Nyss skrev jag om Julius Caesar, en ikon för allt vad västerländsk politik heter. Idag tänkte jag tala om en amerikan med vissa caesariska ambitioner: Douglas MacArthur. Jag har ett visst fokus på hans insatser i VK2, vilka inte var få, för att slutligen runda av det hela med lite politiska refelktioner.
1.
År 1941 hade USA en koloni som hette Filippinerna. Ansvarig för ögruppens försvar var general Douglas MacArthur.
MacArthur hade varit med länge. Han deltog bland annat i första världskriget på västfronten och blev general, var chef för krigsskolan West Point och var arméchef ett bra tag på 30-talet. Därmed borde hans karriär vara över, högre kunde man inte komma men då fick han erbjudande om att leda USA:s militärmission på Filippinerna vilket han välkomnade. Han hade tjänstgjort där förut och gillade stället helt enkelt: ”It was destiny that brought me here” sa han. När orosmolnen sedan skockades återkallades han i aktiv tjänst; han fick då nöja sig med att vara generallöjtnant , två grader lägre än marskalk (General of the Army) som han senast varit.
Vad hade då MacArthur att tillgå för Filippinernas försvar? Han hade en division (12 000 amerikanska soldater), en liten men god armé av stamanställda, och så fanns det 110 000 filippinska värnpliktiga som kompenserade i anda vad de saknade i utbildning. Materiellt fanns det vissa brister, ögruppen var lågt prioriterad; man hade till exempel Lee-Enfieldgevär från första världskriget och engelska ”sopptallrikshjälmar”, en hjälmtyp från medeltiden. Vidare hade man cirka 20 bombplan och 50 jaktplan, de förra av typen B-17. På det hela var styrkan inte helt utan chanser, men den största minusfaktorn var att Mac tycks ha trott att japanerna skulle låta dem vara, kringgå ön. Varför skulle Japan stöta sig med stora mäktiga USA? var tanken.
Japanerna anföll dock Filippinerna och det samtidigt som Pearl Harbor, 8 december eftersom ögruppen låg väster om datumlinjen. Man inledde med flygattacker; 1/3 av jaktplanen och 1/2 av bombplanen utplånades på marken,ett rungande nederlag för MacArthur. Hans agerande denna första stridsdag var ganska lamt, det tillstår även hans beundrare William Manchester; tron att angreppet inte skulle komma kan ha spelat in, se ovan. Men i krig måste man vara beredd på allt, man får inte utgå från att fienden tänker handla så som man hoppas att han ska göra nej, man måste utgå från the worst-case scenario. Amiral Kimmel i Pearl Harbor trodde ju heller inte att något anfall skulle komma, trots att man visste att kriget stod för dörren, officiell varning hade gått ut.
Filippinerna, december 1941: efter fortsatte strider hade MacArthur inget flygvapen alls, för sedan ytterligare plan skjutits ner omgrupperades resten till Australien, varmed japanerna fick totalt luftherravälde. Och undsättning från USA var utesluten, skeppen för denna tilltänkta expedition låg sänkta i Pearl Harbor. Den 22 december kom så invasionen av huvudön Luzon; japanen hade 80 000 man, dubbelt så mycket som Mac tycks ha haft, varför han genast retirerade till den befästa Bataánhalvön utanför Manila. Reträtten gick bra men nu var man belägrade här utan hopp om undsättning. För att göra en lång historia kort så kapitulerade styrkan i maj efter hårda strider, truppen fördes bort till fångläger och japanerna var oförberedda på att ta hand om så många fångar, så marschen i fångenskap orsakade stor manspillan och kom att bli känd som ”dödsmarschen på Bataán”. Denna kapitulation var då US Armys första och största nederlag någonsin, frånräknat striderna under amerikanska inbördeskriget.
Innan kapitulationen på Filippinerna hade Mac av Roosevelt beordrats att lämna platsen, för att bege sig till Australien och där börja organisera en motoffensiv. Den 11 mars tog därför generalen sin fru, son och dennes barnjungfru och bordade en torpedbåt, vilken under en äventyrlig nattlig färd tog dem bort från ögruppen och vidare mot söder. Efter byte till flygplan nådde man senare Australien.
2.
