2025 lider mot sitt slut, ett år som återigen bekräftat att vi lever under ett interregnum. Den gamla ordningen faller samman och den nya kan ännu bara anas, något som innebär att möjligheterna att forma framtiden är större än under mer stabila perioder. Detta innebär också att många konflikter får en existentiell karaktär, såväl inrikes som internationellt, den som står som segrare när interregnum avslutas kan grunda en ordning som består under en lång tid. 2025 var kaotiskt, men det går att urskilja ett par bredare tendenser. Den ena av dessa har att göra med konflikten i det amerikanska imperiet, den andra med metapolitiska och metakulturella förskjutningar. Gränsdragningen dem emellan är uppenbarligen ganska godtycklig.
Konflikten i det amerikanska imperiet
Västeuropa och ett flertal länder i bland annat Asien och Latinamerika har sedan åtminstone andra världskriget varit att betrakta som amerikanska satrapier, delar av det amerikanska imperiet. Det som hänt i centrum har påverkat även dessa semiperifera och perifera regioner, vilket gällt allt från ekonomisk politik till kulturella trender som woke. Flera tänkare och rörelser i de europeiska satrapierna har identifierat intressekonflikterna gentemot USA och verkat för ett oberoende Europa, här kan nämnas européer som Jean Thiriart och Jordis von Lohausen. Samtidigt har det geopolitiska centrum av naturliga skäl varit en formidabel motståndare, resursstarkt vad gäller allt från kultur till pengar.
Vad vi nu bevittnar är hur latenta konflikter i imperiet blivit manifesta. Dessa konflikter kan förstås både historiematerialistiskt, med utgångspunkt i exempelvis Marx, Kotkin och Samuel Francis, och religionshistoriskt, med ett modernt kätteri som drivande aktör (jämför bland andra Voegelin, Nietzsche och Yarvin i synen på liberalism, 1968 års idéer och woke). Perspektiven överlappar i hög grad, vissa sociopolitiska skikt attraheras på grund av sina biotyper och sitt ”samhälleliga vara” av just det kätteri som idag kallas woke (jämför Edward Dutton, Tom Wolfe och D.H. Lawrence). Oavsett vilket, en allians mellan kapitalstarka aktörer, intellektuella/managers/mellanskikt/klerker och deras allierade i olika minoriteter har ”hackat” den västerländska samhällsformen genom att öppna gränserna för nya väljare som sedan försörjts med skattemedel. Framtida historiker kommer beskriva detta som en häpnadsväckande ful form av förräderi och fusk, där är vi dock inte än.
Motståndet mot denna allians politik, i synnerhet den förödande invandringspolitiken, har samlat växande delar av folket i imperiets centrum och periferi (jämför Gramscis classi subalterni och Francis postborgerliga proletariat). Detta har varit den klassiska konflikten mellan folk och etablissemang, den populistiska dimensionen. Normalt är det svårt för folket att vinna en sådan konflikt utan stöd från några elitgrupper (det är dock inte helt omöjligt). Det som skett i det amerikanska imperiet är att delar av eliterna närmat sig det folkliga motståndet, både kapitalister som Elon Musk och Peter Thiel och högersionister. Denna allians förkroppsligas av Donald Trump, som tillträdde posten som president för andra gången i januari i år.
Trump representerar en motsägelsefull samling intressen, vilket innebär att hans politik också kommer att vara motsägelsefull. 2025 har oavsett vilket mer än antytt att Trump nu insett att politikens kärnbegrepp är vän-fiendedistinktionen, han har konkret börjat angripa sina fienders resurser. Det gäller importen av nya väljare, där Trump genom ICE och Stephen Miller nu inlett det som verkade omöjligt första mandatperioden. Det gäller även motståndarsidans ideologiproducerande och aktivistförsörjande institutioner, där Trump angripit såväl USAID som de radikaliserade universiteten. Intressant är likheterna mellan dagens konflikt i imperiet och situationen under peloponnesiska kriget, där de båda sidorna hade sympatisörer i snart sagt alla grekiska städer. Trump har den politiska makten i USA, men motståndarsidan har mängder av anhängare inom bland annat domarkåren, media och vissa delstater, liksom en väpnad gren i Antifa. Situationen är än mer problematisk i Europa, där eurokratin och flera nationella regeringar står på motståndarsidan. Trump och hans allierade har därför inlett en kampanj även mot dessa, bland annat genom att kritisera dem för deras repression och inskränkningar av yttrandefriheten. Samtidigt har man närmat sig delar av det folkliga motståndet i Europa. En konflikt mellan Trump och eurokratin har inletts, vilket erbjuder både möjligheter och utmaningar för den europeiska högern. Vad gäller sådant som yttrandefrihet och folkutbyte är Trump en värdefull allierad mot eurokratin, som Grönland illustrerar inte nödvändigtvis så geopolitiskt. Den optimala relationen mellan ett framtida Europa och USA återstår att utröna.
