I oktober 1981 gick den sovjetiska ubåten U 137 på grund i Blekinges skärgård. Min ungdomliga ideologiska reflex var anti-kommunistisk eftersom det var det rådande ekonomisk-politiska systemet hos stormakten i öst. Ett klistermärke från Nordiska rikspartiet på en stupränna i Mariestad med texten “krossa kommunismen”  ledde mig också in i politiken. I själva verket var min reaktion mot supermaktens kränkning av svenskt farvatten förstås först och främst patriotiskt betingad och i förlängningen snarare anti-imperialistisk än anti-kommunistisk. Vid den här tiden fanns det faktiskt ett svenskt anti-sovjetiskt kommunistparti som dessutom var starkt i Mariestad, men den enda kontakten jag hade med dem var deras publikation på stadsbiblioteket.

Eftersom kalla krigets 80-tal var en tid som präglade mig politiskt var det med intresse som jag följde den tyska serien Deutschland 83 då den visades på Sveriges Television för några år sedan. I serien får man följa den östtyske gränssoldaten Martin Rauch som rekryteras av ministeriet för statssäkerhet (MfS) för utlandstjänstgöring i Västtyskland där hans uppdrag blir att infiltrera Bundeswehr under den tagna identiteten Moritz Stamm. Han blir adjutant hos en västtysk general som snart kommer att se honom som en son. Generalens egen son är en västtysk odåga på den politiska vänsterkanten. Vid den här tiden fanns det en stark politisk opinion mot att amerikanska trupper var stationerade i Västtyskland. Denna opinion uppmuntrades givetvis på olika sätt av den tyska statsbildningen i öst. Det handlade framförallt om fredsrörelsen och vänstergrupperna, men också om personer i den nationalradikala miljön.

Volkssozialistische Bewegung Deutschlands / Partei der Arbeit (VSBD/PdA) var ett västtyskt parti som sökte idéhistorisk inspiration hos bröderna Strasser som hade tillhört NSDAP:s socialistiska falang men hamnat i opposition till Hitler. 1982 förbjöds VSBD/PdA och i samma stund valde flera av dess medlemmar att gå under jorden. En av dessa var Walter Kexel. Kexel hade då nyligen träffat en annan ung radikal nationalist vid namn Odfried Hepp. Sommaren 1980 hade Hepp och tre tyska kamrater rest till inbördeskrigets Libanon för att delta i ett träningsläger anordnat av PLO. Efter en rad komplikationer återvände Hepp ett år senare till Tyskland. Där träffade han alltså Kexel och de bildade det som kom att kallas Hepp-Kexel-gruppen. Tillsammans med fyra kamrater utförde Hepp och Kexel åtskilliga bombdåd mot amerikanska militära mål i Västtyskland. För att finansiera verksamheten rånade de banker. Hepp-Kexel-gruppens politiska manifest ”Farväl till Hitlerismen” (Abschied vom Hitlerismus) var uttalat anti-imperialistiskt med udden riktad mot USA. Västtyskland förklarades som moraliskt och andligt döende och gruppen inspirerades av den nationella frihetskampen i andra delar av världen.

I början av 1982 hade Hepp tagit kontakt med östtyska MfS, även kallat Stasi. Vid det här laget såg Hepp DDR som det bättre Tyskland. Hans kontakt inom MfS blev den tjugo år äldre officeren Eberhard Böttcher och dennes kollega Hartmut Kießling. Samtidigt som Hepp-Kexel-gruppen var verksam i Västtyskland delade Hepp med sig av viss information till Böttcher. Hepp-Kexel-gruppen agerade dock självständigt utan vare sig finansiellt eller materiellt stöd från DDR. Det kommande året kom Hepp att växa i anseende hos Böttcher och de två tyska socialisterna började hysa allt större respekt för varandra.

I februari 1983 var polisen gruppen på spåren och snaran drogs åt. Kexel och en kamrat greps i England och ytterligare tre ur gruppen arresterades i Västtyskland. Hepp som vid tiden var bosatt i Västberlin kom undan i sista stund genom att först gömma sig på grannens balkong och sedan i skydd av mörkret fly via bakgården över till Östberlin där han kontaktade Böttcher. Eftersom Hepp var efterlyst fick han hjälp att gå under jorden i Östtyskland.

Efter ett par månader ansåg MfS att Hepp var pålitlig och man bestämde att han skulle skickas till Syrien. Operationen var så pass känslig att Stasi-chefen Ernst Mielke var tvungen att godkänna den personligen. Den ursprungliga planen var att Hepp under en ny identitet skulle lära sig arabiska och skapa sig ett nytt liv i staden Tartus. Där skulle han hålla låg profil och invänta order. Efter ett inplanerat möte med sina uppdragsgivare den 1 november 1983 på Hotel Royal i Budapest bestämdes det dock att han skulle omlokalisera till Tunisien. Initiativet till detta togs av Hepp och på nyårsafton 1983 lämnade han Syrien.

