T. S. Eliot var en poet som levde 1888-1965. Han fick Nobelpriset i litteratur 1948. Han har blivit något av en konservativ ikon. Men han var mer än en sedvanlig konservativ. Han hade en esoterisk ådra i sin poesi. Och det är den som gör att han ännu är läsvärd.
Hos T. S. Eliot hör allt ihop: samhällssyn, esoterism och personlig läggning. Om Eliot gör ett påstående om något så speglar det hela hans väsen, samhället, historien — allt.
Man kan exemplifiera detta med en titt på hans esoterism. I mogen ålder skrev han till exempel sviten ”Four Quartets” (1935-1942). Där går han in i tillvarons djup genom att kritisera den sedvanliga synen på tiden. Man kan inte enögt betrakta tiden som linjär. Nej, den är evigt närvarande: ”Time past and time future / what might have been and has been / point to one end, which is always present.”
Detta har bland annat bäring för ens eget liv. Man kan återkalla minnen och stärka sig med det; har man en gång upplevt lycka så finns denna lycka för evigt, bara man vill åberopa sig på den. Detsamma är det med det som ligger bortom en själv, sådant som historien. Saker, händelser och personer ur det förflutna lever med oss om vi bara minns dem, omhuldar dem och vördar dem. Historien är inte förlorad, den är inte för evigt bakom oss. I ”Four Quartets” uttrycker Eliot detta så här:
”[H]istory is a pattern / of timeless moments.” Historien är ett mönster av tidlösa ögonblick. Och vi kan alltid accessa detta tidlösa — genom att minnas, genom att återuppleva ögonblicket, genom att vilja att det flydda ska ha bäring på vår existens. Och detta länkas sedan i dikten till det land där Eliot levt sedan 1915, England. Ty raden fortsätter: ”So, while the light fails / on a winter’s afternoon, in a secluded chapel / history is now and England.”
Detta säger allt. Och det är detsamma med Sverige. Det flydda Sverige är evigt närvarande. Historien är nu och Sverige. Ynglingaätten, Gustav Vasa, Karl XII och deras arv lever med oss om vi bara minns det, omhuldar det och vårdar det.
– – –
Eliots verk är en helhet av esoterism och konservatism. ”Choruses From the Rock” (1934) är ett exempel på det. Där angrep han på sitt stillsamma, men bestämda vis materialism och konsumism. Hans attityd var den hos en kyrkokristen konservativ men hans ord har kraft, de kan tillämpas även för radikalkonservatismen av idag anser jag. För i den nämnda dikten noterar jag rader som denna, om hur ”öknen tillväxer” som Nietzsche sa, den virtuella öknen inom oss: ”The desert is in the heart of your brother.” — Vidare har vi denna kritik, om hur allt idag är ”socialt” medan det överindividuella glöms bort: ”Talking of right relations of men, but not of relations of men to GOD”. — Slutligen denna ironi, en dom över en civilisation symboliserad i dess vardagsting: ”And the wind shall say: ”Here were decent godless people; / their only monument the asphalt road / and a thousand golf balls.” ”
”Choruses From the Rock” är inte så känd. Men det är Eliots mest politiska dikt: politisk konservatism, förankrad i esoterism och Tradition. Det handlar om gudstro som inbegreppet för att se världen som något annat än spelplatsen för tillväxt, partikäbbel och massmedia. Eliot ger självaste Gud sin röst i dessa rader till den vilsegångna nutidsmänniskan, blind för eviga värden och tillvarons transcendentala dimension. Dagens människa vet inte vad vördnad är, vad gripenhet är, vad ett tempel är. Men så hörs rösten från ovan som säger:
Will you build me a house of plaster, with corrugated roofing, / to be filled with a litter of Sunday newspapers?
I denna dikt antyds realiteten i Traditionens värld, i historiens närvaro. Och realiteten i tillvarons osynliga dimension. Här skildras hur vi ännu kan söka inom oss för att återuppliva det eviga. Allt utmynnar i en hyllning av det perenniala Ljuset, Ljuset som man inte kan se, det som bara är: ”We see the Light but we see not whence it comes. / O Light invisible, we glorify Thee!”
