1. Ballard och vad han lär oss
Vad kan J. G. Ballard lära en traditionalistisk ande? Vad har Ballard att säga en radikalkonservativ?
Ytligt sett ingenting. "J. G. Ballard" har blivit ett emblem för liberala nihilister när de ska visa på hur meningslös och dum vår samtid är. "Utsatthet, alienering, urban paranoia" och andra klichéer kan staplas i Ballardessäerna. Ballard är en återkommande figur i omvärldsanalysen, åtminstone vad gäller Normaltolkning typ 1A: den liberala dvs nihilistiska.
Med det finns drag hos Ballard som visar bortom detta. Jag tänker här på Ballards illusionslöshet, hans frihet från liberala klichéer om framsteg och tolerans. Det finns en hård kärna av trovärdighet i hans böcker. Och han gick i en hård skola: han mötte som elvaåring den japanska ockupationen av Shanghai 1941 och sattes i fångläger.
I verkligheten satt han i läger med sina föräldrar. I dokumentärromanen "Solens rike" skiljs han från dem. Dock är det han återger om fallet från trygg, borgerlig fredsvärld och övergången till ockupation och internering trovärdig. Från en tro på Imperiet och eviga framsteg till förnedring och japansk fångenskap: det är som "a liberal mugged by reality", det där som sägs vara defintionen på "konservativ".
Ballard blir inte konservativ. Men han blir en skeptiker, en som ser igenom retoriken. När kriget förödde Shanghai tyckte Ballard att staden blev verkligare, ett visst kasino sa honom mer som utbombat än som tip-top och fungerande. Denna erfarenhet gjorde att Ballard omsider kunde skildra efterkrigslandskapet med sina flygbaser, forskningsinstitut, fabriker och kliniker, sina krig och kändisar, sitt mord och hor, med originell synvinkel. Han blev en modern sagoberättare, där "saga" ska ses i bemärkelsen "symbolvärld" en modern symbolvärld med satelliter, datorer, TV och flygplan, dessa eviga hieroglyfer i skyn.
Flygplanet är nämligen en ständigt närvarande referens hos Ballard. Han var ett tag aspirant i RAF och flög North-American Harvard. Nu ska man inte dyrka handlingens män oreserverat, vissa författare (som en Lovecraft) spenderar ju hela sin liv i kammaren, men att ha levat "på gatan", att ha "rivit naglarna blodiga mot verklighetens mur" kan bara göra en författare gott. Ballard skar sina lärospån i RAF, i fångläger och på läkarlinjen innan han blev författare till verk som "The Atrocity Exhibition", "Solens rike" och "The Terminal Beach".
Författare måste komma ut från sina elfenbenstorn. Man får ibland intrycket att dagens "normalförfattare" är sådana som läst böcker som unga, studerat litteraturvetenskap på universitetet och sedan skrivit sin Feta Roman/Lysande Avhandling om någon liberal ikon och på den vägen är det, raka vägen till Fina Tidningen eller Lärostolen. Det är en miljö där alla är medelklassigt snälla mot varandra, en tillvaro renons på militär- och kriminalvärldens "visa ingen svaghet". Visst tenderar även dessa normaltypsförfattare att skriva om Verkligheten men då endast med vänsterliberal slagsida: det är synd om folk, militärer är dumma, krama islam osv. Vi behöver i denna bemärkelse mer illusionslösa författare, mer verklighetssinnade och med mer jävlar anamma. Mer rapporter från krigsbaser och forskningsinstitut, mindre kaffeprat och salongsnihilism. Det finns sköna drag i världen också, det farliga och obehagliga kan bringa guld i dagen, och då inte enbart som "njuta av ångesten" och dylikt frosseri. Det ska vara ballardsk skönhet i urbana landskap och jüngerska marmorklippor om ni förstår. Vad som helst utom vänsterliberalt tuggande av generalfloskel nr 1: det är synd om dom som har det jobbigt…
Just detta generalfel har Ballard undvikit genom hela sitt författarskap. Och strategin han använde har kallats death of affect as an approach to character. I den sedvanliga prosaberättelsen så manipuleras nämligen läsaren att känna sympati med huvudpersonen. Det smetas sirap och blir, naturligt nog, kladdigt! Ballard däremot har kopplat bort dylik sentimentalitet. Han skildrar sina figurer med viss kyla men lyckas därmed, paradoxalt nog, få dem att komma oss närmare. Han manipulerar inte, han skildrar.
Av detta och andra skäl är Ballard en frisk fläkt. Han saknar viss salongspolityr och sätter oss mitt i teknolandskapet, vår verklighet – en verklighet få andra författare tycks se. De till svenska översatta "Skändlighetsutställningen", "Pangbournemassakern" och "Kvinnors godhet" tycks mig approchera bilden av Ballard som den osentimentala men drömska skildraren av motorvägar, förorter, kraschande flygplan och annat i samtidens "bomb-saturated, media-crazed environment".
2. ”Kvinnors godhet”
”Solens rike” var en halvdokumentär roman om Ballards liv i japanskt fångläger. ”Kvinnors godhet” återvände delvis till samma miljö, till Shanghai och kriget och allt det där, men nu skrev han helt enkelt ”jag” och inte ”Jim”. Och tonvikten i boken låg på hans efterkrigstida liv, tiden på läkarlinjen, som gift man, änkling och författare. Allt med Lunghualägret som ständigt närvarande referens.
”Kvinnors godhet” bjuder på en massa annat intressant. Ballard har till exempel en kvinnlig bekant som blivit medelklassig läkare, och han säger träffande: ”Det borgerliga livet hade slukat Peggy – sunt förnuft, tolerans och förståelse hade förstört henne helt”… Jag håller med, i så måtto att tolerans ofta kan vara lika med förtäckt nihilism. Om allt tolereras kan i slutändan inget tolereras. Man måste ha ideal, mer subtila än ”tolerans, förståelse och sunt förnuft”.
