Ett fruktbart perspektiv för att förstå det samtida Västerlandet är den stora feminiseringen, oavsett om begreppet förstås demografiskt, ideologiskt eller metafysiskt. Det befinner sig i skärningspunkten för flera populära termer, från långhuset till girl-boss (”yass queen”) och bidrar också till en förståelse av den politiska polariseringen mellan män och kvinnor. Perspektivet är i grunden inte särskilt nytt, Lars Holger Holm beskrev Sverige som ”kärringstaten” för ett decennium sedan och Julius Evola skildrade gynekokratin ett litet sekel dessförinnan. Men det som för bara några år sedan var begränsat till radikala miljöer, hermetiskt separerade från den övriga offentligheten, når nu växande delar av den borgerliga sfären. Det är en ovan erfarenhet för många av oss som varit med ett tag, ett exempel på det är hur som helst hur Helen Andrews artikel The Great Feminization tagits emot av bredare republikanska kretsar. Andrews har tidigare bland annat skrivit Boomers: The Men and Women Who Promised Freedom and Delivered Disaster och är en av de mer insiktsfulla konservativa amerikanska rösterna.
Andrews resonemang utgår från två faktorer. Den ena är evolutionär, givet historien finns det skillnader mellan hur män och kvinnor fungerar. Andrews noterar bland annat att kvinnlig logik utgår från ”empathy over rationality, safety over risk, cohesion over competition”. Den andra är institutionell, kvinnor tar idag över centrala sfärer som media och juridik. Resultatet är en feminisering av dessa sfärer och samhället i stort. Hon skriver bland annat att woke-fenomenet hänger intimt samman med den stora feminiseringen, ”Wokeness is not a new ideology, an outgrowth of Marxism, or a result of post-Obama disillusionment. It is simply feminine patterns of behavior applied to institutions where women were few in number until recently” och ”cancel culture is simply what women do whenever there are enough of them in a given organization or field”.
Andrews beskrivning av hur institutioner som media tagits över av kvinnor är intressant bland annat då den bekräftar att mycket av talet om patriarkatet är ideologi, retorik avsedd att dölja en delvis motsatt verklighet. Hon konstaterar exempelvis att ”in 1974, only 10 percent of New York Times reporters were female. The New York Times staff became majority female in 2018 and today the female share is 55 percent,” liknande tendenser beskrivs inom juridik och akademi. Detta leder till att dessa sfärer feminiseras, de fungerar på ett annat vis än tidigare. Särskilt orolig är hon för hur rättsväsendet kommer fungera när det feminiserats, jämför låga straff och ovilja att utvisa när domare och andra känner starkare medkänsla med lågfungerande gärningsmän än deras offer. Andrews skriver om detta att ”the field that frightens me most is the law. All of us depend on a functioning legal system, and, to be blunt, the rule of law will not survive the legal profession becoming majority female. The rule of law is not just about writing rules down. It means following them even when they yield an outcome that tugs at your heartstrings or runs contrary to your gut sense of which party is more sympathetic”.
Intressant är också att hon betraktar detta som en följd av social ingenjörskonst snarare än konkurrens eller meritokrati, ”Feminization is not an organic result of women outcompeting men. It is an artificial result of social engineering, and if we take our thumb off the scale it will collapse within a generation… that does not look like women outperforming men. It looks like women driving men away by imposing feminine norms on previously male institutions. What man wants to work in a field where his traits are not welcome?” Det hela skulle då kunna vändas genom riktade insatser mot diskrimineringslagstiftningen, vilket skulle möjliggöra framväxten av manliga sfärer.
Sammantaget är Andrews artikel givande. Den kan även läsas som en dialog med andra tänkare som berört andra aspekter av samma processer. Andrews är exempelvis medveten om att hon inte är en typisk kvinna, hon påminner oss här om tidigare begrepp för att skilja olika typer av kvinnor (och män) åt. Guillaume Faye återknöt exempelvis till Abellio och talade om den ursprungliga kvinnan, den manliga kvinnan, och den ultimata kvinnan (som förenar drag från de båda förstnämnda). Blüher talade om Kalypso kontra Penelope, jämför Fanny zu Reventlows ”Viragines oder Hetären” liksom för den delen Ludovicis användande av begreppet virago för att beskriva en mer ”manlig” kvinnotyp. Det är inte osannolikt att Andrews och de mindre grupper kvinnor som först gjorde karriär inom historiskt manliga sfärer har eller hade just viragina drag. Oavsett vilket, analysen blir trubbig om vi inte har en begreppsapparat för att skilja mellan olika typer av kvinnor…
… och mellan olika typer av män, frestas man tillägga. En dimension Andrews inte direkt berör, men som finns implicit i Boomers, är den männens degeneration som den stora feminiseringen förutsätter. I en värld av manstanter är det inte alldeles underligt att manliga sfärer ifrågasätts. Ludovici talade i sammanhanget om ”tepid, low-powered males” och ”sub-normal males”. Blüher skrev att ”det är förövrigt inte förvånande att i vår tid, då det kungliga och männens härskarvilja trängts bort av den borgerliga typen, strävar kvinnorna efter likaberättigande”, liberalism och borgerlighet hade format kohorter av manstanter och det var då inte märkligt att många kvinnor ville hjälpa dem ta det samhällsansvar de uppenbarligen inte hanterade. Vi anar här en dubbel process, där männen feminiseras medan kvinnorna maskuliniseras. Denna process skildras givande av Eva Illouz i verk som Cold Intimacies. Psykoanalysens intåg på arbetsplatserna innebär att de feminiseras, men samtidigt har hemmet och relationerna kvantifierats och instrumentaliserats (alltså en ”maskulin” logik). Hon kan läsas som att den manageriella revolutionen skapat ett samhälle som förenar det sämsta av det arketypiskt manliga och kvinnliga.
