På första maj, arbetarklassens högtids- och kampdag, har vi sedan decennier tagit upp olika socialistiska tänkare, från Camatte till rådssocialisterna. I sammanhanget är det svårt att undvika Karl Marx, vi har bland annat skrivit om hans ideologiskt suspekta tendenser och analysen av fuidhiren. Costanzo Preve konstaterade i Marx e Nietzsche att ”det är ingalunda allmänt känt att Marx praktiskt taget inte har något att göra med vad som anses vara ”vänster”-tänkande”, en läsning av Marx från höger kan vara fruktbar (om inte annat antyder herrar som Burnham, Wittfogel och Horkheimer det). Många sådana läsningar är dock mer eller mindre ytliga, vid sidan av Oberlerchers Das Kapital von Karl Marx är ett avgjort undantag Hugo Fischers Karl Marx und sein Verhältnis zu Staat und Wirtschaft från 1932.
Fischer (1897-1975) hörde till kretsarna kring konservativa revolutionärer som Ernst Jünger, Carl Schmitt, Hans Freyer och Ernst Niekisch. Han bidrog till Jüngers soldatnationalistiska tänkande och begrepp som Der Arbeiter, han brevväxlade med Schmitt och skrev artiklar för nationalbolsjeviken Niekischs Widerstand. Fischer analyserade förutsättningarna för en syntes av europeisk enhet och nationaliteternas mångfald, för riksidéns förverkligande, han skrev om ”substanzielle Gemeinschaftlichkeit” och ”Metaphysizierung der Politik”. En något yngre Fischer såg, aningen naivt, Stalin som en beskyddare av de sovjetiska folken mot amerikansk homogenisering, den äldre Fischer studerade sanskrit och lärde känna Indien. Intressant är att han hade goda kunskaper inte bara om Nietzsche och Hegel utan även om Marx. Det gör hans verk Karl Marx und sein Verhältnis zu Staat und Wirtschaft synnerligen givande. Han konstaterade redan inledningsvis att ”till höger om Marx står ekonomin, till vänster om Marx staten… Marx själv står varken till höger eller vänster”.
Fischers perspektiv är politiskt, det är en konservativt revolutionär läsning med den imperiella riksidén som bakgrund vi möter. Men det är ett perspektiv som berikar Marx, påminner om hans aspekter av tysk tänkare. Marx bör kort sagt läsas tillsammans med herrar som Tönnies, Hegel och Spengler snarare än Judith Butler och diverse välska dekonstruktionister. Fischer påminner oss även om Marx begränsningar, i synnerhet hans karaktär av 1800-talstänkare. Tre koordinater bestämmer 1800-talets tänkare, ekonomin är breddimensionen, tekniken djupdimensionen och politiken höjddimensionen. Men ekonomin sågs under ”medelmåttornas århundrade” som den avgörande, även för det utomekonomiska. Fischer identifierade en motsättning hos Marx. Han var i många avseenden ekonomist och positivist, men han upphävde dem också. ”Det är kännetecknande för de ”stora” positivisterna att de i avgörande ögonblick måste vara positivismen otrogna” skriver Fischer. Men när det gäller hur ekonomismen förvrider religion, konst, natur och metafysik är Nietzsche honom överlägsen. Överhuvudtaget är Marx kommentarer om de områdena varken särskilt originella eller produktiva enligt Fischer, och här är man benägen att ge honom rätt. Marx saknade exempelvis en bild av en sund religion, ”han förblir stående vid kritiken” i jämförelse med Nietzsche. Fischers resonemang om positivism och filosofi är bitvis högst läsvärda, bland annat noterade han att ”filosofen Karl Marx karaktärsmask är sociologen”.
Intressant är att Marx enligt Fischer identifierade förfallet som 1800-talets kärnfenomen, samtidigt som 1800-talstänkandets ramar försvårade hans analys av dekadensen. Marx ”blickade in i Medusas anlete”, men hans grundläggande misstag var att han betraktade ”dekadensen som en form av kapitalismen snarare än kapitalismen som en form av dekadensen”. Så länge den feodala och medeltida kulturen var stark fanns det tydliga gränser för ekonomin, jämför de Benoists citat att han gärna lever i ett samhälle med en marknad men inte i ett marknadssamhälle. Men efter den gamla kulturens förfall, i synnerhet genom reformationen, kunde ekonomin bryta genom dessa ramar. ”Orsaken är en äkta kulturs förfall” skrev Fischer (här inte alldeles i linje med den marxska historiemodellen, däremot med Evolas). Vi får här en ledtråd till hur Marx bör läsas från höger, på samma sätt som kapitalismen förstås som ett uttryck för en bredare tendens av förfall kan vi läsa Marx som en inte sällan genialisk delanalys av aspekter av förfallet. ”Die Kategorie Kapital ist eine Spezifikation der übergreifenden kulturphilosophisch-metaphysischen und Soziologischen Kategorie Dekadenz” enligt Fischer. Andra tyskar som Hegel, Nietzsche, Schmitt och Tönnies har analyserat andra aspekter av dekadensen. En sådan läsning kompletteras med fördel med Fischer, eftersom han erbjuder en politisk antropologi som Marx saknar, han besvarar Evolas fråga ”i vilket tecken” vi för kampen mot förfallet. Ett begrepp som alienation blir diffust utan en tydlig antropologi och metafysik, frågan blir annars lätt ”alienerad från vad?”
