Islam är en kontroversiell religion. Få torde förneka detta. Frågan om islam i Sverige år 2011 är kontroversiell.
Man kan belysa påståendet genom att jämföra med en annan främmande religion, buddhism. Är buddhismens roll i Sverige idag kontroversiell, omdebatterad? Nej, det är den inte. Varför? För att buddhismen har ingen tradition av att blanda in politik i sin lära.
Det finns ingen ”politisk buddhism”. Däremot finns det en ”politisk islam”. En auktoritet i ämnet, Mohamed Omar anser till och med att ”all islam är politisk” (MO intervjuad av Rasmus Landström i AB 2009-04-21): ”Egentligen finns det inte radikal islam eller politisk islam. Det finns bara islam.”
Okej… Men nu antar jag att det finns dels fredliga utövare av islam, nöjda med att verka under Sveriges lag, dels politisk islam som vill ändra våra lagar. Och då säger jag så här:
Vi har religionsfrihet i Sverige. Vi har i västvärlden en tradition av att, med eller utan kristendomen som statsreligion, tillåta envar människa att utöva sin religion så som han finner för gott. Var och en ”får bli salig på sin fason” som Fredrik den store sa. Detta fribrev missbrukas dock om någon utnyttjar detta till att bedriva politisk verksamhet under religionens täckmantel. Som islam.
Så hur ska man lösa ekvationen? Går det att samarbeta med islam trots dess politiska profil, går det att nå ett modus vivendi, ett ”sätt att leva”, att samexistera med den? ”Det finns moderata muslimer men det finns ingen moderat islam” (Julia Caesar på Snaphanen, 20/6 2010, citerande islamologen professor Hans Jansen i rättegången mot Geert Wilders då denne blivit åtalad för ”hatiskt tal” mot islam), och det må vara. Men då får vi sätta upp en attityd som tvingar in de muslimer vi har att göra med i en moderat, förhandlingsmässig attityd. Konfessionellt kan vi inte (och ska vi inte) påverka islam, men politiskt. I maktutövning sker nämligen saker enligt vattnets inträngningslagar, dvs i relation till motståndet, så därför måste vi göra motstånd mot politisk islam.
Men exakt hur? Singapore kan vara ett svar. I denna stadsstat lär muslimerna vara nog så militanta och sharia-förespråkande, men kraven balanseras och motas i grind av styrets icke-muslimska majoritet. Det får gå med lämpor. Politik som det möjligas konst.
I Sverige torde receptet betyda: lagar stiftas av riksdagen, och innan muslimska partier har majoritet där så införs ingen sharia i Sverige. Och mer allmänt, kulturellt och sedligt, kan gälla: detta är Sverige, muslimer, här har vi traditionellt haft kristendom och, som en senare parallell sedvänja, religionsfrihet. Acceptera det eller lämna landet. Sharia kommer aldrig att införas här. Förutom det är ni välkomna att fredligt utöva er religion, jämte kristna, buddhister, hinduer, judar, shintoister, shamanister, ateister och andra.
Om skribenten: Lennart Svensson
