Karl XII är aktuell igen. Svenska Sabaton har nämligen kommit med en ny CD: ”Carolus Rex”. Med låttitlar som Dominium Maris Baltici, Karolinens bön och Ett Slag Färgat Rött, samt titelspåret Carolus Rex, visar man var skåpet ska stå. Detta är svärdssvingarrock à la Iron Maidens The Trooper, det är Manowar på svenska. – Det följande ska inte handla om Sabaton, detta var bara en populärkulturell ingång. Detta inlägg är nämligen ett resonemang om den svenska stormaktstidens speciella mentalitet. För nog har det funnits kungar och krig genom historien, som forntida germanerhövdingar och andra gestalter som förlorar sig i historiens dimmor. Men går vi till nya tiden är krigarmonarker rätt ovanliga. Endast Fredrik den store och Napoleon har utövat samma omedelbara närvaro i stridsledningen som Gustav II Adolf och de karolinska kungarna. Den Karl XI som i slaget vid Lund rider i spetsen för Livregementet, Smålands ryttare och Drabanterna, förföljande danska vänsterflygeln, är en kung beredd att dö i strid. Detta är vad jag kallar svensk bushido: en attityd som genomsyrade hela den svenska armén då och även senare. Kungen blir symbolen för den du-och-bror-attityd-till-döden som är bushidos kärna.
Nu skriver jag om svensk bushido. Vad är då detta? Det är den svenska varianten av krigarens väg, bushido. Bushido idkas i Japan. Där har man tänkt över denna livshållning starkare än vi. Som det t.ex heter i urkunden Hagakure: "Krigarens väg är Dödens väg." Den som är soldat och krigare måste lära känna döden, måste ställa in sig på att dö, även om detta aldrig yttras explicit till svenska soldater – varken idag eller igår, varken till materielkrigets soldater eller soldater under musköt-och-hästtiden. Eller ens till hednatidens krigare. Men intuitivt måste varje svensk krigare värd namnet ha varit beredd att dö. Annars klarar man inte stridens krav. Varken på Karelska näset, på Sliparebacken eller på Brunkebergsåsen.
Svensk bushido. Det är ett sätt att på svenska förhållanden applicera Castanedas diktum: "A man goes to knowledge as he goes to war: wide awake, with fear, with respect, and with absolute determination of purpose." Sådant är krigarens sentiment. Svensk soldat ger sig således ut i Zonen och når ett högre medvetandetillstånd, vare sig det är "på Narvas hed, på Polens sand, på Leipzigs slätter eller Lützens kullar". Han agerar intuitivt, rör sig energifritt i stridens nolltillvaro, stridens tillstånd. Detta tillstånd kallar jag svensk bushido.
Detta tillstånd är svensk soldatverklighet genom historien vid Märkäjärvi, Villmanstrand, Revolax, Lund och Helsinborg, vid Fyrisvall och Bråvalla, vid Hova och Gestrilen, vid Brunnbäcks färja och Stumh, vid Warszawa och Fraustadt. Och det är en positiv och affirmativ soldatattityd jag vill förmedla, inte en dödslängtande, även om man måste vara beredd att dö. Det handlar om att klarvaken betrakta landskapet och leva här och nu. Se döden i vitögat och leva för att kämpa ännu en dag. Jag vet att denna mentalitet är ganska främmande för dagens moderna människa. Men svensk buhido är inte frågan om nihilism, det handlar inte om frossande i död och förstörelse. Det handlar inte om att dyrka döden i sig, vilket annars är lätt hänt när man vistas i soldatismens vive la morte-kultur.
– – –
Klarvaken, ödmjuk och beslutsam sa Castaneda, det är vad som gäller för krigaren. Och detta sentiment visar sig av och till i Sveriges historia. Vi ser det till exempel i Karl XII:s yttrande: "Värjan skämtar inte." Svärdet bär på sin egen sanning. I duellen finns det ingen plats för ironi och raljans, för tvetydigheter och halvheter. Du antingen vinner eller förlorar. Och attityden bör vara dödsmedveten, dvs att inte räkna med att överleva. Mentalt bör krigaren välja död framför liv säger Hagakure. Karl XII:s yttrande om värjan tycks mig vara del av samma sentiment.
En indoeuropeisk sentens lyder: Att rida, att skjuta, att tala sanning. Det tycks mig rimma med krigarens väg. Samurajen vandrade för sin del kyuba-no-michi, hästens och bågens väg. Karl XII föredrog för sin del att rida framför att åka vagn (Bengt Liljegren, Karl XII, 2004). Det var hans far som lärt honom konsten; Karl XI praktiskt taget levde i sadeln. Han red genom hela riket och inspekterade regementen som ett slags avkoppling. Men han var ingen söndagskrigare. Han började sin kungabana i sann buhido, dvs med att dö, att föreställa sig döden. Krigaren måste bekanta sig med tanken på döden säger Hagakure. Och inför skånska kriget sa Karl till Erik Dahlberg att han var beredd att våga livet i kraftmätningen som förestod. Dahlberg: ”… skulle han [= Karl] ock aldrig komma dädan, begärde icke annat än dö, och den som honom sådant ville avråda, den skulle smaka spetsen av hans värja” (Alf Åberg, Karoliner, 1976). Mer pregnant än så kan inte svensk bushido formuleras.
Relaterat
Castaneda och döden
Orvar Nilsson
Svenska honnörsord
Bondetåget 1914
Fokusera på Sverige
Om Sveriges historia
Skeppet Ölands strid mot engelska flottan
Japansk bushido år 1970
Om skribenten: Lennart Svensson
