersom man sålde sig till den regent som kunde betala bäst. Gustav införde ju också en väl fungerande administration, en statsapparat. Riket, folket, ständerna, försvaret och staten bildade en enhet. Denna försvarsmakt hade likheter med den värnpliktsbaserade; skillnaden är att den senare grundar sig på tvång.
Under Gustav den II Adolf på 1600-talet utformades den regementsorganisationen som varat fram till modern tid. Under detta århundrade skapades även ett stabilt och uthålligt försvarssystem, det s k indelningsverket. Systemen var effektiva i de krig som Sverige var inblandat i. Karl den XII fick det inte lätt när han "ärvde" alla de landområden som hans företrädare erövrat. Missvisande nog betraktas han som en krigarkung, fastän han aldrig själv startade ett endaste krig. Däremot var han en duktig härförare i försvaret av riket. När han stupade 1718 hade Sverige förlorat sin stormaktsställning.
År 1809 var Sverige inblandat i sitt sista krig då man avträdde östra halvan av riket, Finland, till Ryssland. Vid Riksdagen 1812 kompletterades det indelta systemet med den allmänna beväringsinrättningen. Det var ett ytterligare steg mot allmän värnplikt och gällde män mellan 20 och 25 år som skulle tjänstgöra en viss tid. År 1901 ersattes slutligen indelningsverket formellt med den allmänna värnplikten. Systemet byggde på fast anställda officerare samt allmän värnplikt för alla friska män över 18 år.
Efter första världskriget skulle några krig aldrig mer startas. Men freden varade endast i 17 dagar. Trots detta präglades Sverige av en pacificeringsvåg som fulländades i och med 1925 års försvarsbeslut i riksdagen. Resultatet blev en kraftig militär nedrustning. Förvisso stod den allmänna värnplikten stabil men materiellt satsades det inte speciellt mycket.
När andra världskriget så bröt ut stod Sverige närmast förlamat. Viljan till försvar var dock god och Sverige började rusta upp. Svenskarna visade också på en fin solidaritet när Sovjet i november 1939 anföll Finland. Under vinter- och fortsättningskrigen anslöt sig över 8000 friviliga svenska soldater enligt parollen: Finlands sak är vår.
Efter andra världskriget hade Sverige lärt sig läxan. Vid slutet av 40-talet och årtiondet därefter var det svenska försvaret ett av världens starkaste, bl a med ett av världens bästa flygvapen.
På 60-talet började synen på värnplikten – som fram till dess var en naturlig del i varje ung mans socialiseringsprocess, det som gjorde honom till en ansvarstagande medborgare – att luckras upp. Vietnamkriget och 68-vänsterns intåg i maktens boningar sköt fart på detta. I isolerade kretsar blev det chikt att vapenvägra. Vissa gick än längre och ansåg att man skulle totalvägra, dvs vägra varje samarbete med något som helst som har med försvaret att göra, t ex brandskydd. (I en ännu bredare mening betydde begreppet att man inte skulle befatta sig med något av det rådande samhällets institutioner såsom kyrkan, äktenskapet, kärnfamiljen och annat som ansågs vara "förtryckande".) På 70-talet krävde jämlikhetsivrarna att kvinnor skulle få göra militärtjänst. År 1980 mönstrade de första kvinnorna men de ingick ännu inte i den allmänna värnplikten. Från 1995 gjorde de det.
Sedan 80-talet har försvaret kontinuerligt rustats ner. Vad gäller värnplikten så har den stegvis minskats. Exempelvis har den obligatoriska inkallelsen till mönstringen kommit att gälla allt färre. Totalvägran ledde till fängelse och har så gjort till dags dato, även om myndigheterna oftast sett mellan fingrarna de senaste 10-15 åren. Och om man velat slippa militärtjänsten har det varit lätt.
Värnpliktsarmén ska alltså ersättas av en yrkesarmé dit vem som helst kan söka frivilligt. I yrkessoldatens kall ingår utlandstjänstgöring inom ramen för det som EU eller FN beslutar. Detta skifte från nationell försvarsarmé till en global insatsstyrka påminner om såväl Romarrikets talrika arméer som tyskarnas paneuropeiska SS-förband, som hyste även ett indiskt förband som stred för Tyskland.
Alla kollektiva band nu upplösta
I och med detta har alla kollektiva band nu lösts upp. Överheten förkunnar att svenskar inte finns; istället för klasser finns där bara individer; könen är "sociala konstruktioner"; samhället präglas av ett familjefientligt klimat där sexkult och otrohet normaliseras; kristendomen, som gav ett moraliskt rättesnöre, har avskaffats; och nu alltså slopandet av den allmänna värnplikten till förmån för en yrkesarmé.
