Författaren Ernst Jünger uppfattas i Sverige som kontroversiell. Så har det alltid varit och så tycks det förbli. Och jag bryr mig inte så mycket om det. Sant är att detta land, Sverige av idag, är i kulturmarxismens grepp. Nationalism och soldatliv är tabu. Då blir en sådan som Jünger lätt klassad som bad boy.
1. Kontroversiell
Om Jünger har de svenska åsikterna skärt sig genom åren. Och då ska man förstås komma ihåg att vissa uppskattat honom, som Carl-Henning Wijkmark och Verner Aspenström.
Således: det må vara att det alltid i detta land funnits läskunniga personer, av skilda politiska schatteringar, som uppskattat Jünger. Och det må vara att hans böcker utgetts på erkända svenska förlag: Atlantis, Bakhåll, Cavefors, Natur & kultur och H-ström. Och det må vara att många bibliotek köper in Jüngerböcker; de står inte uttryckligen i giftskåpet. Ändå spelar Jünger i Sverige rollen av kontroversiell, missaktad outsider, av bad boy. Det har man senast märkt i sådant som Göran Greiders recension av Bakhålls utgåva av ”På Marmorklipporna”, Aftonbladet 3/10 2011. Denna symboliska skildring av strid mot mörkret får Greider att associera till Breivik. Och det är berättarjaget, stridande mot Överjägmästaren, som är terroristen. Visst får man tolka som man vill men jag tycker detta är övertolkning. Jünger kallas i underrubriken till texten för ”nazisternas favoritfilosof”.
I detta land har även partiet Sverigedemokraterna reagerat på Jünger. Det var våren 2013 då en medlem, Patrik Ehn, uteslöts för att han läst Jünger. Ehn hade vurmat för den mellankrigstide nationalisten och militaristen Jünger framkom det. Bland annat för detta blev Ehn avstängd.
Det var i sig inte så konstigt. Traditionell nationalism är anatema för ”normal” svensk debatt av idag. Och SD vill bli normala, de vill bli lika svenska som mellanmjölk. Där har sedvanlig nationalism ingen plats.
Visst var Jünger nationalist. På 20-talet var han det i uttalad, programmatisk mening. Men även senare i livet var han en traditionell aktör, vurmande för det faktum att han fötts som tysk. Han vurmade för tysk historia från Hermann, den hövding som år 9 e Kr besegrade romarna i slaget vid Teutoburger Wald, och vidare över de hohenstaufiska kejsarna och fram till tyska kejsardömet 1871-1918. Det sa han i Petri-Cederbergs intervju i Expressen 16/9 1988. Det wilhelminska Tyskland var Jüngers ideal. Han föredrog det framför såväl Weimarrepubliken och nazitiden som efterkrigstiden. Men han började ju inte hata Tyskland generellt bara för att kejsardömet gick under. Han tjänstgjorde till exempel i tyska arméns reserv 1923-1944, därefter i folkstormen. Det finns nämligen något beständigare än regimer, och der är nationen: det folk man tillhör. Så tolkar jag hans lojalitet till armén, som värnar inte bara riket utan även folkets existens.
Jünger vurmade för den tyska nationen. Han var i och för sig ingen rasteoretiker. Han bejakade inflytanden från hela världen och reste världen runt. Men sin identitet fick han implicit av att vara tysk och europé. Och i dagens debattklimat är det kontroversiellt att hävda sådant. Därför ska Jünger, tycks det, för evigt ha bad boy-stämpel i såväl Sverige som i Tyskland. Vad beträffar Frankrike så är han mindre omstridd där. Där har han sedan länge varit omtyckt av kultureliten, både hos höger och vänster. I alla fall fick den franska vänstern på 80-talet upp ögonen för Jünger. Hur det är idag vet jag inte.
