Det sjunkande barnafödandet i flertalet utomafrikanska länder är sakta men säkert på väg att bli en politisk fråga, bland andra Elon Musk och Anna Björklund har tagit upp den. Frågan tas till synes högst motvilligt upp, det är med kniven mot strupen etablissemanget kommer släppa in den i åsiktskorridoren, detta bland annat då vår nuvarande ”kultur” har livsfientliga aspekter och då det sjunkande barnafödandet bara kan ses som ett problem värt att tala om ifall man inte ser afrikansk massinvandring som en lösning. Oavsett vilket är det en fråga om vårt folks och vår civilisations framtid, det är också en metapolitisk fråga den mer genuina högern har goda förutsättningar att göra till sin.
Samtidigt är det egentligen inte en ny fråga. Redan 1934 gav makarna Myrdal ut Kris i befolkningsfrågan. Förutom att vara en symbolisk milstolpe i det närmare förhållandet mellan intelligentsian och socialdemokratin är boken en givande bekantskap. Dess utgångspunkt var det fallande barnafödandet som ledde i riktning mot en sjunkande befolkning, makarna Myrdal skrev om detta att ”under det sista årtiondet har folkökningen, trots den minskade emigrationen, nedgått till omkring 3‰. Den starka folkökningen från förkrigstiden är ett passerat skede. Om ett fåtal år kommer Sveriges folkmängd att kulminera och börja minska”. Detta berodde inte minst på preventivmedlen, vilka inneburit ”att barnalstringen allt fullständigare och inom allt flera socialgrupper blivit avkopplad från driften och kommit under viljans kontroll”. Befolkningsmängden hotade att börja sjunka, och det fanns inte nödvändigtvis någon undre gräns för den processen. Resultatet skulle bli en krympande och åldrande befolkning.
Makarna Myrdal förde en intressant diskussion om vad en åldrande befolkning skulle innebära, inte bara ekonomiskt utan även psykologiskt. De skrev att ”denna flodvåg av intellektuell senilitet i det sociala livet, vilken såsom en följd av den förändrade åldersfördelningen om ett par decennier måste börja stiga i landet, kommer att kännas outhärdlig för den generation, som då står i sin krafts dagar, detta allra helst som vi gamla då, såsom de gamla alltid gjort, komma att segt häfta vid de sociala maktpositionerna och vid förmögenhetsinnehavet” och tog upp de äldres stora andel av ägandet på ett sätt som för tankarna till dagens diskussion om egendomslösa zoomers och besuttna boomers. De tog också upp hur en krympande och åldrande befolkning skulle utsättas för tryck utifrån. Den svenska arbetarklassen skulle inte ställa sig positiv till en sådan, givet att den framstår ”helt enkelt som ett försök av arbetsgivarna – eller ett tillfälle för arbetsgivarna – att genom utsugning av främmande arbetskraft pressa ned avtalslönerna inom landet.” Makarna var medvetna om konflikten mellan välfärdsstat och öppna gränser, ”man får heller icke glömma, att ett nationellt utbyggt, tämligen stelt lönesystem och en omfattande socialpolitik ställer landet i vad som inifrån betraktat ter sig som en svag ställning gentemot invandringstrycket utifrån. Själva det socialpolitiska systemet kommer så att ”kräva” ett immigrationsskydd.”
Analysen är i hög grad marxistiskt präglad. Det antas finnas en stark koppling mellan klassintressen och ideologier, och institutioner som familjen antas förändras historiskt. Intresset för psykologiska faktorer påminner om Keynes (eller rentav Veblein). Diskussionen om befolkningsteorier är intressant. Paret Myrdal noterade att Malthus befolkningsteori formulerades när den behövdes som mest, ”ur den frambrytande egendomskonservatismens argumentnöd växer så den klassiska befolkningsläran fram såsom ett försvar för de bestående institutionerna: familjen, äganderätten och förmögenhetsolikheterna.” Metapolitiskt befann sig försvararna av egendomen 1798 i en prekär sits, de ideologier de anammat ledde logiskt i riktning mot socialism. Det gäller både den politiska ekonomin, med arbetsvärdeläran, och utilitarismen, där omfördelning från rika till fattiga kunde antas öka den totala lyckan i samhället. Malthus tes, att en sådan omfördelning skulle innebära att de fattiga fick fler barn och att dessa sedan var lika fattiga men fler, var ett välkommet motargument. Paret Myrdal bjöd på flera slagkraftiga stycken, relevant efter BLM och liknande är stycket ”den besittande klassens ungdom hade av den franska revolutionen lärt en läxa om det samband, som består mellan radikala svärmerier och praktiska realiteter.”
Det psykologiska resonemanget utgick från att i det nya samhället konkurrerade människor om relativ status, och där medförde barn kostnader. ”Man befinner sig i livlig kommunikation både uppåt och nedåt. Man strävar allmänt att höja (och ej blott upprätthålla) sin relativa levnadsstandard, och barn äro därvid en börda” skrev makarna, detta var inte lika framträdande i det gamla ståndssamhället. I förbigående kan noteras att de var oväntat förstående i skildringen av både den gamla patriarkala familjen och det gamla ståndssamhället. Centralt i deras analys var att familjen omvandlats i samband med att samhället gjort det, familjen hade gått från produktions- och konsumtionsenhet till enbart konsumtionsenhet. Den hade förlorat flera funktioner.