Besläktat med Illouz perspektiv är civilisationskritikern Ivan Illich. I givande Gender beskrev han hur historiska samhällen varit ”genderifierade”, haft manliga respektive kvinnliga sfärer. Kvinnorna hade autonomi inom sin sfär, och vice versa. Illich menade att vårt samhälle istället är en ekonomisk regim där män och kvinnor endast är ”kön”. De konkurrerar därför i samma sfärer, en konkurrens han menade kvinnorna var dömda att förlora (”while under the reign of gender women might be subordinate, under any economic regime they are only second sex. They are forever handicapped in games where you play for genderless stakes and either win or lose. Here, both genders are stripped and, neutered, the man ends up on top”). En möjlig läsning av Illich är annars att det Andrews kallar feminisering är en omgenderifiering, där juridik, media et cetera genderifieras som kvinnliga sfärer. Hennes intresse för social ingenjörskonst skulle annars förklara varför män drivs ut från dessa sfärer, bakom processen kan vi ana en klass av ”superpatriarker” (jämför kapitaletlogiken och staten/Jouvenel). Den är hur som helst metapolitiskt intressant, de sfärer som feminiseras hör i hög grad till det Althusser beskrev som ISA, den institutionella statsapparaten, med förutsägbara följder för sådant som debatt och yttrandefrihet. ”Ideologins vakthundar” är allt oftare kvinnor.
Det djupare perspektivet erbjuder Julius Evola med begreppet gynekokrati. Han menade då inte nödvändigtvis demografisk feminisering utan en feminisering av attityder, andlighet, politik och kultur. Evola skrev om detta att ”since things are a process of constant renewal, the varieties of this ’telluric’ culture manifest themselves again wherever a cycle ends, wherever the heroic tension and the constructive will vanish and decadent and debased forms of life and spirituality start to reappear.” Han hade tillgång till en mer nyanserad begreppsapparat och beskrev aspekter av det hela som telluriska, lunära, afroditiska och amazoniska, den hugade känner igen dem bland annat från politik och populärkultur. Noteras kan att Evola även beskriver feminiseringens motpart, det maskulina och heroiska, på ett sätt som identifierar att bakom tillsynes maskulina faser kan djupare feminina tendenser döljas (jämför konsumtionssamhällets telluriska sidor). Kopplingen mellan Evola, Ludovici och Blüher vad gäller manlighetens degeneration är uppenbar.
Den stora feminiseringens förutsättning är den latenta motsättningen mellan två av Aftonlandets centrala egenskaper. Å ena sidan mannaförbundet som grundläggande institutionell form, å andra sidan den historiska respekten för Aftonlandets kapabla kvinnor. När mannaförbundet sekulariserats och marginaliserats, från akademi och militär till kyrka och ekonomi, har det Blüher beskrev som vårt samhälles kreativa kärna utarmats. Kapital och stat har kunnat ta dess plats, och arenan förberetts för den process där superpatriarker/eliter initierat den stora feminiseringen av institutionerna. Med idag välkända följder. Processen är inte alldeles ny, John Glubb beskrev liknande i The Fate of Empires, men Andrews noterar att den stora feminiseringen har unika egenskaper, ”The Great Feminization is truly unprecedented. Other civilizations have given women the vote, granted them property rights, or let them inherit the thrones of empires. No civilization in human history has ever experimented with letting women control so many vital institutions of our society, from political parties to universities to our largest businesses.” Utmaningen idag är att hitta nya former där både mannaförbundet och respekten för kvinnor kan förenas med mindre dramatiska konsekvenser.
Vi läser Andrews artikel här: The Great Feminization
Relaterat
Eva Illouz och Homo Sentimentalis
Guillaume Faye – Sex and Deviance
Ludovici och feminismen
Ivan Illich – Gender
Hans Blüher och Männerbund
Evola och gynekokratin
Om skribenten: Joakim Andersen
