Här tänkte jag skapa en liten novell som ”kunde vara sann”, en krönikeartad sak från min lokalmiljö. Tanken är att häckla olika typer i vårt samhälle och först ut blir ”turisten”, den ytlige resenären.
Det var en dag nere på caféet. Jag satt och rörde i min kopp och såg ut över Kanalen, västra kanalen här i Härnösand. Den var frusen. Det var snö överallt. Det var en dag före jul.
Det var en dag före jul och caféet var fullsatt. Folk kostade på sig det där lilla extra, tog sig en ”kaffe med krångligt namn” och en dyr kaka. Det var ett liv och ett kiv.
Då fick jag se en man med en bricka. Han stod och såg sig vilset omkring. Han hittade ingen plats. Men jag satt ensam vid ett fyrapersoners bord så jag vinkade mig till honom. Glad approcherade han och sa:
– Så det är okej om jag sätter mig?
– Javisst, sa jag.
Mannen var kring de trettio, klädd i svart goretexjacka, dyr klocka på handleden. Han såg rätt språksam ut så jag förekom honom och sa:
– Så du är ute och går?
Jag kände honom alltså inte men något måste man ju säga. Mannen drack av sitt kaffe och nickade.
– Jo, full fart asså.
Han högg in på sin macka och jag lät honom hållas ett tag, men sedan började vi prata igen. Det visade sig att han var Turist. Inte turist i stan, men hans passion var att resa, att vara turist.
– Jag gillar att resa, sa han. När jag är ledig åker jag på semester. Jag glider in på någon kolonial utpost och vräker mig i billig lyx. Men jag är också kulturell av mig, tar en titt på sevärdheterna; jag går in i något gulligt tempel och tar en bild, och går likgiltig ut. Det är för mig höjden av kultur. Att däremot be i ett tempel, det är för mig ett okänt begrepp.
– Varför då?
– Det bara är så. Jag kan inte tro, inte känna. Bara konsumera.
– Aha, sa jag och drack av mitt kaffe.
– Men, fortsatte mannen, du ska veta att jag också kan känna sorg ibland, patos och allvar. Jag känner till exempel väldigt mycket för dem som dog i den där tsunamin i Thailand, 2005 var det väl. Jag menar, där var de för att njuta, koppla av, bara ha det trevligt. Och så kom döden från havet: då var det extra synd om dem.
– Kanske det, sa jag och gick efter påtår. När jag kom tillbaks fortsatte jag att fråga ut denne Turist om hans resande. Han sa:
– Som turist gillar jag i synnerhet att bo på stranden den fina. Det är vår kulturs höjd- och slutpunkt: en fet, rödlätt stadsbo, spankulerande på en fjärran kustremsa. Det är som "The Terminal Beach" hos Ballard, bara sand och ödslighet. Inget mer kan göras, inget mer finns att åstadkomma. Bara nihilism och Nietzsches "sista människa".
– Fascinerande, sa jag.
– Javisst, sa mannen och avslutade sin kopp. "I sandaler av plast, och en korv i min mun”…, så sjunger jag där jag går i mitt turistparadis. Sedan går man hem till sitt glashus, låter sig översvallas av elementen: havet, sanden, himlen. En tomhet som stirrar ut över omgivande tomhet; rymd speglar sig i rymd. Ljuva nihilism: Nietzsche On The Beach…
Och med det tackade Turisten för sig och for vidare till nya djärva mål. Själv satt jag kvar och drack mitt kaffe och såg ut över den frusna kanalen och det likaledes isbelagda Södra sundet. Och så Vårdkasberget med sin vindsnurra: vilket blickfång, ett skogklätt berg med en trebladig propeller överst. Detta har onekligen satt Härnösand på kartan, som det brukar heta.
Om skribenten: Lennart Svensson