Verkligt metapolitiskt snillrik är makarna Myrdals ansats att använda en av de flesta omfamnad fråga, befolkningsfrågan, för att föra fram socialistisk politik. I ett samhälle där bland annat bostadsbristen, svårigheterna att ordna barnpassning och den ekonomiska otryggheten gjorde det mindre önskvärt att få barn menade de att lösningen var att samhället övertog ansvaret för flera av familjernas utgifter och risker. De skrev om detta följande:
Det blir då fråga om en ganska radikal omfördelning av inkomsterna mellan familjer med en olika stor barnförsörjningsbörda och olika stor inkomst. Det kommer att gälla en profylaktisk socialpolitik, närmast styrd av syftet att stegra folkmaterialets kvalitet men samtidigt förverkligande den radikala fördelningspolitiken genom att göra en väsentlig del av barnförsörjningsbördan till en hela samhällets angelägenhet. En hel del sociala institutioner – och i första hand familjen – komma därvid att behöva anpassa sig i den riktning, att vår folkstam återigen skall finna det lönt att förnya sig själv.
De betraktade befolkningskrisen som ett symptom på ett djupare problem, ”en del av den allmänna disharmoni i den mänskliga samlevnaden, som råder under själva det dynamiska övergångsläget från patriarkalisk förkapitalistisk tradition över liberalkapitalistisk individualism till en mera planmässigt uppbyggd socialistisk folkgemenskap på bredaste demokratiska grundval”. I ett harmoniskt samhälle skulle människor inte välja barnlöshet eller enbarnsfamiljer. I förbigående noterar vi att planering och effektivisering var en del av deras lösning, något som både låg i tiden och i linje med intressena hos den nya klass de tillhörde. Lösningarna inbegrep allt från skolbespisning och bostadsbidrag till ökad bostadsproduktion och kostnadsfri hälsovård för alla barn. Vi anar också framtida insatser som Samhall och lönebidrag i diskussionen om ”de mindre dugliga” som inte kunde finna arbete när prestationskraven höjts. Makarna Myrdal förde också politiskt synnerligen inkorrekta, och för socialdemokratin penibla, resonemang kring ”den radikala utsovring av höggradigt livsodugliga individer, som kan åstadkommas genom sterilisering”. Bland annat talade de om ”den bottensats av psykiskt undermåliga individer” som för både samhällets och de eventuella barnens skull borde steriliseras.
Sammantaget är boken ett givande perspektiv på befolkningsfrågan, ett stycke pro-natalism från vänster. Dess kärna är fortsatt värdefull, summerad i stycket ”i den psykologiska motivmekanism, som kan skönjas bakom den kring sig gripande födelsebegränsningen, står själva den med barnafödandet förenade familjeindividuella extrakostnaden såsom främsta avhållande motiv. Det måste därför gälla att minska familjernas extra kostnader att ha barn.” Här har vi i hög grad att göra med status, kopplad till ekonomi. Staten kan minska vissa av kostnaderna kopplade till barn, bland annat genom bostads- och barnbidrag, genom barnpassning och hälsovård. En möjlighet paret Myrdal inte lägger lika stort fokus på är hur ”vinsterna” med barn kan ökas, hur barn kan framställas som något meningsfullt och givande i sig och hur de kan bidra till status. Överhuvudtaget är barn märkligt frånvarande i skriften, vilket ligger i linje med kommentarer från kulturkritiker som Debord och Horkheimer, Debord noterade bland annat att ”children are still loved in Spain, Italy and Algeria, and among the Gypsies. Not often in France at the moment”. I en livsfientlig kultur värderas och ses barnet inte, uppskattas inte som det fascinerande mirakel det egentligen är. Det finns också en koppling mellan tro och barnafödande. I Georgien har den ortodoxe patriarken Ilia II börjat döpa och bli gudfar åt det tredje barnet i gifta familjer. Detta har sammanfallit med ett ökande barnafödande. I Mongoliet får mödrar med flera söner medalj, något som uttrycker en mer allmän pro-natalistisk inställning, landet har också högre fertilitet än angränsande regioner. Även Israel är intressant i sammanhanget genom sitt höga barnafödande, där både politik i linje med den myrdalska och religion spelar in.
Israel för oss naturligt över till en faktor makarna Myrdal inte tog upp. Det låg inte i tiden 1934 att resonera kring kopplingen mellan religion och fertilitet, kring troendes högre barnafödande och vad det innebär på sikt. Den process Myrdalmakarna beskrev hade i så fall en botten, där de religiösa tog över och återbefolkade samhället när ateisterna försvunnit. Om detta har bland annat Edward Dutton skrivit. Här har forskningen avancerat sedan makarnas tid, detsamma gäller den IQ-forskning de 1934 betraktade som ovederhäftig. Det folkutbyte vi idag bevittnar är också en faktor de inte kunde förutse, en faktor som försvårar en pro-natalistisk politik om målet är att öka de infödda gruppernas barnafödande. Sammantaget är Kris i befolkningsfrågan given läsning för pro-natalister, även om den är begränsad av sin tid ställer den flera viktiga frågor och ger flera viktiga perspektiv. Det är också njutbar läsning givet författarnas uppenbara begåvning och många träffsäkra formuleringar. För den pro-natalistiska högern ger den möjlighet att identifiera vilka inslag hos makarna Myrdal som bör anammas och vilka man bör vässa argumenten gentemot, på lite sikt kommer deras resonemang att dammas av även av en pro-natalistisk vänster.
Relaterat
Den nya befolkningsfrågan
Virilitet och devirilisering
På väg mot imperiet
Guillaume Faye – Sex and Deviance
Jan Myrdal – Ett andra anstånd
Om skribenten: Joakim Andersen
