Charlie Kirk var familjefar och evangelisk kristen, han var en av MAGA-rörelsens mest framstående företrädare och hade bland annat varit med och grundat Turning Point USA. Han trodde på det öppna samtalet och besökte ofta universitet för att debattera och prata med studenter. Ett av dessa universitet var Utah Valley, där han endast 31 år gammal brutalt rycktes från sin familj. Mordet på Kirk är långt ifrån det enda politiska mordet i amerikansk politik, men det sticker ut både genom hur det drabbat hans barn och genom den grymma dumhet som besjälar det. En man söker samtal, samtal där han av många av de involverade beskrivits som genuin och respektfull, och detta bemöts med kulor.
Samtidigt säger mordet och dess efterspel mycket om den polarisering som drabbat USA, liksom om denna polariserings arkitekter. Den misstänkta skytten agerade inte i ett vakuum, hans syn på Kirk och samtiden hade formats av aktörer både inom och utom etablissemanget. Begreppet stokastisk terrorism fångar denna process, det definieras bland annat som ”the public demonization of a person or group resulting in the incitement of a violent act, which is statistically probable but whose specifics cannot be predicted”. Den återkommande beskrivningen av Trump, MAGA och Kirk som ”fascister”, ”rasister”, ”hot mot demokratin” et cetera har som följd en statistiskt mätbar ökad risk för ”vansinnesdåd”. Detsamma gäller för övrigt de mer generella anklagelserna mot vita, kristna med flera grupper för ”vita privilegier”, ”systemisk rasism” och liknande (jämför mordet på ukrainska Iryna Zarutska strax före mordet på Kirk). Det har varit frestande att skratta åt TDS, Trump Derangement Syndrome, men vansinnesdåden och deras efterspel demonstrerar att en betydande minoritet av Västerlandets invånare fått sin syn på Trump med flera formad av media och kulturindustri. Gränsen mellan levd erfarenhet och sociala medier/kulturindustri är för många idag flytande, skådespelet är i hög grad deras levda erfarenhet.
Detta kan inte skiljas från den politiska konflikten mellan populister och etablissemang som just nu rasar i Väst. Etablissemanget karaktäriseras i hög grad av vad som kan kallas kredentiell legitimitet, där vissa nätverk avgör vem som är legitim, exempelvis vem som är en riktig journalist. Etablissemanget väljer så att säga sina egna, historiskt inte alldeles unikt, men idag utmanat av sådana som Kirk. Det förklarar reaktionerna på Kirk både före och efter mordet. Läser man hans Wikipediasida lyser snart viljan att kväsa uppkomlingen/utbölingen igenom, i stycken som ”hans debattstil var ofta provocerande och bestod ofta i falska påståenden och whataboutism”. Man talade om honom istället för med honom, eftersom han var illegitim, och när man talade om honom kunde publiken lätt få intrycket att han hatade såväl svarta och judar som homosexuella och transpersoner. Efter mordet vägrade Europaparlamentet att hedra honom genom en tyst minut, media har också återkommande beskrivit honom som ”kontroversiell”, ”provokatör” et cetera. Eftersom han inte sågs som en legitim del av etablissemanget ses han heller inte som en legitim mottagare av tysta minuter och liknande, det blir svårhanterligt att han ska få samma uppmärksamhet som en riktig politiker.
Delvis kopplat till detta är de rent realpolitiska aspekterna, vän-fiendedistinktionen. Att berätta att en kristen Trumpvän mördats av en vänsterradikal ger politiska poäng till etablissemangets fiender, därför tar det emot att göra det. Istället får vi rapportering på temat ”vi kan inte veta skyttens motiv”, ett exempel är Aftonbladetartikeln där Kirk beskrivs som ”den högerextrema opinionsbildaren” och den misstänkta skyttens antifascistiska budskap på hylsorna omdefinieras till ”internetskämt”. Etablissemangets kamp för fortsatt egenrekrytering och monopol på legitimitet kan inte skiljas från vän-fiendedistinktionen, det är två aspekter av samma fenomen. Privilegierna och kampen mot de som utmanar dem.