2. Rött skynke för mediavänstern
I Sverige förblir Jünger ett rött skynke för mediavänstern. Det kanske man, som nationalist, ska glädja sig åt. Ändå kan man tänka sig mer konsekventa företrädare för nordisk kultur än Jünger. Han var ju inte särskilt ”völkisch” med vurm för det nordiska per se. Han var en mer sydligt orienterad estet och drogromantiker. Men som nationalist får man glädjas över det han implicit var, tysk och vurmare för det traditionella Tyskland. Han var, både öppet och underförstått, en talesman för det tyska kejsardöme han föddes i och stred för som frontsoldat 1914-1918.
Det var detta borgerliga, konservativa samhälle som var hans ideal. Ett samhälle där tro och tradition, ära och trohet, självbehärskning och heder var dygder. Det var inte som idag nihilism, plutokrati, självhat och ironi som gällde. Denna jüngerska livshållning kan vara svårsmält för dagens så kallade elit, som kavlar ut de nyssnämnda icke-idealen nihilism, självhat, ironi etc i parti och minut.
Här kan man infoga: det må vara att samhällsklimatet idag håller på att skifta, att någon form av nationalism kommer att gälla i Sverige och västvärlden framöver. Att det är slut med massinvandring och mångkulturism som samhällsideal. Men det tar sin tid att avprogrammera befolkningen, att styra om ett kulturliv som i varje detalj varit inriktad på antivitism, svenskfientlighet och fientlighet mot traditioner, till att istället vara fokuserat på traditioner, historia och sedvanlig kultur. Därför kommer Jünger och det mesta han står för att vara kontroversiellt i detta land ett bra tag till.
Ännu en sak som behöver lyftas i sammanhanget är Jüngers esoteriska, andliga ådra. Den är garanterat inget som gillas av de materialist-nihilister som hittills härskat. Att säga att sådant som lycka, äventyr, heder, ära och glädje existerar som transcendenta värden, oberoende av vår existens här, är det få officiella gurus som håller med om. Även för detta kommer Jünger att motarbetas med näbbar och klor. Han kommer att ses som symbol för denna andra värld, uttryckt som esoterism, här-och-nu-transcendens och förmåga att se urbilden i avbilden: ”urbilden är bild och spegelbild”.
Detta sägs i romanen ”Eumeswil”. Jag har recenserat den här. Dess esoteriska klangbotten torde i alla fall reta upp svenska normaltypsintellektuella. Detta gör att Jünger får behålla sin outsider-roll. Detta plus att han inte skäms för att ha varit soldat i tyska armén. Detta retar upp den svenska normal-lobotomisten, gemenligen kallad ”kulturpersonlighet”. Att böcker som ”I stålstormen” och ”Dagböcker från Frankrike och Tyskland under krig och ockupation” finns i svenska bibliotek torde störa deras nattsömn. Där talas ju om att tjänstgöra i ledet, att lyda order, att ge order, att lösa uppgifter och att leva på gränsen för att höja sig mentalt. Något mer främmande för ”svensk mentalitet av idag” torde inte finnas.
Detta plus Jüngers vägran att hata sitt land, hans vägran att racka ner på den tyska historien och det traditionella Tyskland detta gör att Jüngers roll som kontroversiell författare torde vara säkrad för lång tid framöver.
3. Junge Freiheit
År 1989 dog vänstern en symbolisk död. Det var när Sovjetunionen upplöstes, denna stat som hyllade internationalism, antitraditionalism och pacifism (det sista dock bara i dess potentiella fiendeländer som Sverige och Tyskland). Sovjet dog och högern stärktes. Idéer om nation, tradition och tro kom åter till ytan. I Tyskland blev en av talesmännen för denna nya höger Junge Freiheit, en gruppering som metapolitiskt lyfte frågor om detta: om kultur, folk och historia inom en traditionell, sedvanerättslig ram.
Vad ansåg då Ernst Jünger om denna rörelse? Ignorerade han den? Var han mån om sitt så kallade rykte? Rädd för att frysas ut? Rädd för att bli utslängd från Klett-Cotta förlag?