Ska man sammanfatta närmare tusen år av svensk försvarshistoria så kan man säga att vi är tillbaka där den började: med ett system byggt på frivillighet och där svenska soldater – likt medeltidens legonektar – slåss för andra länders, eller rättare sagt överstatliga och själlösa, intressen. Av naturliga skäl kan dessa inte alltid ligga i Sveriges intressen; som bekant rymmer världen en mångfald av länder, kulturer, folkslag, tankar osv.
Vi får lära oss att detta sker i fredens namn. Emellertid ser inte alla afghaner den svenske soldaten som en vän. För dem är Sverige en ockupationsmakt. För dem ligger Sverige i krig, något som alltså inte skett på 200 år.
Från kollektiv till individ globalt sett
Upplösandet av det kollektiva, där övergången till yrkesarmé är en del, speglar den individualiseringsprocess som pågår i västvärlden (och som medelst vapenmakt tycks påtvingas de delar av världen där traditionella kollektiva synsätt ännu är starka). I denna process har människan inga tydliga nationella, historiska, religiösa eller andra kollektiva band. Istället är hon – enligt den myt som bygger upp processen – i första hand en individ tillika "världsmedborgare".
Individens ledstjärna har kommit att bli den oreflekterade toleransen. Utifrån den bejakar hon alternativt står likgiltig inför i princip allt, så länge det inte inskränker hennes individuella, mänskliga friheter och rättigheter. Dessa är knutna till en människosyn som bäst beskrivs i materialistiska och ekonomiska termer. Dess essens kan sammanfattas med att konsumtion skänker mening och får oss att må bra. Detta i sin tur sammanhänger med att alla världens länder strävar efter "ekonomisk tillväxt". Individen är både en producent, som säljer sin arbetskraft, och en konsument av varorna som produceras i den globala marknaden. Kring denna materialism och konsumism kretsar hennes liv.
I den yrkesverksamma soldatens fall innebär detta att han, numera också hon, närsomhelst står redo att ställa upp för FN och "dess intressen" som vilar på nämnda abstrakta principer om "frihet" och "mäskliga rättigheter" etc, principer som appellerar till individen. Att "frihet" betyder olika saker på olika plaster i världen blottar denna, den nya världsordningens imperialistiska och okänsliga agenda. Att världens alla människor skulle bejaka en speciell sorts frihet förutsätter att vi är klonade, identiskt lika. Vilket tycks vara den premiss som begreppet "mänskligheten" vilar på.
Globaliseringens akilleshäl
Emellertid är det långtifrån säkert att denna process kommer att nå den framgång som den suktar efter. I väst har den visserligen kommit långt. Men den rotlöshet och meningslöshet som ofta följer i spåren av överdriven individualism och konsumtion, som de flesta dessutom inte har råd med, kommer nog att leda till en återgång till traditionalismen med dess kollektiva anslag.
De länder som FN och svenska soldater slåss i har en traditionell syn på sakernas tillstånd. Att individen står över kollektivet anses därborta vara ytterst märkligt. Synen på döden och livet skiljer sig också ganska markant mot den i väst. Traditionalisten är beredd att dö för sitt land och de värden som präglar det, medan modernisten räds döden. Den traditionelle mannen står beredd att skydda sin familj, släkt och dess förlängning – sitt folk. Detta till skillnad från den moderna, professionaliserade soldaten vars uppgift framförallt är att sprida "demokrati", "frihet" och "fred" såsom dessa uppfattas av överheten i väst. Traditionalistens värdesystem har alltså mera krut i sig och torde uppbåda större uppoffringar än modernistens.
USA vann alla strider i Vietnam men man vann inte landet. Ryssarna lyckades aldrig underkuva afghanerna.
Genom historien har alla imperier fallit. Ett uppsving för europeisk nationalism, vilket kan vara på gång och som innebär ett respekterande av andra länders suveränitet, skulle definitivt sätta stopp för den nykoloniala ordningen. Och därmed också skapa en fredligare värld.
Värnpliktens förtjänster
Förtjänsterna med det militära – här avses det försvarsinriktade som är moraliskt korrekt till skillnad från det angripande – är flera. Unga män möts över klassgränserna. Man samarbetar med varandra och delar med sig av varandras livssyn. Den högutbildade teoretikern och den praktiskt lagde arbetaren gräver samma värn, sover under samma gran och stjärnor och lystrar till samma order från befälen som inga kelgrisar har; att tidningen Värnpliktsnytt, som infiltrerats av 68-vänterns efterföljare, har hittat några enstaka fall där befäl betett sig illa mot mannarna förändrar inte detta faktum.
Sannolikt har Värnpliktsnytt, vid sidan av en feminiserad politikerkår, starkt bidragit till den förändrade syn på det militära som idag gäller. Att göra militärtjänst anses vara närmast en avart från det förgångna som inte har plats i det moderna projektet. Förr imponerades flickorna av ynglingar i uniform, det väckte till liv deras evolutionära anspråk på den starke och beskyddande mannen. Idag bär kvinnor själva uniform.
