I julhelgen visade TV6 Ringtrilogin. Jag satte mig ner och såg nästan hela, jag följde storyn till det episka slutet. Det har inte blivit av förr att jag sett filmerna men nu så – äntligen, för en gammal Tolkien-fan. Jag läste ju böckerna flera gånger när jag var 15 år och det var religion för mig på den tiden, det var hängivenhet bortom det vanliga.
Man imponeras av produktionen, att Jackson och gänget fört verket till den nivå som krävs: en episk nivå med en detaljarbetad scenografi, skapandet av miljöer med nordisk feeling (i Nya Zeelands ödemarker!) samt en bra casting. Bortsett från det är jag inte så trollbunden men det har mer med Tolkiens verk att göra, mer med min egen esoteriska utveckling. Under de trettio år som gått sedan jag läste Ringtrilogin har jag fördjupat mitt kristna credo och Tolkiens verk är enligt mig inte påfallande kristet, trots hans konfession och trots Gandalfs synbarliga död och återkomst. Tolkiens verk slår mig som mer mazdaistiskt eller ska vi säga gammaltestamentligt än rent kristet. Det är en saga där det onda är ont och det goda gott och därmed basta. Och det stör mig att det onda aldrig får komma till tals, att man får aldrig någon etisk dimension till varför det onda är så hemskt.
Nåväl: det goda segrar, det är rätt så, men lite mer djup, lite mer etik och ontologi hade krävts i gobelängen för att jag skulle resa mig upp och tjoa i TV-soffan. — Men det finns fantasyverk som har mer djup, som länkar in mer etik i väven. Jag tänker här främst på C. S. Lewis’ Narniasvit (och här förbigår jag Narniafilmerna som jag inte sett, i det följande åsyftar jag böckerna när ”Narnia” nämns).
I Narnia får den onda sidan komma till tals (Vita häxan), den är inte bara ett vagt numinosum i fjärran. Och här finns talande djur, det piggar upp (iofs hade Tolkien talande djur i ”Bilbo” på sin tid, Ringtrilogin var medvetet mer ”vuxen” på den punkten). Och här, i Narnia, finns berättarstilen som är lös och ledig, den rör sig på flera plan, blinkar åt läsaren. Vissa kanske ogillar detta ”genombrytande av den fjärde väggen” (för att tala teaterspråk), kanske ser den som barnboksjoller, men för mig idag känns denna attityd helt rätt.
Men i Narnia är det inte bara självironi, gulliga djur och präktiga barn som lockar mig, nej det är även det fullödiga credot. Lewis’ kristna världsbild genomsyrar allt på osökt vis. Han må ha skrivit boken halvt på lek, men så mycket bättre då: ”betrakta en man då han leker och du ser hans sanna natur” sa ju Goethe. Det är för lekfullheten jag också gillar Tolkiens ”Bilbo”. Men Lewis hade mer proportion på det religiösa om ni frågar mig; Tolkien däremot kunde approchera en gammaltestamentlig, mazdaistisk världsbild. Gott mot ont, ljus mot mörker är förvisso en realitet i varat, men för att förmedla denna ontologi till en modern läsare behövs något slags insteg, något som inbjuder. Tolkien hade för detta sina hober men Lewis hade något mer: en lättsam berättarton.
Och han hade Aslan. Skildra ondska är lätt sa Dostojevskij, skildra godhet däremot kräver sin man. Var finns godheten i Ringtrilogin? Det finns ett visst ljus över tingen, det finns alver och Gandalf, men i mina ögon är lejonet Aslan i Narniacykeln en mer pregnant symbol för godheten. Ett talande lejon, en vital kraft, en moralpredikande guru: det funkar!
Skildra godhet är svårt, skildra det gudomliga än svårare. Philip K. Dick kanske nuddade vid det i ”Eye In The Sky” där två av personerna i en viss parallellvärld förs till ett stort öga i himlen. Det var parodiskt menat, men seriöst i botten om man har Dicks senare öde i minne. När Dick så blivit troende skulle han prompt stoppa in Gud som romanfigur (”The Divine Invasion”), men det var inte så lyckat.
Gudsbilder: Graf Ulrich von Bek når himlens närhet i slutet av Moorcocks ”The War Hound And The World’s Pain” och här förmedlas en fläkt av det gudomliga må jag säga. Men ateisten Moorcock ska så klart ta loven av det hela på sista raden, sabotera det med någon hemkörd filosofi och säga ”himmel och helvete är lika dåligt, sköt dig själv”… Det är därför följande passage ur den näst sista boken i Narnia-sviten, ”Min morbror trollkarlen”, tycks mig oerhört slående. Aslan har just hållit sin avskedspredikan innan barnen får åka hem till sin egen värld, till 1800-talets England, med varningsord om världens utveckling och lite annat:
Båda barnen såg upp i lejonets ansikte medan han sade dessa ord. Och plötsligt… tycktes ansiktet förvandlas till ett hav av böljande guld i vilket de flöt, och en sådan ljuvlighet och kraft svallade omkring dem och över dem och trängde in i dem, att de kände att aldrig förr hade de varit riktigt lyckliga eller visa eller goda eller ens levande och vakna. Och minnet av det ögonblicket förblev hos dem under hela deras liv, så att närhelst de kände sig ledsna eller onda eller rädda kom tanken på all den gyllene godheten och en känsla av att den ännu fanns där, alldeles runt något hörn eller bakom någon dörr, och gjorde dem innerst inne säkra på att allt var väl.
Gosh wow säger jag. Det går att skildra äkta godhet, metafysisk godhet i fantasyform – ja, kanske just där. Fantasy behöver inte vara mekaniska strider med gott mot ont; man kan även skildra godhet på ett sådant sätt att det får mänskliga dimensioner, blir mänskligt fattbart, och dessutom i symbolisk form – som här i ett talande lejon. Kudos to you, Mr. Lewis!
(Illustration M. C. Escher)
Om skribenten: Lennart Svensson
