Hotet om storkrig i Mellanöstern har fått flera andra konflikter att hamna i skymundan, bland dem striden mellan president Trump och universitetet Harvard. Det är i likhet med händelserna i Kalifornien en historiskt viktig tvist, det finns även kopplingar till just Mellanöstern.

I konflikten mellan etablissemang och populister spelar den akademiska världen i allmänhet och domarkåren i synnerhet centrala roller. Universiteten är en avgörande institution för de manageriella skikt, klerker eller PMC:s, som bemannar den terapeutiska staten. Det är universiteten som producerar dessa skikt, det är även universiteten som ger dem deras meriter eller sociala kapital. För den som inte genomgått ett antal års utbildningar är flera karriärer och positioner stängda i den terapeutiska staten. Det tycks även vara i den akademiska världen det manageriella avantgardets ideologiproduktion äger rum, oavsett om vi talar om ”woke mind virus”, ”vänstern” eller det mer tveksamma ”kulturmarxism” är det epicentrum för dessa skikts radikalisering (jämför queerteori, intersektionell teori, vithetsstudier et cetera). Bakom denna radikalisering kan man ana processen Turchin beskrivit, den konfliktskapande överproduktionen av eliter.

Det politiska ideal dessa skikt företräder är inte den representativa demokratin, utan en modell där relativt autonoma institutioner självrekryterar från universiteten (jämför Sorals resonemang om nätverk). Inte sällan kommer de i konflikt med folkviljan, tydligt inte minst genom de återkommande fall där domare försöker omintetgöra politiska initiativ från bland annat Trump eller dömer inföddas protester uppseendeväckande hårt (jämför Lucy Connolly). En sådan domarkår kan jämföras med det tyska författningsskyddet eller det iranska väktarrådet. Oavsett vilket finns det sedan länge en latent konflikt mellan folket och de relativt autonoma institutionernas nätverk. Det finns i en sådan konflikt tre möjliga strategier för etablissemangets motståndare. Man kan bygga egna institutioner, man kan tvinga institutionerna till anpassning och man kan bryta deras finansiering. De båda sistnämnda är att likna vid krigsförklaringar och kan leda till kraftfulla reaktioner, reaktioner många borgerliga och populistiska politiker ogärna riskerar.

Trump har korsat denna Rubicon genom konflikten med Harvard. Konflikten har flera dimensioner. För det första befinner den sig i skärningspunkten mellan inrikespolitik och geopolitik. Återkommande i kritiken mot Harvard och liknande universitet är att de blivit grogrunder, eller ”safe spaces”, för antisemitism och finansieras av länder som Qatar och Kina. De radikaliserade klerkerskiktens ideologi, med inslag som ”postkoloniala studier” och ”kritiska vithetsstudier”, visade sig gå överstyr och börja betrakta judar som vita och Israel som den sista bosättarstaten. Reaktionerna efter 7 oktober fick detta att gå upp för många judar men processen hade pågått en tid redan då. Resultatet har varit en tilltagande brytning mellan vänster och judenhet, och ett närmande mellan judiska eliter och Trump. Politiken i Mellanöstern är en följd av det sistnämnda, så även konflikten med Harvard och Trumps försök att utvisa Israelkritiska studenter. Att de framtida elitskikten demonstrerar med palestinska flaggor är inte ett drömscenario för Trump, även om den demografiska förskjutningen gör det svårt att förhindra på längre sikt.

Den ideologiska miljö som möjliggjort klerkernas ovälkomna radikalisering har hamnat i skottlinjen för Trump, den är förenlig varken med MAGA-väljarbasen eller med sionistiska intressen. Många universitet har öppet behandlat studenter och anställda olika utifrån deras ras, återkommande med vita som diskriminerade och underrepresenterade. Detta har ställts på sin spets efter att högsta domstolen 2023 förbjöd Harvard och University of North Carolina att basera antagningar på ras. Den politiska mångfalden har också varit begränsad, i många sammanhang finns det inga eller ytterst få konservativa och republikaner. Detta blir relevant inte minst då universitetens skattebefriade ställning bygger på att de är icke-politiska aktörer, vilket de i praktiken alltså inte är.

Detta för oss över till den tredje dimensionen, den diffusa gränsen mellan privat och offentligt. Harvard med flera universitet är på pappret privata aktörer, men de finansieras i hög grad av skattemedel. ”They’ve got 53 billion dollars. They’re private. They’re not public institutions” för att citera Trump. Det innebär att det står den federala regeringen fritt att låta bli att ge Harvard pengar, i nuläget handlar det om ett par miljarder dollar, om universitetet exempelvis diskriminerar vita, tillåter antisemitism och/eller antisionism eller låter bli att anställa konservativa. Gåvor är frivilliga både att ge och att ta emot. Det hela påminner oss om att gränsen mellan privat och offentligt brutit samman i det senmoderna samhället, presstöd är ett uttryck för samma tendens där till namnet privata sfärer egentligen är en del av den utvidgade staten (jämför Yarvins Katedralen). Det finns också en ekonomisk dimension i konflikten, där skattebetalarna subventionerar elituniversiteten och deras studenter. För den som är obekant med elitteori kan det förefalla paradoxalt att ”vänstern” försvarar elituniversitet i konflikten med Trump, man har då okritiskt svalt ”vänsterns” romantiserade självbild. Intressant är även att de universitet som gått längst i radikalisering och DEI blivit sämre, de antar mindre kapabla studenter och deras rykte bland arbetsgivare har därför försämrats. En del universitet har diskret åtgärdat detta, andra inte.

Sammantaget är det en intressant konflikt, där Trump angripit en institution som motståndarsidan vant sig vid att betrakta som fredad och orörbar. Om det går att bryta radikaliseringsprocessen vid dess rot återstår att se, Trumps drag bryter oavsett vilket med decennier av borgerlig tafatthet. Det påminner oss också om Trumpfenomenets komplexitet, där slag mot den antivita ideologin kopplas till risk för storkrig i Mellanöstern.

Victor Davis Hanson har summerat konflikten i en serie kortare videoklipp:

Harvard’s Radicalization: Lower Standards, Middle Eastern Cash, Politicization | Victor Davis Hanson
Advice for Ivy League Universities: Take the Trump Deal, Before It’s Too Late | Victor Davis Hanson
Victor Davis Hanson: Harvard, You’re Entitled to Nothing

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.