Oavsett vilket är resultatet av den mångåriga kampanjen mot sådana som Trump och Kirk destruktivt och patologiskt. Mordet har följts av öppen skadeglädje på sociala medier, ibland även önskemål om vem som borde bli nästa måltavla. I vad mån dessa uttryck är representativa för vänstern som sådan är oklart, influencers är inte nödvändigtvis psykologiskt typiska, men en opinionsundersökning genomförd strax efter mordet tyder på att det finns en viss skillnad mellan demokrater och republikaner i frågan. Av demokraterna som deltog i undersökningen svarade 38% att det alltid är oacceptabelt att glädjas åt en meningsmotståndares död, men 77% av de republikanska deltagarna. Det tycks kort sagt finnas en radikaliserad och numerärt betydande minoritet bland demokraterna som avlägsnat sig från den allmänna respekt och de normer som ett civiliserat samhälle förutsätter, mycket talar dessutom för att denna minoritet är stor och engagerad nog att i hög grad dominera den egna sidan (samt över tid stöta bort ett växande antal av de mindre radikaliserade). I amerikansk högerdebatt har det gjorts gällande att ”de vill alla se oss döda” och ”vänstern är demonisk”, det är alltså på samma gång sant och osant. Osant såtillvida att stora delar av motståndarsidans tysta majoritet delar grundläggande värderingar och mänsklighet med de flesta inom MAGA, men politiskt sant såtillvida att det inte är den normala gruppen som styr fordonet längre. Att vinna över de normala demokraterna bör därför vara ett viktigt mål, av både politiska och rent mänskliga skäl. Scott Adams har mot bakgrund av de många kommentarer som gottat sig åt hans cancer uppskattat att 10% av amerikanerna är ”wicked”. 90% är det alltså inte, men de får i hög grad sin världsbild från tveksamma aktörer.
Mordet på Kirk har haft två tydliga följder. Dels har Trump förklarat krig mot de miljöer och aktörer som under lång tid kunnat verka utanför lagen, bland annat har han terrorklassat amerikanska Antifa och utlovat åtgärder mot den våldsbejakande vänsterns finansiärer. I vad mån detta är retorik återstår ännu att se, det påminner oss om att vi befinner oss i en historisk fas som för tankarna till den sena romerska republiken. Republiken fungerar inte längre som den ska, plutokrater som Soros använder sina massiva resurser inte bara för att påverka rättsväsendet utan även för att bygga upp egna paramilitära grupper. ”Through money, democracy becomes its own destroyer” för att citera Spengler (även Musk kan här nämnas, även om hans historiska roll är en annan). Insatserna är i en sådan historisk fas höga, rentav absoluta, den som förlorar kan gå miste om allt och den som vinner kan säkra kontrollen under lång tid framöver. Mot bakgrund av detta framstår klagomålen på att Trump just nu ”hotar yttrandefriheten” som aningen enkla, särskilt när det gäller arbetsgivare som avskedar anställda som hyllat mordet på Kirk offentligt. Det andra arv Charlie Kirk lämnar efter sig är en kristen väckelse, där många bestämt sig för att följa hans exempel vad gäller tro, livsstil och familj. Det finns här ett betydande inslag av människor som efter hans död på egen hand undersökt vad han faktiskt stod för, och funnit att medias bild inte stämde överhuvudtaget. Det är positivt, men det förändrar inte faktum. Charlie Kirk var en hederlig människa och familjefar som på grund av lögner och illvilja rycktes från de sina. De som bidrog till mördarens vanföreställningar för att skydda sina privilegier bär ett tungt ansvar och har ytterligare bekräftat sin olämplighet som Västerlandets ledare. Våra tankar går till familjen.
Om skribenten: Joakim Andersen