Mac hade lämnat efter sig en armé som senare kapitulerade; inte så heroiskt, men han beordrades ju ut. Tänk här också på Napoleon som övergav sin armé i Egypten utan att långvarigt skada sin renommé. (När Karl XII flydde över Vorskla gav det dock honom lite skadat rykte. Evenetuellt att också Rommel inte var densamme efter det han lämnat Afrika, om än han lämnade skådeplatsen av medicinska skäl.) I alla fall blev MacArthur nu fokus för USA:s förhoppningar och han motsvarade dessa med råge. Dels hade hans röst som sändes i radio en lugnande effekt på opinionen, dels drog han upp en djärv plan för försvaret av Australien. Landet stod på tur att falla för japanerna, trodde man; planen var att evakuera hela norra delen och koncentrera försvaret i sydöst men Mac tänkte annorlunda, han beslöt att upprätta en bas på Nya Guineas östligaste udde, Port Moresby. Japanerna togs på sängen av detta framskjutna försvar.
Allierat flyg och trupper sändes till Port Moresby, och detta och andra operationer hindrade japanerna från att ta hela Nya Guinea, varifrån de kunnat hota Australien. Huruvida japanerna verkligen planerat att ta landet är osäkert, men genom att flytta fram försvaret på detta sätt vände Mac på situationen helt och hållet, skapade en smärre vändpunkt.
Operationer längs Nya Guineas kust följde, ledda av Mac som blev legedarisk på kuppen. Man segade sig fram, tog ibland väldiga hopp och kringgick japanska styrkor, lämnade dem att ”vissna på grenen”. På hösten 1944 var det så dags att återerövra Filippinerna.
MacArthur skulle återta Filippinerna men han skulle inte göra det ensam, för samtidigt med MacArthurs arméoffensiv längs Nya Guineas kust avancerade US Navy i centrala Stilla havet. Sommaren 1944 hade dess stridsgrupper nått fram till Marianerna, den nordligaste ögruppen i Japans mandatområde; största ön var Saipan som hade en japansk befolkning på 25 000. US Marines landsteg här i juni med två divisioner, och hårda strider stod med stora förluster på båda sidor men mest på japansk, både soldater och civilbefolkning. De sistnämnda dödades av japanska soldater av rädsla för vad som skulle hända dem om de kom i fiendens händer. Det kan även nämnas att amiral Nagumo, känd från Pearl Harbor och Midway, lyktade sina dagar här genom att begå självmord.
Ett sjöslag ägde rum i samband med detta, slaget i Marianergraven där Japan förlorade alla sina återstående hangarfartyg. ”Kalkonjakten på Marianerna” kallade amerikanerna det hela på grund av alla japanska marinplan som sköts ner.
3.
US Army stod på Nya Guinea, flottan och marinkåren på Marianerna: två anfallsspetsar som tycktes peka mot Filippinerna, men att ta ögruppen var inte allom givet. Först hade jänkarna tänkt kringgå den, eftersom den strategiskt var något av en återvändsgränd; man hade kunnat lämna den och dess garnison ”vissnande på grenen” enligt känt recept.
Tre icke-operativa skäl talade emellertid för en invasion.
Framför allt var det valår, Roosevelt behövde en storoperation för att visa allmänheten att något gjordes i kriget. För det andra hade USA före kriget lovat ögruppen självständighet 1946; det vore bra om man kom tillbaks innan kommunistgerilla tog över ön, då kunde man överlämna makten till den regim man ville. För det tredje hade MacArthur sedan han evakuerats från ögruppen sagt ”I shall return”, och det vore bra för USA:s goodwill om detta löfte infriades. Roosevelt ogillade visserligen MacArthur som person men insåg samtidigt dennes moraliska värde, som inkarnation av allt vad USA som stod för.
Den 16 oktober 1944 seglade MacArhur iväg med sin armada och vid midnatt kom man fram till ön Leyte; man inväntade gryningen då anfallet skulle börja. När det ljusnat inledde slagskeppens pjäser kanonaden; MacArthur kunde från sin plats på kryssaren Nashville se hur Leyte invärvdes i explosioner, och dessutom syntes attackplan i skyn och landstigningsbåtar som styrde in mot stranden. Strax intogs denna och ett brohuvud upprättades; Mac kunde gå iland själv och radiera budskapet: ”People of the Philippines, I have returned…” Mac säger i sina memoarer att yttrandet ”I shall return” som getts två år tidigare inte var inövat utan kom spontant, och detta visar i mina ögon på hans naturliga fallenhet för retorik.