Att försvara en naturlig manlig syssla
Att kvinnliga militärer tyvärr har mobbats av manliga kolleger kan sannolikt ges en både social och evolutionär förklaring, där den förra emanerar ur den senare. Evolutionärt sett har mannen, om än omedvetet, haft i uppgift att skydda kvinnan och deras gemensamma avkomma från hot av olika slag: det manliga könshormonet testosteron som knyter an till aggressivitet, kamplust och fysisk (samt även intellektuell) styrka spelar här en avgörande roll.
I takt med att Homo Sapiens intellekt utvecklats och hon började använda symboler för åtminstone hundratusen år sedan har hon alltmer kommit att ritualisera detta beteendemönster; hällristningar, smycken och andra arkeologiska upptäckter visar detta. Könsrollernas uppdelning förstärktes i och med skapandet av skriftspråken för några tusen år sedan. Då började människan att nedteckna sina erfarenheter och kodsystem för hur samhällslivet skulle te sig.
Beskrivna fynd har hittats på olika platser i världen. De visar att rolluppdelningen varit universell eftersom den funnits långt innan människor kommunicerade med varandra och utbytte tankar och idéer.
Visserligen har kvinnorna genom historien varit delaktiga i krig. Men det är först under den moderna eran, i synnerhet under 1900-talet, som kvinnan gör entré på slagfältet som soldat (i formell mening). Under andra världskriget använde Stalin kvinnor som kanonmat. Amerikanska armén har under den senaste 40-årsperioden haft kvinnliga befäl vilket påverkat flera Natoländer att göra likadant. Även Sverige har alltså tagit till sig detta könsneutrala och nihilistiska synsätt enligt vilket män och kvinnor endast är "sociala konstruktioner".
Samhälls- och beteendeforskarna Mats Alvegren och Karl Ydén har studerat den svenska militärens förändrade syn på normer och värden. De har kommit fram till att saker som feminism och hbt-kultur premieras på bekostnad av traditionell militär syn. I sin avhandling Kriget och karriärsystemet från 2008 visar de hur försvaret alltmer kommit att rikta in sig på politiskt korrekta trender istället för att ägna sig åt militära uppgifter. För officerare som anammar de nya trenderna och rätta koderna är försvaret ett medel för att få status och göra karriär.
"Mycket resurser läggs på att förbättra intern och extern image med olika aktiviteter med diskutabel relevans för kärnverksamheten. Försvarsmakten satsar resurser på Gay pride-aktiviteter, ’Mission impossible’-inspirerade reklamkampanjer, kvalitetscertifiering, genusforskning, försök att byta logotyp och en kostsam ’värdegrundsundersökning’ för över 100 miljoner kronor som nu är föremål för utredning av Konkurrensverket. Sammantaget spär detta på intrycket av en verksamhet där andra logiker än uppgiftens ges stort inflytande. Vår tids allmänna inriktning mot en tjusig fasad (’Tomhetens triumf’) närmast parodieras i Försvarsmakten.
Försvarsmakten är förvisso inte unik i offentlig sektor – och delar av den privata också för den delen – där själva uppgiften många gånger väger lätt i förhållande till personalens karriärintresse och ledningens önskemål att hålla sig väl med detta och att koncentrera sig på fasadförbättrande. Men förhållandet är särskilt illa i en verksamhet med potentiellt stora konsekvenser för människors liv och hälsa, och som efterfrågar större resurser" (Alvesson & Ydén, DN-Debatt 081111).
Man kan här lägga till den samtida tendensen att snart sagt varje verksamhet ska spegla befolkningens sammansättning. ÖB Sverker Göransson klargör om det nya försvaret: "Vi ska också speciellt vända oss till de svenskar som har föräldrar med rötter i andra delar av världen" (DN-Debatt 100511).
Intressant är att Alvegren och Ydén utifrån sin forskning ser liknande tendenser även i andra delar av samhället. För den någorlunda initierade är det förvisso ingen hemlighet att Sverige, liksom EU, istället för att skapa de bästa förutsättningarna för sina respektive länder och medborgare ägnar allt större tid och allt mer pengar på jippon som har lite med människors vardag och verklighet att göra. Redan 1998 konstaterades i rapporten Kommittéerna och bofinken kan en kommitté se ut hur som helst? (Ds 1998:57), att en stor del av de beslut som fattas inom den svenska statsapparaten är av dålig kvalitet.
Nedslag i Karlsborgs jägarbataljon
Ovanstående får mig att minnas tiden som jägarsoldat, livhusar, på K3 i Karlsborg 1990/91. Vi höll till i Karlsborgs fästning som fortfarande är i bruk och därmed gör den till en av de äldsta i världen.
