Jan Myrdal (1927-2020) var en av de genuina svenska intellektuella, jämför kontinentala motsvarigheter som Debord och Castoriadis, intelligent, bildad och aldrig rädd för kontroverser. Det sistnämnda innebär att man sannolikt inte höll med honom i allt, han var däremot alltid en intressant bekantskap. Detta gäller även hans sista bok, Ett andra anstånd. Skriven efter att en åldrad Myrdal varit snubblande nära döden men fått ett andra anstånd är den ett försök att ärligt se tillbaka på livet, ”isande klar över att det nu var hög tid att jag såg mig om och sökte reda ut.”

Boken innehåller tankar kring åldrandet och döden, bland annat konstaterar Myrdal att ”i vår kulturtradition föraktas gamlingen” och talar om ”vårt traditionella nordiska åldershelvete”. Det personliga är politiskt, han noterar att det är vunna strider historiskt som innebar att vården kunde rädda hans liv. Likaså resonerar han med utgångspunkt i Tacitus om den rationella inställningen till döden, även om han närmast i förbigående tar upp en erfarenhet av att nästan drunkna och att det då var svårt att undvika paniken. Han beskriver åldrandets fysiska och sociala sidor.

Fokus ligger på en återblick på livet, personhistorisk men samtidigt i ett större historiskt sammanhang. Vänner och kamrater, släktingar och föräldrar, kvinnor och intellektuella influenser passerar revy, från Vilhelm Moberg till Nils Flyg. Vi får bland annat en inblick i familjen, där Gunnar Myrdal beskrivs som en sadist med en ständig vilja att ”reta” andra. Jan nämner bland annat ”allt detta hån mot min fetma”. Samtidigt är han tacksam för den unika uppväxt de gav honom, ”en förnuftsbestämd bildningsbarndom som faktiskt varit mer typisk för en upplysningstida europeisk högreståndsbarndom under sent sjuttonhundratal eller tidigt artonhundratal”. Han kunde tidigt bekanta sig med både Marx och Freud, men också med Herodotos och olika antropologer, ”utan tradition blir nuet helt platt och framtiden höljd i tät dimma” konstaterar han. Det är givande att ta del av den bildningstradition och intellektuella värld Myrdal ingick i. Språket är rikt, uttryck som ”ur stubbotan rot” varvas med resonemang kring ”toalettpapprets kulturellt ideologiska betydelse”.

Myrdal framstår samtidigt som en ovanlig människa. Familjens nyliga klassresa är här en faktor, Jan är även medveten om att han har en relativt avvikande personlighetstyp. En personlighetstyp som kunde klara sig under tidigt 1900-tal, men inte idag. Om detta skriver han att ”för en Jan Myrdal här och nu 2017 hade det dock inte gått… nu har en hel administration psykologer, terapeuter och skolkuratorer ställts på vakt mot sådana som den jag var”. Det är svårare att vara ung idag, dubbelt så om man dessutom är besvärlig och ung. Intressant är även att Myrdal kunde se, han var eidetiker. Han kopplar denna förmåga till historiska fenomen som shamaner och häxor, den fanns i släkten. Om detta skriver han att ”det är möjligt att vissa av förfädren tuggade flugsvamp för att kunna uppnå detta att se… men det behövs inte för oss som genetiskt fått förmågan.” Som liten upplevde han sig som byting, som vuxen hade han fortsatt ovanliga drömmar. Bland annat återkom olika platser i drömmarna, ”drömlandet är ett jag inte kan lokalisera i verkliga vakenvärlden”, han tar också upp det nordiska begreppet fejgr, dödsmärkt.

Arbetet och könet spelade stor roll under Jans liv, och han tar upp både längre och mer tillfälliga relationer. Bland de viktigaste kvinnorna i hans liv möter vi Gun Kessle och Maj Lidberg. Kessle ger ett sympatiskt intryck i boken, i förbigående kan nämnas att hon fick kritik av andra feminister genom sitt klassperspektiv (”den särskilda kvinnorörelsen tjänar överklassen”). Jans passionerade kärlek till Maj framstår som mer problematisk, inte minst genom hennes relationer med andra män. Detta rentav till den grad att han frågar sig om han var candaulist och detta kunde ha bottnat i en förträngd homosexualitet. Det intrycket får man inte, även om det är en påminnelse om att de mänskliga känslorna sällan är rationella.

Intressanta är även reflektionerna kring politik och samhälle. Ibland håller man med honom, ibland inte. Myrdal återknyter bland annat till Dimitrovs fascismdefinition från 1935, högst relevant för vår tid antyds där att fascismen mycket väl kan vara PK och beskriva sig själv som anti-fascistisk. Han skriver om detta att ”klassfrågan avgör. Det är nödvändigt att skilja på innehåll och yttre form. Mycket sådant som ”vänstern” i Sverige pryder sig med… kunde lika gärna vara en verklig klassbestämd svensk fascisms utklädselstycken”. Han ger här rasifieringsdiskursen som exempel. Sammantaget är det en givande bok, en inblick både i en genuin intellektuells personhistoria och ett bredare politiskt och kulturellt sammanhang.

Relaterat

Myrdal och Strindberg

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.