Så kom sjöslaget vid Leyte, där USA-flottan engagerades hårt av japanska flottan samt kamikazeflyg. USA-trupperna på ön (6:e armén under general Krueger) kunde dock fortsätta att utvidga sitt brohuvud; operationerna rullade på, sakta men säkert. I januari lät vidare Mac landsätta två arméer på huvudön Luzon, en operation helt i klass med D-dagen i Normandie, och i februari kunde han tåga in i Manila. Han återsåg sitt gamla hem – förstört. Hela staden var praktiskt taget en ruin. Men att Macs löfte att återvända hade infriats får väl betraktas som en moralhöjare, oavsett kostnaderna.
USA:s flotta och marinkår tog Iwo Jima och Okinawa, men Roosevelt lär ha ansett att deras förluster var för höga i dessa operationer så därför lät han chefsskapet för ockupationen gå till armén och MacArthur. Allt annat lika var detta ett bra beslut, för Mac var lysande i den roll han nu hade framför sig.
4.
Atombomberna hade fallit och Japan kapitulerat. MacArthur flög tämligen omgående till landet, tog mark på ett flygfält utanför Tokyo i sitt transportplan kallat ”Bataán”; en djärv symbolhandling, för ännu fanns fanatiska militärer beslutna att kämpa vidare. Mac lät sig forslas in till staden i en bilkortege; vägen vaktades av japanska soldater med ryggen mot vägen, detta för att försvara kortegen mot eventuella anfall, för så brukade de stå även när kejsaren färdades i landet, men det visste inte Mac och hans följe så det hela gav ett underligt intryck: ”Vågar de inte se på oss, är de rädda för att besmittas av själva vår åsyn?”
När MacArthur väl anlänt till staden spreds nyheten att han anlänt – och detta att bege sig till landet, nästan i spetsen för invasionsarmén utan särskilt mycket eskort, torde ha renderat honom åtskillig goodwill. Han hade sinne för den rätta gesten, han visste vad som gav effekt. Han visste framför allt att nu gällde det att gå hovsamt fram, Japan var så grundligt besegrat att det gällde att vinna folkets hjärtan och inte uppträda som en brutal erövrare. En pragmatisk tanke fanns förstås bakom detta, det gällde att inte låta landet svänga över åt kommunismen och därmed bli en potentiell allierad till Ryssland. Men pragmatism eller inte, Mac var återigen rätte mannen på platsen, och han vann mycket riktigt japanernas hjärtan.
Nu kom också hans retoriska begåvning till sin rätt. Efter kapitulationsceremonin den 2 september höll han ett högstämt tal med svepande historiska utblickar, tankar om framtiden och annat; detta slog an rätt ton, gav intrycket av segrarens storsinthet. Kan man tänka sig amiral Halsey eller Nimitz hålla ett dylikt tal, om nu flottan fått i uppdrag att leda ockupationen? Nej, det kan man inte, dessa hade aldrig kunnat vinna folkets hjärta så som Mac gjorde. Halsey hade ju till exempel en länge närd önskan att rida kejsarens vita häst genom Tokyo på en segerparad, vilket säger allt om hans inställning: ”Bull” Halsey kallades han för övrigt. Nimitz åter var en helt färglös person, säkert duktig som marinstrateg – men som ledare av en ockupation?
Nåväl, Macs insats som ledare av ockupationen var väl inte avgörande, den hade kunnat skötas av någon annan; jämför ledaren för ockupationen av Tyskland, Lucius Clay, som var en rätt ordinär general. Men att Mac skötte sitt ämbete med bravur, att han med enkla medel och gester gav stil åt föreställningen, står utom allt tvivel.
1950 blev Mac ÖB i Koreakriget, en post han omsider petades från under uppseendeväckande former, men han hade börjat handla egensinnigt så det var ett korrekt beslut av Truman. Mac åkte hem och hyllades som hjälte, förmodligen (har det hävdats) mer för sina insatser i andra världskriget än för Koreainsatsen som sådan; han var ju den siste generalen från världskriget att komma hem till staterna. Under ett kongressförhör som hölls citerade han sitt ”old soldiers never die, they just fade away”, och därmed avslutade han sin karriär. Han avrådde bland annat från intervention i Vietnam innan han dog i slutet av 60-talet. Innehavet av den asiatiska periferin med Japan och Filippinerna räckte, ansåg han.
5.
Om MacArthur finns många läsvärda böcker. En bok som är heltigenom kritisk mot honom är Michael Schallers biografi; allt hålls emot honom, även tillkortakommanden i kärlekslivet tas som intäkt för vilken usel person han var. Dock ges även en del intressanta upplysningar i boken; man kan säga att den ger stereoskopisk belysning om man även läser dessa två böcker: självbiografin och William Manchesters ”American Caesar”.