Fischers läsning av Marx illustrerar värdet i det politiska perspektivet, det feodala Europa som det ”Heimat” mot vilket vi jämför samtiden. Han identifierade med utgångspunkt i Marx två dialektiska delprocesser där förhållandet mellan politik och ekonomi förvrängs. Å ena sidan ”Wirtsschaftsförmigkeit des Staates”, å andra sidan ”Staatsförmigkeit der Wirtschaft”. På svenska betyder det att ekonomiska intressen och konflikter invaderar eller infiltrerar staten, och att ekonomin får politiska dimensioner. Man kan inte längre avgöra ”var ekonomin upphör och staten tar vid”. Fischers beskrivning av hur det ekonomiska intresset reducerar och trivialiserar sådant som nation, familj, faderskap, vänskap, kärlek och jorden är en givande läsning och precisering av teman hos Marx. Statens ”ekonomisering” är kopplad till borgarklassens dominans. Bland annat kommer politiken att betraktas som ett störningsmoment för ekonomin, parlamentet får en central plats med sina intriger och partistrider. Dessa avser att neutralisera det politiska i egentlig mening, jämför Schmitt. Fischer jämför det borgerliga samhället med det feodala, och finner att endast det senare var politiskt. Detta bland annat då det fanns ständer istället för klasser, ekonomin och privatintresset hade tydliga gränser och det fanns en politisk vilja och auktoritet. ”Im Mittelalter ist Volksleben und Staatsleben identisch” skrev Fischer, utvecklingen därefter summerade han med orden ”den politiska helhetens auktoritet ersätts av de individuella intressenas auktoritet”. Som synes hade Fischer, Schmitt, Niekisch med flera tillgång till en begreppsapparat avseende det politiska som kompletterar Marx. Anklagelsen mot det borgerliga samhället är inte minst att det är opolitiskt. ”Ekonomin blir statsformig, staten ekonomiformad, det är två sidor av en process: ekonomiseringen av det politiskt-sociala livet i slutstadiet av dess förfall.”
Fischer beskrev kärnfullt moderna fenomen som det döda arbetets makt över det levande, förtingligandet och ordens inversion (jämför ”värde”). Vi anar Jüngers Der Arbeiter i skildringarna av teknikens framsteg och hur den ”kombinerade arbetaren” upphäver det borgerliga. Jämför för övrigt Debord och Vaneigem med Fischers insikt att ”det medium i vilket det döda härskar är monotonin”. Det dödas herravälde är varans och penningens herravälde, en av Marx mer användbara insikter för såväl höger som vänster. ”Ekonomiseringen av det politiskt-sociala livet i slutstadiet av dess förfall” skildrades ingående av Fischer, hur ekonomiska aktörer utnyttjar staten, hur staten förhåller sig till klasskonflikter, dualismen mellan privatintresse och lag, et cetera. Han betraktade dessa processer som uttryck för förfall, som avsteg från den korrekta relationen mellan politik och ekonomi. Under dekadensens fas invaderar ekonomin inte bara det politiska utan även konsten, metafysiken, familjen et cetera. Vi finner här också en intressant analys av förhållandet mellan dekadens och byråkrati. ”Den illusoriska totalitetens primära form är byråkratin” enligt Fischer, ”byråkratin har statsväsendet, samhällets andliga väsen, i sin ägo, det är dess privategendom” enligt Marx. Den moderna staten tjänar ekonomiska intressen, dess mål är ”antiständischen”.
Sammantaget är det för den rätte läsaren fascinerande läsning. Fischer tar upp förhållandet mellan Max Weber och Karl Marx dialektiska kapitalbegrepp, han skildrar den feodala ordningens stegvisa undergång och summerar ”konservatismen” med orden ”förfallsprocessens slutfas ska stabiliseras”. Ibland överraskar han sannolikt, det gäller bland annat hur marxismens båda grundare såg på den moderna staten. Fischer citerar Engels avseende ”den parlamentariska kretinismens sjuka” och Marx avseende den moderna, i detta fallet franska, staten som ”en fruktansvärd parasit… på det franska samhället”. Här finns ett idékomplex där det politiska, ständer och rike/imperium står mot byråkratisk totalitarism och en manageriell revolution som både Marx och Fischer bara kunde ana. Karl Marx und sein Verhältnis zu Staat und Wirtschaft är en initierad läsning av Marx från höger, i flera avseenden en värdefull samhällskritik i sin egen rätt, och bitvis lika överraskande som givande för både höger och vänster.
Vidare läsning
Karl Marx und sein Verhältnis zu Staat und Wirtschaft
Hugo Fischer: Ernst Jünger’s Mentor – Tiana Berger – Junge Freiheit n°20 – 2000
Ex oriente ordo: Eine deutsche Philosophie zum Anbruch des planetarischen Zeitalters (anno 1933)
Om skribenten: Joakim Andersen
