Diskrimineringen av vita män har under det senaste decenniet varit systemisk, inte minst i sfärer som akademi, media och underhållning. Det har inneburit att unga vita män haft betydligt svårare att göra karriär än sina något äldre bröder och fäder, det har också bidragit till att denna grupp radikaliserats och ifrågasatt det samhälle och den ideologi som demoniserat och trängt undan dem. Det är sådant som händer när man försöker koka grodan för fort. Oavsett vilket, tidsandan har i samband med Trumps presidentskap förskjutits något och det är nu något mer accepterat att tala om denna diskriminering. Sådant som varit välkänt inom högerkretsar sedan många år kan nu tas upp även av liberaler, vilket i grunden är ett positivt steg i rätt riktning. Ett tecken på detta är den omfattande spridningen av Jacob Savages artikel The Lost Generation.
Savages text är välskriven och grundlig. Han beskriver med både statistik och personliga berättelser hur vita män började diskrimineras runt 2014, i spåren av sådant som BLM och MeToo, och hur flera elitinstitutioner samfällt ansträngde sig för att anställa så få av dem som möjligt. Savage citerar en rekyterares minne av perioden med orden “it was a given that we weren’t gonna hire the best person… It was jarring how we would talk about excluding white guys.” Resultatet var dramatiskt, ett exempel från akademin är Brown, ”since 2022, Brown has hired forty-five tenure track professors in the humanities and social sciences. Just three were white American men (6.7 percent).” Savage skriver även att ”in 2011, the year I moved to Los Angeles, white men were 48 percent of lower-level TV writers; by 2024, they accounted for just 11.9 percent. The Atlantic’s editorial staff went from 53 percent male and 89 percent white in 2013 to 36 percent male and 66 percent white in 2024. White men fell from 39 percent of tenure-track positions in the humanities at Harvard in 2014 to 18 percent in 2023. In retrospect, 2014 was the hinge, the year DEI became institutionalized across American life.” Konsekvenserna för de vita millennialmän han pratat med var livsavgörande, de nekades gång på gång uppdrag och anställningar, och fick mer eller mindre tydligt veta att det berodde på deras ras och kön. Dessa män har för övrigt krävt att han inte publicerar deras namn. Många av dem har fastnat i livet, utan möjlighet att bilda familj.
Savages artikel tar upp en viktig aspekt av fenomenet, den generationella. Många av de tunga beslutsfattarna, professorerna et cetera är fortfarande vita män. Men de har blockerat karriärmöjligheterna för yngre vita män, av rädsla för eller sympati med den woke tidsandan och dess aggressiva förkämpar. Savage tar också upp kopplingen mellan antivit personalpolitik och antivit ideologi (”the demographic shift reshaped not only who told the stories, but which stories got told”). En reporter misstänkte också att den antivita personalpolitiken bidrog till vänstervridningen av institutionerna, de vita som ändå fanns där såg sig tvungna att anamma “a kind of protective coloration, allyship mindset” för att klara sig. Detta räckte normalt inte, kan tilläggas. Artikeln är väl värd att dela med sig av till liberala vänner och bekanta, statistiken och intervjuerna är slående och bekräftar att ”over the course of the 2010s, nearly every mechanism liberal America used to confer prestige was reweighted along identitarian lines”. Den som fortfarande tar retoriken om ”vita privilegier” på allvar efter att ha läst Savages text är inte själv värd att ta på allvar.
Samtidigt har texten brister. Slutstycket är överskylande, istället för att legitimera den rättfärdiga vrede texten borde väcka till liv skriver Savage saker i stil med ”the truth is, I’m not some extraordinary talent who was passed over; I’m an ordinary talent—and in ordinary times that would have been enough.” Ett värdefullt, och nödvändigt, komplement till den virala artikeln är därför Compact ”Lost Generation” DEI article: too little, too late av tänkaren bakom pseudonymen Bronze Age Pervert, BAP. BAP ser i grunden artikeln som positiv, den sprider nödvändig kunskap bland liberaler. Men han identifierar också avgörande brister och felaktigt fokus. Istället för att bidra till ett offernarrativ, där vita män ska ta plats bland de olika grupper det är synd om, vill BAP se ett fokus på etablissemangets mediokra misslyckanden. Han skriver att ”as it now gets amplified, this article will be understood as a victimization and a sentimental begging for sympathy instead of as a just condemnation of corrupt and clumsy power.” Här är han något på spåren. Den diskriminering Savage beskriver, och den anda som drev och genomsyrade den, är anti-faustisk och anti-meritokratisk. De eliter som ägnade sig åt att tränga undan kompetenta och kreativa män, och kvinnor, körde i praktiken vår civilisation på grund. En fråga Savage inte ställer, och 2025 inte heller kan ställa, är om fortsatt meritokrati hade garanterat en överrepresentation av män från det faustiska Aftonlandet. Vi har här att göra med konflikten mellan det faustiska Aftonlandet och dess indo-europeiska anda å ena sidan och en oskön kimera av det gamla monster Marx beskrev som orientalisk despotism och dess moderna manageriella inkarnation å den andra. Detta är också en punkt BAP tar upp, istället för att tycka synd om sig själv kunde man bryta med antivita institutioner och likt exempelvis Pewdiepie skapa på egen hand.
BAP konstaterar också att den process Savage beskriver är betydligt äldre än 2014. Vita hade diskriminerats i olika sammanhang sedan decennier, och inte bara vita som sådana. Mer avgörande är att ovanliga personlighetstyper rensats ut från akademi, Hollywood et cetera redan innan (”no jobs for spergs or eccentrics or anyone boldly creative in Hollywood before 2012 either”). Resultatet var frånstötande internkultur och frånstötande produktion, BAP noterar att ”I remember what it was like before 2012 and it wasn’t much better, particularly in the fields he focuses on: journalism, academia, and Hollywood or media.”
Sammantaget är Savages och BAP:s artiklar klart läsvärda. En antivit ideologi och anda tog över flertalet av de institutioner Althusser beskrev som ISA, ideologisk statsapparat, vilket innebar att karriärmöjligheter, medlemskap i eliten och möjlighet att vara med och forma kulturen stängdes för unga vita män. Äldre vita män hängde kvar på nåder så länge de anpassade sig. Resultatet var en tydlig ideologisk förskjutning och kulturell försämring, där Trump sedan får ses som en motreaktion. Resultatet var även en ”generation of revenge” för att låna ett äldre alt-rightuttryck. Denna generation har i många avseenden bildat sig utanför institutionerna, och skapat egna. Deras mål är inte att erkännas som ytterligare en grupp i den officiellt godkända offerhierarkin, deras mål är att ersätta den med andra, sundare hierarkier.
Länkar
Jacob Savage – The Lost Generation
BAP – Compact ”Lost Generation” DEI article: too little, too late
Relaterat
Trump mot Harvard
Lästips: Ingen arbetsmarknad för vita män
”Dying of despair” – död och förtvivlan bland euro-amerikaner
Inga elituniversitet för vita människor
Om skribenten: Joakim Andersen