De vapen som motståndarsidan använt sig av har hittills bland annat varit tilltagande repression i EU och anglosfären, fortsatt massinvandring och en radikaliserad domarkår. Exemplet Mamdani antyder de demografiska förutsättningarna för deras framgångar i vissa storstäder. Mordet på Charlie Kirk och våldet mot ICE tyder också på att vi likt 1960-talet kan ha mer terrorism att vänta, denna gång med islamogauchistiska förtecken. Parallellt med konflikten inom imperiet består konflikten mellan det och BRICS-aktörer som Ryssland, Iran, Venezuela och Kina, vilka kommer ömsom hotas, ömsom spelas ut mot varandra (och eventuellt mot eurokratin). Kopplat till detta dessutom en konflikt inom MAGA, där Trumps utrikespolitik kritiseras av bland annat Nicholas Fuentes. Det återstår att se om de olika intressena bakom Trump kan utveckla de samarbetsformer och kompromisser som krävs för att vara ett historiskt block snarare än enbart ett samarbete baserat på gemensamma fiender, det återstår också att se om delar av det högutbildade prekariatet kan anslutas till blocket/samarbetet.
Metapolitik och metakultur
Metapolitiskt har ”vänstern” lidit flera motgångar under 2025. Greppet om offentligheten under wokeperioden var inte organiskt utan vilade på en skör grund i form av kontroll över media och debatt. När denna kontroll luckrades upp ägde en så kallad preferenskaskad rum, vilket betyder att stödet minskade markant. De som inte vågat invända något fick så att säga råg i ryggen när de förstod att de inte var ensamma. Här kan nämnas hur overtonfönstret flyttats vad gäller invandringen, liksom hur transideologin och kroppspositivismen marginaliserats. Begreppet remigration, återvandring, har spridits under 2025, detsamma gäller den nya befolkningsfrågan och de fallande födelsetalen i Väst. Ihop med AI har dessa två frågor varit centrala under året. Det kommer fortsätta under 2026, och gradvis omsättas i politik.
2025 har också präglats av ett antal skandaler som skadat ”vänsterns” problemformuleringsprivilegier. Elon Musk bidrog på egen hand till att lyfta frågan om groominggängen i Storbrittanien, detta följdes sedan i Sverige av våldtäkterna i äldrevården, avslutningsvis upptäcktes de massiva bedrägerier somalier i USA ägnat sig åt. Gemensamt för dessa skandaler är att de är upprörande och att de i åtminstone två fall involverat stora delar av ett par etniska diasporor. Det har inte varit individuella företeelser, utan kollektiva, interetniska i egentlig mening. Spelteoretiskt uttryckt är man något trög om man behandlar medlemmar av starkt kollektivistiska grupper som individer, och det börjar både britter och amerikaner nu upptäcka.
Gränsen mellan etablerad höger/borgerlighet och mer genuin höger har fortsatt brytas ner under 2025. Det är då inte främst det liberala ”höger”-etablissemanget som påverkar internet- och förlagshögern, utan normalt tvärtom. Begrepp och perspektiv från den genuina högern når den borgerliga högern, delvis i Sverige och Europa men i synnerhet i USA. Nick Land blir kändis, Curtis Yarvin intervjuas av den nya högerns Éléments, Renaud Camus deltar på konferenser et cetera. Guillaume Faye konstaterade för flera år sedan att vi nu har ”monopoly on rebel thought”, kvaliteten på våra tänkare är idag uppenbart överlägsen motståndarsidans. Ett uttryck för hur de senare befinner sig på defensiven är den gaslighting som kunnat bevittnas på sociala medier under slutet av året, där de hellre än att försvara de senaste årens antivita praktik försökt tona ner den (”det var ingen som försökte tvinga dig att be om ursäkt för att du är vit”). Exempel på hur gamla idéer från dissidenthögern fått snabb spridning i mer liberal eller borgerlig höger under 2025 är Helen Andrews The Great Feminization och Jacob Savages The Lost Generation. Här finns givetvis en risk för kooptering, där mer genuina lösningar ersätts av liberal retorik, men det metapolitiska momentet rör sig åt motsatt håll.
Delvis kopplat till det är metakulturella tendenser och strömningar i det kollektiva omedvetna, där vi bland annat märker av det som kallas ”n*** fatigue”, trötthet på den amerikanska afromanin. Svart våld mot vita har lyfts och rapgenren trängts undan från topplistorna (ersatt bland annat av country). Noteras kan även den kvinnliga dimensionen. Kvinnor har spelat en framträdande roll i de folkliga protesterna mot utplaceringen av ”asylsökande” män i olika brittiska samhällen, kända kvinnor som Nikki Minaj och Sydney Sweeney har också positionerat sig närmare Trump respektive vibeskiftet. Det går också att urskilja ett skifte i reklam och film, bort från den misceomana ”IKEA-normen”.
Inför 2026 finns kort sagt goda skäl för optimism. Inget är givet och processen tar längre tid än jag trodde för ett par decennier sedan, men det går åt rätt håll. Alla har en roll att spela i skeendet, exakt hur varierar beroende på personlig ekvation. En del verkar inom de etablerade institutionerna, andra utanför dem. En del är aktivister, politiker, mystiker och musiker, andra stödjer dem med pengar, röster och glada tillrop. Värt att nämna inför 2026 är oavsett vilket att det som enbart byggs på dags- och partipolitik är sårbart, vi behöver även levande sammanhang, kultur och teori.
Med- och motpolare önskas avslutningsvis ett gott nytt år.
Om skribenten: Joakim Andersen