Ingalunda. Han deltog inte direkt i debatten, men han prenumererade på Junge Freiheits självbetitlade tidning. Denna veckliga nyhets- och debattpublikation finns ännu. Och den 27/5 2011 skrev Thorsten Thaler en artikel däri med titeln ”Er hat Ihr Blatt sehr Geschätzt”. Där återges en passus av Heimo Schwilk, som är en auktoritet på Jünger, något av officiell biograf. Schwilk meddelar att när han en gång var ute och reste med Jünger noterade denne att frun glömt att packa ner det senaste numret av Junge Freiheit. Han sa då: ”Frankfurter Neue Zeitung kan man avstå ifrån, men inte från Junge Freiheit.” Och då hade ändå Frankfurter Neue Zeitung rykte om sig som en konservativ klippa.
Jünger hade alltså Junge Freiheit, en radikalkonservativ tidning, som husorgan. Han fick den hemskickad gratis. Han gillade tidskriften mycket. På tyska blir det, som artikeln ifråga heter, ”er hat Ihr Blatt sehr geschätzt”. Han gillade, uppgav Schwilk, framför allt dess mod att gå emot tidsandan. Ingen annan i Tyskland skrev det Junge Freiheit skrev och skriver om. Den beträder en gråzon mellan konservatism och radikalhöger.
Jünger var själv emot tidsandan, in i det sista. Fem generaler närvarade vid hans begravning 1998. Och en författare, Rolf Hochhuth. Det var en annorlunda författarbegravning kan man säga. Hochhuth skrev i Junge Freiheits åttasidiga bilaga om Jünger med anledning av dödsfallet bland annat detta: ”Han [= Jünger] var den siste, på tyska skrivande författaren, som kan räknas till världslitteraturen. Hans främsta verk kommer att läsas så länge tyska läses.”
Så Hertha Müller, Elfriede Jellinek och andra på sistone upphöjda tyska författare får ursäkta: det är nog inte deras verk som folk kommer att minnas från denna epok. Det är Jüngers, Tysklands störste författare sedan Goethe. Och att en sådan som Jünger anses som kontroversiell i dagens svenska kulturklimat, det är bara ett tecken på vilken reaktionär, absurd, kulturmarxistisk ankdamm detta land är.
4. Botho Strauss
År 1995 fyllde Ernst Jünger 100 år. Då hyllades han från olika håll. Till exempel redigerade den nämnde Heimo Schwilk, ihop med Günther Figal, en festskrift kallad ”Magie der Heiterkeit: Ernst Jünger zum Hundertsten”. En av bidragsgivarna var den tyske författaren Botho Strauss. Hans bidrag hette ”Refrain einer tieferen Aufklärung”. Där betygade han sin uppskattning av Jünger som litterär pionjär, som vägröjare för teman som ingen annan i dåtidens tyska litteratur tog upp. Som exempelvis den militära, soldatiska genren. Ingen annan än Jünger hade så vältaligt skildrat soldatismen som sätt att höja sig mentalt, i verk som ”Feuer und Blut” och ”Das Wäldchen 125”, för att inte tala om ”I stålstormen”.
Jünger hade påverkat Botho Strauss. Silverräven torde ha sått ett frö i den Strauss som 1993 väckte sådan uppståndelse i Tyskland, sägande: ”Vi måste återupprätta Eros och Soldaten”. Strauss hade fram till dess varit en sedvanlig vänsterintellektuell, en uppburen författare med romantitlar som ”Tillägnan” och ”Buller”. Men i och med stridsskriften ”Anschwellender Bockgesang” detta år fick han hela den tyska kultureliten att gå i taket. För vad han sa där, att dagens tyska kultur- och samhällsliv var urvattnat och nihilistiskt och behövde lite hängivenhet, lite traditionalism och djup, det fick man inte säga.
Hela den tyska kulturmaffian vände sig mot Strauss över en natt. Och delvis är det så än idag. Att svensk kulturmaffia anser detsamma är givet. När ”Kopistens misstag” gavs ut här 2000 kunde till exempel radions recensent bara menande sucka ”Botho, Botho…” Något bärande argument mot hans idéer om tradition och tro hade hon dock inte.