Så talar en sann esoteriker. Eliot inlemmade sin transcendentala attityd i en gobeläng vävd av Tradition och kringsyn. Han var en bildad herre i tredelad kostym men han tog inget för givet. Han ledde poesin in på nya, enklare vägar, fri från bunden form och klassiska motiv men samtidigt med en klassisk klangbotten, yttrad i allusioner och citat. I ”The Waste Land” (1920) samsas vardagliga bilder från ett blekt, efterkrigstida England med rader ur Upanishaderna, Dante och Ovidius. Allt är läsbart och tillgängligt, det är ingen stel avhandling, men det är en för tiden ny estetik. Och de noter Eliot la till på slutet kan behövas för att tolka vissa passager.
– – –
Med sin vapendragare Ezra Pound, också han en amerikan som slog sig ner i Europa, rensade Eliot ut bråten ur dåtidens retoriska poesi och revitaliserade allt med bilder, även synbarligt banala bilder. Det kunde vara sådant som ”lonely men in shirt-sleeves, leaning out of windows”, en billig krog med sågspån på golvet och en scen med en kvinna som just fått besök av sin älskare och ”är glad att det är över”.
Detta var inte sådant som man skulle dikta om enligt dåtida smak. Men Eliot gjorde det och han gav det hela djup tack vare sin klassiska bildning och sin estetiska fördomsfrihet. Fri skulle versen vara men det var ingen anarki som skulle gälla: ”No verse is free for the man who wants to do a good job”, sa han bland annat.
– – –
Jag sitter här med volymen ”Collected Poems 1909-1962” (faber & faber 1974) framför mig. Detta är Eliots samlade poetiska oeuvre. Han skrev även dramatik samt essäer om litteratur. Men om man koncentrerar sig på poesin, vad kan man ge för tips?
Den som vill ha Eliots andliga utveckling skildrad i ställvis gåtfulla, men omisskännliga termer kan läsa ”Ash Wednesday” från 1930. Och den som vill ha världens undergång målad med färger från ”the dead land, the cactus land” kan läsa ”The Hollow Men” från 1925. Detta är nihilism men ingen utmattande, indignerad sådan. Man kan säga: Martinson i sin svit ”Aniara” från 1956 skildrar nihilismen som defaitism: inget fungerar, inget lyckas, allt är undergång. Eliot i ”The Hollow Men” och i ”The Waste Land” är även han i nihilismens marker men det hela har mer djup än vad Martinson förmår. Eliot är ungefär som den Evola som fann energi i Nietzsches nihilism, som jag skrivit om här.
För övrigt är Eliot svår att sammanfatta. Inom ramen för akademisk poesi, för lyrik med historiska djup kunde han ibland skoja till det. Passager med rim i dikter som i övrigt har fri form, enstaka ord på franska och medeltidsengelska, ingresser med citat av Herakleitos och Dante på respektive originalspråk — han var inte rädd för att kallas svår och elitistisk, den gode T.S. Hans eventuella svårtillgänglighet har estetisk motivation. Eliots poesi är rotad i Traditionen men samtidigt öppen och fri.
– – –
Eliot fick Nobelpriset 1948. Han blev något av en poesins superstjärna, fyllande fotbollsstadiums med sina diktuppläsningar. Det var rätt unikt i litteraturhistorien. Han skrev även lättsamma verser om katter vilket kom att bli grunden för musikalen ”Cats” av Lloyd Webber. Är vi inne på populärkultur kan man även nämna Coppolas film ”Apocalypse Now” från 1979. Marlon Brandons överste Kurtz, läsande ”The Hollow Men” i sitt djungeltempel, är en svårslagen scen, överväldigande med diskreta medel.
Huvuddraget i Eliots poesi är annars andlighet och tradition på ett sätt man kan relatera till. Eliot hade läst sin beskärda del klassiker samt en del indisk filosofi. Att sedan få detta att bli poesi är inte det lättaste. Men Eliot kunde det och detta är vad som garanterar hans kvalitet.
Ett möjligen passande citat för Eliots förmåga att fånga mystik i enkla termer är början av denna rätt okända dikt, ”The Cultivation of Christmas Trees” från 1954:
”There are several attitudes towards Christmas, / some of which we may disregard: / the social, the torpid, the patently commercial, / the rowdy (the pubs being open till midnight), / and the childish — which is not that of the child / for whom the candle is a star, and the gilded angel / spreading its wings at the summit of the tree / is not only a decoration, but an angel.”
Relaterat
Carl Larsson: Gustav Vasas intåg i Stockholm 1921
Evola om Nietzsches ”aktiva nihilism”
Goethe: en västerländsk klassiker
Tolkien: tradition speglad i fantastik
Målningen av T. S. Eliot är av Wyndham Lewis från 1938.
Om skribenten: Lennart Svensson