Jargongen som präglade K3 hade redan då börjat sättas under lupp av bl a Värnpliktsnytt. Men fortfarande fanns där inslag som torde få dagens etablissemang att rysa och påstå att vi blev kränkta och behöver psykologisk hjälp för alla de "hemska trauman" vi varit med om. För med dagens måttstock hade det nog räknats som ett trauma att kliva upp klockan fem på morgonen, ibland väckta av en kulspruta – kanske bäst att säga att den hade lösa skott – för att inleda dagen med några kilometers språngmarsch. Därpå fem minuters frukost, städa våra logement, toaletter och korridorer som visiterades på det mest nitiska sätt. Befälen kunde dra fingret i pissrännan, säga att det smakade salt varpå man förkunnade: "Underkänt." Det var bara till att skura igen, fastän det var kliniskt rent. Lära oss att städa, det vi fick vi banne mig göra.
Som jägare tillbringade vi merparten av tiden till skogs. Strid, spaning och sabotage hörde till våra uppgifter i de otaliga "jägarövningarna" som hölls. Inför den stora övningen som döpts till "Operation Nordland" – ett namn som väl idag hade kunnat leda till åtal då det under andra världskriget fanns ett SS-förband som hette så – hoppades befälen att det skulle snöa ymnigt, så att vi skulle få "en naturupplevelse utöver det vanliga". Inför plutonens helgpermission innan övningen uppmanade man oss att åka hem och "be till Tor, Oden och de andra jägargudarna om rikligt med snö".
Vid en uppställning fick en kamrat en fråga av ett befäl. Han besvarade den lite väl tyst, enligt befälet som högt och tydligt klargjorde att "Kvinnor, barn och homosexuella viskar – män talar till män, tala högre!"
Ryssen var den eviga fienden vilket framgår av en av våra jägarsånger:
"Vi ska ut och sätta kryss
Mitt i pannan på en ryss
Träffar gör vi mitt i prick
Med vår skarpa jägarblick"
Som synes satte man ordet "jägar" framför alla substantiv.
En favorit bland våra befäl, en reslig man med ett ärligt och utskuret ansikte, hade den där pedagogiska förmågan att med glimten i ögat förmana oss samtidigt som han var en mästare på att motivera oss – hur trötta, blöta och hungriga vi än var, exempelvis efter en flera mil lång marsch med full packning om 30 kilo, till att marschera ytterligare ett par mil. "Lite frisk luft har ingen människa dött av." Eller: "Kom igen grabbar, visa att ni är stolta och starka, ni klarar mer än era morsor tror."
Han lärde oss också att inte ta saker för givna och han lärde oss att hantera motgångar – "Räkna inte med att ni får permission i helgen så blir ni glada om ni får det" eller det nietzscheinska "Allt som inte dödar, det härdar". Jag hörde aldrig ett ont om honom.
Visst kan en hel del av "gamla" tiders militära jargong kritiseras, det överdrivna nitet, väntandet, den ensidiga fokuseringen på ryssen som lede fi, mm. Men. Det var lika för alla. Och kanske viktigast av allt: överlevnadsövningarna lärde oss att uppskatta det enkla, lilla och vardagliga: varmt vatten, kylskåp, en säng, saker som dagens ungdom ofta tar för givet. Framförallt fick man lära sig att sätta sig själv åt sidan, ta ansvar och vara hjälpsam och solidarisk på en och samma gång. Ansvarstagande är ju själva kärnan i att bli en vuxen och självständig medborgare. För att använda en gammal men likväl sanningsriktig klyscha: pojkar blir män. Och jag lovar dagens politruker att "vi" – ja, jag tillåter mig att generalisera och vågar påstå – vi inte tog skada av det militära. Nej, vi härdades, vi lärde oss uppsatta det enkla och lilla, vi blev hjälpsamma, starka och tåliga såsom det anstår riktiga män.
Sammanfattning
Sverige avskaffar alltså värnplikten och går över till en yrkesarmé. Likt många andra västländer vrider överheten på detta sätt tillbaka klockan till det medeltida, kapitalistiska legoknektsystemet där soldaterna strider för den ordning som för tillfället härskar. Emellertid torde alltfler med tiden komma att inse det moraliskt förkastliga i att överge ett nationellt försvar till förmån för en antinationell, imperialistisk anfallsarmé som med vapenmakt tvingar andra folk att leva på ett visst sätt. Som redan påpekats: imperier har aldrig stått sig över tid.
Livhusar Järvenpää
Texten tillägnas alla fältjägare och befäl på K3 1990/91, särskilt Egnell, Olsson, Erntsson och Persson – och naturligtvis Händén
Om skribenten: Järven
