Det tycks lugna ner sig en aning i Egypten. DN talar om försök att göra denna dag, söndagen den 6/2, ”till ett slags normalitetens dag. Banker och affärer ska öppna, och tågen ska börja rulla igen. — Muslimska brödraskapet ska på söndagsförmiddagen hålla samtal med vicepresident Omar Suleiman.” Det är inte så underligt, detta följer revoltdynamikens ebb och flod. Man når alltid en kulminationspunkt i ett slag, sedan följer reträtt och omgruppering.

Det är omgruppering och förhandling, det är väntan på något politiskt genombrott. Hittills har vi dock sett gatustrider och upplopp, det har varit rök och damm och vacklande regim. Nog är det något i görningen här, det behöver man inte vara Einstein för att se.

Mellanöstern är i stöpsleven, regionen rör på sig. Hela efterkrigstiden har Mellanöstern rörts av krig och upplopp och detta är bara ett i mängden. För analys av skeendet så får man inte stirra sig blind på europeiska uppror och ha dem som mall. Man måste förstå att Främre orienten är annorlunda, att där härskar andra strukturer. Man måste se till historien och då gärna långt tillbaka, före Kristi födelse. Man måste se till en viss Kyros.

Jag kommer här att tänka på John F. Kennedy. Denne hade en försvarsstabschef som hette Maxwell Taylor. Tillfrågad om hur, säg, en kris i Mellanöstern skulle lösas, så vore det typiska Maxwell Taylor-svaret: ”Vad skulle Kyros ha gjort?” Det var denne krigshjältes form av utblick, hans historiska djupseende.

Så i dagens mellanösternkris, med uppror i Egypten och Tunisien och annat, så ställer även jag mig frågan: Hur skulle Kyros ha gjort? Vad betyder krisen för hela regionen, vad betyder dessa ”lokala oroligheter” för den geopolitiska nisch vi kallar Mellanöstern, Främre Orienten, den region som genom historien varit plats för imperier som det assyriska, det persiska under Kyros, Alexanders rike och sassanidriket, som Kalifatet och det ottomanska riket?

Vad skulle Kyros ha gjort? Vad gjorde Kyros kanske man först borde fråga sig? Jo, han skapade ett storrike av hela Mellanöstern med Mesopotamien, Levanten, Mindre Asien, Egypten och Medien-Persien. Detta var vad Kyros gjorde. Han skapade ett imperium. Inget konstigt i det. Vid samma tid fanns det ett storrike i Kina och strax kom ett liknande i Indien, Ashokas välde. Och i väst fick vi framför allt Romarriket.

Det är detta perspektiv man måste ha på Mellanöstern, både för dagens kris och för kommande, för historia och nutid. Man måste se de imperiala traditionerna, se kontinuiteten från Perserriket över Alexander och följande välden, över Kalifatet och Ottomanska riket. Man får inte närsynt fråga sig: ”Vad ska hända med Egypten, vad ska hända med Tunisien, Israel, Libanon…?” Man ska fråga sig: kommer ett nytt storrike att skapas i regionen? Mitt svar på den frågan är: sannolikt ja. Varför? För det har funnits storriken där förr.

Vi har idag inga problem med att ha ett enat Kina, ett enat Indien. Moderna storriken. Även vårt EU är ett sådant liksom USA. Varför då denna ängslan kring Mellanöstern? Kanske är det Israels roll som spökar. Som israel skulle jag i och för sig rädas imperiala tendenser i regionen. Och att hoppas på en ny Kyros, en ädel kejsare så som han hyllas i Bibeln, en judarnas räddare från babylonsk fångenskap, är kanske att hoppas på för mycket. Men osannolikt är det inte. Detta arabiska-muslimska tal om att ”utplåna Israel” ser jag som uttryck för nihilism, men över religionsgränserna finns faktiskt en broderfolkskänsla i regionen. Detta förstår inte vi européer. Vi stirrar oss blinda på holocaust-retorik och tror ett nytt Tredje Rike kommer bara för att Isralefientlighet förekommer bland muslimerna. Här bör man dock se till symbolhändelser, som den israeliske och egyptiske general som gick arm i arm efter undertecknandet av stilleståndsavtalet efter Yom Kippur-kriget. Det är främreorientalisk broderkänsla, något som lovar gott för framtiden. Innan en eventuell rosig framtid får vi dock räkna med att det kommer att flyga gnistor.

Mellanöstern revolterar, skuddar av sig moderna regimer och inför muslimsk populism à la Iran. Detta är inget jag personligen önskar, det bara är så här, detta är det sannolika scenariot. Den iranska revolutionen 1979 förändrade allt, ritade om den politiska kartan. Liberala drömmar om 1989-1848-1990 är i detta sammanhang löjliga, lika löjliga som att likna Irak 2.0 vid befriandet av Frankrike 1944.

Mellanöstern revolterar och islamiserar sig. En i DN återgiven analys ur Washington Post säger att en revolt à la Iran 1979 är osannolik för dagens Egypten. Varför? Jo, för det finns ingen Ayatollah Khomeini som väntar i kulisen här… Detta är en närsynt analys, lika fel som att spå en fredlig utveckling baserad på utvecklingen i Indonesien post-Suharto på 1990-talet som sagda artikel också gör. Saken är den att Egypten ligger i Mellanöstern och där ritade Iranrevolutionen om den politiska kartan. Islamismen är i Egypten 2011 en kraft att räkna med vare sig man vill eller inte.

Mellanöstern islamiserar sig. Vad det innebär för Europa och väst kan vi lämna därhän i detta inlägg. Mellanöstern kommer iaf att reda sig själv framöver. USA har ingen roll att spela där. De har redan överansträngt sig i Irak och Afghanistan. USA kommer att gå samma väg som Alexander och romare, som ingendera kunde sätta sin prägel på regionen: den förre assimilierades till oriental, de senare härskade över Mesopotamien 117-119 och drog sedan hem igen.

Mellanöstern är en svårfångad storhet i västvärldens geopolitiska kalkyler, så under antiken och så idag. Under antiken var dock regionen rätt svag. Idag skuddar den stoftet av sig och reser sig. Det får man erkänna även om det vore bekvämare med en ”västerlandisering” av Mellanöstern med liberalism, kapitalism och nihilism. USA kommer att tvingas till reträtt, vi går mot ett nytt kalifat och Kyros’ ande kommer att vila över det hela.

Kyros eller kanske Den tolfte imamen. Nostradamus spår till exempel att en laggivare ska komma på en vit häst: ”He will elevate the humble, will vex the rebellious, / no rival will be born on earth.” Sådant kan du, liberale optimist, småle åt. Kom bara inte till mig och lipa när denne laggivare uppenbarar sig på sin vita häst. Den tolfte imamen, hinduernas Kalki, Kristi återkomst: du vet vad jag talar om.

Oppositionsrörelsen kommer att ena Mellanöstern till ett storrike. Så sluta dröm om fredlig omdaning av Mellanöstern till ett plast-Europa; de kommande åren blir inte långtråkiga, det kan jag försäkra. Vi är på väg ut i Terra Incognita och där överlever endast den som har tillgång till dolda, andliga reserver. Quelle aventure!

SvD

Om skribenten: Lennart Svensson

Jag som skrivit detta inlägg heter Lennart Svensson. Jag är författare till biografin "Ernst Jünger -- A Portrait" och romanen "Antropolis". Sedan 1990-talet har jag verkat som skribent med artiklar i veckopress och fackpress. Ambitionen med mina Motpolstexter är att lyfta frågor och sätta fokus på sådant som MSM inte skriver om.