I Tunis knöt Hepp kontakt med Mohammed Ghadban som introducerade honom för Abu Abbas, alias Muhammad Zaidan, PLF-ledaren som låg bakom kapningen av det italienska kryssningsfartyget Achille Lauro. I Tunis levde Hepp under Abbas beskydd, och när PLF-ledaren började begära gentjänster kände sig Hepp tvungen att gå honom till mötes och lovade därför att försöka knyta kontakter mellan Palestinska befrielsefronten och västtyska militanta grupper på högerkanten. Stasi avrådde starkt från detta eftersom det inte ansågs främja vare sig DDR eller den palestinska saken. Dessutom skulle en resa till Västtyskland i det syftet utsätta Hepp för en enorm risk eftersom han fortfarande var efterlyst. Förbundskansler Helmut Kohl hade till och med flera gånger uttryckt att ett gripande av Odfried Hepp var prioriterat.

I april 1985 skickade Abbas Hepp till Paris, men i samband med att han försökte ordna med ett nytt falskt pass greps han av den franska underrättelsetjänsten. Som en subtil hälsning smugglade den östtyska ambassaden i Paris in en bok i fängelsebiblioteket. Boken handlade om en medlem i Hitlerjugend som blivit kommunist. Ingenting tyder dock på att Hepp tog det ideologiska steget. Han var en tysk socialist som såg DDR som det bättre Tyskland, men han blev aldrig kommunist. Den 28 januari 1987 utlämnades Hepp till Västtyskland där han dömdes till tio och ett halvt års fängelse.

Den politiska kopplingen mellan Tyskland och Arabvärlden under efterkrigstiden är känd. Omedelbart efter andra världskriget reste o­fficerare från Wehrmacht till Egypten och Syrien där de blev verksamma som militära rådgivare. 1966 bildades Deutsch-Arabischen Gesellschaft, ett sällskap med syfte att främja förbindelserna mellan Tyskland och de arabiska staterna. Jag var själv medlem i DAG när jag bodde i München, och jag minns tydligt den dagen då dess långvarige ordförande Jürgen Mölleman omkom i en påstådd fallskärmsolycka.

Just nu kan man se uppföljaren till Deutschland 83 på SVT. Den heter Deutschland 86 och utspelar sig i Berlin och Paris, men också i Afrika. Efter flera år i karantän som lärare i Angola beordras Martin Rauch att bege sig till Kapstaden för att ta kontakt med en annan agent från DDR. I Sydafrika har Nelson Mandela avstått från ett erbjudande om frigivning i utbyte mot att ge upp den väpnade kampen, och de sydafrikanska TV-nyheterna rapporterar om mordet på Olof Palme.

I Deutschland 86 får Martin Rauch i uppdrag att knyta kontakt med den västtyska handelsattachén i Kapstaden och dennes hustru. Diplomatfrun som också är tandläkare inleder ett förhållande med Rauch, men en kärvänlig dentalundersökning utsätter Rauch för stora risker. På den här tiden kunde en tandfyllning avslöja om man var från Väst- eller Östtyskland. I verklighetens Deutschland 83/86 var ministeriet för statssäkerhet noggrannare än i TV-serien. Stasi såg nämligen till att Odfried Hepp hade rätt plomber innan han släpptes iväg till Syrien. Ibland överträffar verkligheten dikten, och så är fallet i förhållandet mellan Odfried Hepp och Martin Rauch, men jag vill ändå rekommendera läsaren att se serien som sänds i SVT Play till och med måndagen den 20 juli.

Relaterad läsning:
Der Rebell (boken om Odfried Hepp) av Yuri Winterberg
Der Rebell (filmen om Odfried Hepp) av Yuri Winterberg
”Du bist jetzt einer von uns” Der Spiegel 47/1991
Unholy Alliance: The Connection between the East German Stasi and the Right-Wing Terrorist Odfried Hepp av Berhard Blumenau

Om skribenten: Patrik Ehn

Patrik Ehn är en svensk folkbildare och opinionsbildare. Han är utbildad vid Uppsala universitet och har en filosofie kandidatexamen med kulturgeografi som huvudämne. Tidigare var han gruppledare för Sverigedemokraterna i Göteborgs kommunfullmäktige och Västra Götalands regionfullmäktige. Ehn satt även med i partiets centrala valberedning och representerade Sverigedemokraterna i Kyrkomötet. Därmed betraktades Ehn som en av de ledande företrädarna för sitt parti. Patrik som tidigare varit bosatt i Tyskland, har ett stort intresse för den konservativt revolutionära idéströmningen som var rådande där för hundra år sedan. Patrik Ehn har också studerat internationella relationer och skriver gärna utrikespolitiska betraktelser, både om Centraleuropa och Sydafrika där han vistats under långa perioder.