Manchester målar för sin del ett idolporträtt men ett synnerligen läsvärt sådant, och att den är ”a good read” medger till och med Shaller. Vissa kritiska synpunkter luftas också. Macs egna memoarer är för sin del rätt kortfattade – men han skriver inte stelt och formulärmässigt som vissa andra generaler, bland annat den tidigare nämnde Zjukov, nej allt känns levande. Han redogör för operationer men blir aldrig långrandig utan livar upp det hela med kongeniala detaljer, förmodligen den bästa självbiografi av en general jag läst. Notervärt är också att han skrev den helt och hållet själv; hade han skrivit den idag skulle väl förlaget ha tvingat på honom en medförfattare, en odräglig typ som skulle ha omarbetat stoffet för att göra det mer säljande…
William Marshall skrev alltså "American Caesar". Han tog till denna titel för att visa på MacArthurs politiska ambitioner. Dylika fanns förvisso. Och de hade sina rötter.
MacArthurs far (Arthur MacArthur) var nämligen också general. Dock gick karriären i stå på grund av osämja med krigsminister Taft. Douglas, Arthurs son, ska då ha sett det som sin ambition att gottgöra detta, att ta sig till toppen. Det gjorde han ju också. Han blev krigsminister på 1930-talet. Det var en viktig tid inför VK2:s urladdning, även om USA:s armé inte byggdes ut särkilt mycket under denna tid.
Under arméchefsskapet hade vi incidenten med Bonusmarschen. MacArthurs krafttag mot denna ska visa på hans uselhet. Det förstår jag inte alls. Om veteraner med iofs berättigade ekonomiska krav bygger en kåkstad i Washington och uppträder hotfullt måste väl staten reagera och inte bara sitta med armarna i kors. Snällism har aldrig fungerat.
MacArthurs egna ambitioner på den politiska arenan ska ha börjat visa sig nu. Franklin Roosevelt ogillade som antytt MacArthur, inte bara för att Mac var en jobbig typ. Han var säkert rädd för dennes karisma också, dennes politiska gångbarhet hos republikanerna. Som general under kriget höll Mac alltid möjligheten öppen att kandidera för presidentskapet. Chans fanns för detta på hösten 1944 men föga stöd fanns när det kom till kritan. Macs återkomst till USA 1951 efter Koreakriget hade också politisk laddning. Men föga hände ju i och med detta, det blev inte mer än ett slags manifestation mot Truman och demokraterna. Det jubel som mötte Mac när han paraderade längs gatan var mer ett sätt att välkomna den siste VK2-hjälten hem än en politisk händelse, som sagt.
Sedan drog sig Mac tillbaka. Och den general som kammade hem det politiska spelet blev Dwight D. Eisenhower: han var den sanne American Caesar enligt biografen Stephen Ambrose.
Det åsido kan man ju fråga sig varför den ovannämnde Michael Schaller är så negativ mot allt vad MacArthur heter i sin bok. Ska inte generaler få bli presidenter eller vad? Ska inte arméfolk ta sitt politiska ansvar? Visst ska de det. Det är inte frågan om caesarism. Det är konstitutionellt. Själve George Washington hade ju varit general.
Det är tradition bland armégeneraler att kandidera. Detsamma finns inte alls hos amiraler. (Jämför resonemanget med ockupationen av Japan ovan och det suspekta respektive likgiltiga intryck amiraler som Halsey och Nimitz skulle ha gjort. Detta tycker jag på något vis hör ihop med amerikanska flottans tradition av att vara yrkesmän enbart, en dålig tradition i dessa sammanhang.) Arméfolket tar sitt politiska ansvar helt enkelt, från Taylor och Harrison över U. S. Grant till Eisenhower och, på kandidatnivån, Powell och i viss mån Schwarzkopf.
Schaller: han är tendensiös mot Mac eftersom det är den liberala ståndpunkten helt enkelt, detta att drivas av indignation, så i sakprosa som i skönlitterära texter. Det ska gå en klagande underton i allt, det ska luftas något slags missnöje: detta är den fisliberala livsstilen, lika obligatorisk som hat av det militära, puritanism och 25-öresfilantropi.
Litteratur
Stephen E. Ambrose: Eisenhower
Douglas MacArthur: Memoarer
William Marshall: American Caesar
Michael Schaller: Douglas MacArthur, The Far Eastern General
Relevant på Svenssongalaxen
Colin Powell var en amerikan
Robert E. Lee
USA-tråd
Om skribenten: Lennart Svensson