Själv håller jag med Strauss. Vi måste sannerligen återupprätta Eros och Soldaten. Och Jüngers soldatiska texter har sina unika drag. Ingen annan har gått så långt som han i att höja sig mentalt genom att, i fält, leva på gränsen. Och så överlevde han för att berätta om det hela, narrativt i ”I stålstormen” och filosofiskt i ”Der Kampf als inneres Erlebnis”.
Krig och strid, soldater och armism det är ett laddat ämne. Det är tabu, lika tabu som erotik och sex; han visste vad han gjorde när han kopplade ihop dessa, den gode Botho…! Soldaten och horan utmanar nämligen varsitt tabu, de blottar livet i all sin nakenhet, och därför får de inte skildras öppet. Då kan salongshjältarna ta anstöt.
Så är det. I samma anda efterfrågas alltid soldater och horor för att göra sina respektive jobb, men när de är gjorda föraktar vi dem, dessa livets och dödens hantverkare.
5. Soldatismen idag
Vi lever nu i en fredligare värld än någonsin. Visst vill Makterna ännu ha krig, men detta hålls tillbaka av bättre inflytanden. Risken för storkrig i Mellanöstern har ju denna höst avvärjts. Syrienkonflikten kommer att lösas fredligt. Någon USA-ledd bombning och intervention har inte blivit av. Så soldatismen har idag ingen reell, värdslig spelplats att verka på. Men krig och soldatliv måste ändå få studeras formellt.
Krig är ingen lek. Tabuet att döda måste respekteras. Men utöver det kan man med fog hävda att de författare vi har i Sverige idag, de ser bara på soldatismen med indignation och skräck. Som Peter Englund, som jag bloggat om. Jag menar, hans ”Poltava” (1988) var nog gedigen och behövlig, den satte en ny nivå för faktatexter inom historia. Men samtidigt tycker jag hans attityd till krig och soldater är lite indignerad och förskräckt. Han ser inte Soldaten, han saknar viss hängivenhet härvid. Hans texter är överdragna av en seg hinna av ressentiment och indignation. Det är något oförlöst över det hela.
Samma syndrom går igen i ”Stridens skönhet och sorg” (2008), hans bok om första världskriget: allt som rör strider är lite förstummat, lite förlamat. Soldaten är inte synlig, Englund bara hyssjar ner honom. Han bidrar inte till att, som Strauss krävde, återupprätta Soldaten…!
Att återupprätta Soldaten behövs. Inte för att för den skull hylla militarism. Men för att höja oss mentalt. Bhagavad-Gîtâ, Hagakure och Castanedas böcker, traditionella urkunder av ett eller annat slag, är texter där krigaren kan ses som liknelse för att nå en högre medvetandenivå. Samma syfte kan Jüngers förstavärldskrigsböcker sägas tjäna idag.
Man måste kunna sätta sig in i soldatens ”högre medvetandenivå”, det högre mentala tillstånd en soldat i strid befinner sig på. Ett transtillstånd, bushido, kalla det vad ni vill. Och för att ge en sådan vision så måste man nog vara lite höger. Man får i vart fall inte hata det militära och se ner på soldater. Jüngers krigsböcker är långtifrån någon hurtig hjältesaga, tvärtom, här finns tragik. Men det finns en aura kring det hela som är speciell, som ger särarten i detta med Soldaten. Han är här återupprättad så som Strauss krävde i sitt manifest.
Tidningsartiklar
Greider, Göran i Aftonbladet 3/10 2011: Ett eko av Breivik
Petri, Kristian och Cederberg, Björn i Expressen 16/9 1988: Hundra år av ensamhet i hjärtat av Europa
Thaler, Thorsten i Junge Freiheti 27/5 2011: Er hat Ihr Blatt sehr geschätzt (länk ges i stycke 3)
Relaterat
Jünger: Eumeswil (1977)
Peter Englund: kulturmarxist
Hagakure
Bhagavad-Gîtâ: sanskrit som en väg till Traditionen
Galaxen: recension av ”Der Kampf als inneres Erlebnis”
Pour le Mérite, den kejserliga orden som Jünger fick för sina krigsbedrifter 1918.
Om skribenten: Lennart Svensson