På besök i Los Angeles hyr han en bil och kör runt bland villor och butiker som sträcker sig längs oändliga vägar, som kulisser till en film som väntar på att göras. Det är hans första besök i staden, i samband med premiären på filmen ”Solens rike” 1987, och om sin exkursion säger han: ”Jag älskade varje centimeter av det och kände mig omedelbart hemma.” Känslan att hamna i trans när man släntrar i halvt öde urbana miljöer, jo vi har alla varit där…
En smula kontemplativ ro bjuder han oss även på, för första gången någonsin, när han berättar om skrivandet fram på 70-80-talet: ”Jag kunde lämna skrivmaskinen och ägna en timme åt att se på när en spindel spann sina nät.” Det var promenader längs Themsen i Sheppertons ljuva natur, där han upptäckte ”mysteriet och skönheten hos ett löv, trädens vänlighet, ljusets visdom”.
Detta är inga sedvanliga ”ballardianska” stämningar precis, men det är skönt att se hur han utvecklas. Bort från skadeglädje och undergångsromantik till att hylla livet och de enkla tingen.
Han hyste dock förakt för gamla sextiotalister som hankade sig fram på landsortsuniversitet, gav ut böcker om ockultism och alternativa livsstilar. Och där har vi den gamle bekante Ballard: en enögd positivist, en sinnesslö materialist utan blick för det diskreta i tillvaron. Vänsterism åsido; detta att bedriva egen verksamhet med bokförlag och jordbrukskollektiv, renons på etatism och byråkratism, kort sagt ”gräv där du står”-aktiviteter är vad som behövs idag också för radikalhögern.
På 50-talet läste Ballard medicin i Cambridge, och föraktet för denna lärdomsstad är mer fruktbart: han säger att den blott var ett cykelställ framför en gotisk kuliss… Det låter som Uppsala: mycket snack om traditioner och historia men i vardagen bara rusch och pysch och snabb genomströmning. Ett sannare Cambridge fann han vid den amerikanska flygbasen med sina betongbanor och landningsljus, bland instituten och i den moderna arkitekturen – och återigen märker man detsamma i Uppsala, det har ju sitt F 16 och det linjära, kilometerlånga komplexet Ackis-Fysikum-Ekonomikum och så Boländerna förstås, ett industriområde som väntar på sin mytolog. Det gotiska centrum ska inte förnekas men Uppsala är så mycket mer än vad som syns på vykorten.
Ballard redogör ingående för sin tid vid RAF, efter medschool men före skribentkarriären. Han hann som sagt inte längre än till att flyga Harvard-plan, enmotoriga bjässar som fanns i Sverige som Sk 16, men det gav honom förvisso känslan för detta att vara pilot. Mången senare story bygger på detta, som ”Low-flying Aircraft”, ”Myths of the Near Future”, ”Drömbolaget” och ”My Dream of Flying to Wake Island”. Han gick in vid RAF för att få uppleva tredje världskriget från ringside sa han, han ville flyga Vulcan-bombaren med ”bitar av solen” i lastrummet…
Hade han varit lite äldre hade han säkert varit RAF-pilot i slaget om Storbritannien säger han, ej med salongsheroiskt darr på stämman utan med äkta patos. Det känns autentiskt. Han kämpar länge med att finna ett narrativ för kriget, ett lämpligt sätt att berätta om andra världskriget och bomben och allt. Men när han pratar med krigsveteraner får han sig bara klichéer till livs, dessa tenderar ju att använda eufemismer och kåsera och ha sig: ”Å sen garnera fienden skogsbrynet me’ granater, å vi måste lägga benen på ryggen serru”…
Han måste nå fram till ett nytt språk, ett eget språk. Och detta ser vi dels i ”The Terminal Beach” från 1964, om en viss Traven på atombombsön som blir ett psykologiskt landskap, en projicering av hans psyke, och dels i ”Solens rike” som efter 40 år sammanfattar hans egna krigsupplevelser. På ytan är detta en av många berättelser om fångar hos japanerna (q v ”Kejsarens gäster”, ”Fem vilda höns”, ”Bron över floden Kwai”, ”Merry Christmas Mr. Lawrence”), men därutöver fångas här landskapet i odödliga hieroglyfer.
En gripande syntes över Ballards krigsfixering, hans ”Lunghua-blick” och hatkärlek till B-29:or, Vietnam och allt, får man på slutet av ”Kvinnors godhet” när ett Spitfirevrak från andra världskriget upptäcks och han är med om att gräva fram det. Liket av piloten finns kvar, och en regelrätt begravning hålls; deltager gör bland annat en koreansk pilot som i Ballards ögon får spela rollen av japan. Det hela andas försoning – försoning med fiender, försoning med gamla demoner, försoning med ens förflutna.
3. Coda
Jag har skrivit en del om Ballard på andra håll, så det enklaste vore väl om jag avslutade denna text med länkar till detta.
En bok som är ganska realistisk och vardagsaktig är ”Super Cannes”, om en gated community på Rivieran som spårar ur. Ballards analys är inte glasklar men romanen är rätt roande, en interiör från en övre medelklass-bubbla, en symbol för PK-lägret utan att PK-kortet spelas ut om ni förstår.
Om ”Solens rike” och ”The Atrocity Exhibition” har jag redan talat. En tämligen bra novellsamling är ”War Fever”. En lite längre essä tar upp memoarerna, ”Miracles of Life”.
Om skribenten: Lennart Svensson
