Det finns i den samtida högern ett flertal olika begreppsapparater för att beskriva samma fenomen, tydligast när det gäller motståndarsidan som kan betitlas allt från liberalism, GAE och vänster till woke, raskommunism och socialism. Detta påminner oss om att ”högern” i många avseenden utgörs av flera olika miljöer vilka delar en gemensam fiende, i takt med att ”Cthulhu simmat åt vänster” har dessutom dessa miljöer blivit fler och inkluderar idag allt från missnöjda demokrater till transexkluderande feminister. Till skillnad från trotskismen förökar sig inte högern genom delning utan genom mer komplexa mekanismer där motståndarens interna uteslutningscykler ingår. ”Inga fiender till höger” är fortfarande en sund grundinställning, den utesluter inte diskussioner men dessa förs med ömsesidig respekt.
När motståndarsidan definieras med utgångspunkt i en ideologi, en -ism eller ett idévirus, finns det inslag av sanning och begränsningar. Det är exempelvis inte irrelevant att spåra hur dagens ”vänster” för vidare samma element som Frankfurtskolan eller illuminismen. Samtidigt är attityder och sentiment ofta väl så betydelsefulla som ”idéer”, spridningen av dessa i tid och rum bör också följas och studeras. 1968 års attityder är lika intressanta som 1968 års idéer (och kan i förbigående sagt ibland motsäga eller motarbeta de senare). Detsamma gäller kopplingen mellan idéer å ena sidan och sociala skikt, personlighetstyper och dolda aktörer å den andra (jämför insikter från marxismen och ”konspirationsteoretikerna”).
En intressant text i sammanhanget är Communism is coming back? No way av Peter Hampl, författare till kärnfulla och värdefulla Breached Enclosure. Hampls tes är att det vi bevittnat de senaste åren inte utgör ”socialismens återkomst” i någon egentlig mening. Delvis är det samma metoder som används som i det gamla Sovjet, i någon mån är det samma personer som dyker upp. Men verkligheten bakom retoriken är en annan nu än då. Hampl skriver att:
After all, a certain school of thought does not prevail when it is truer or logically stronger. It prevails when someone powerful, rich and capable enough has an interest in it.
Det han kallar ”the anti-civilization left” finansierades och finansieras av storkapitalet för att underminera det historiska block som förknippas med folkhemmet (och med etnokulturell homogenitet bör tilläggas). Den drivande gruppen har varit intellektuella, Hampl noterar här att:
Professional intellectuals are almost always a predominantly destructive element. However, sympathy with the working masses may have moderated this somewhat. Today we have intellectuals just as destructive, but siding with the stock market speculators.
Hampls resonemang påminner delvis om Kotkins beskrivning av relationen mellan oligarker och klerker, hans slutsats för också tankarna till Kotkin (”now many corporate captains and shareholders are discovering that they have overplayed their hand. That the progressives (no longer intellectuals, but primitives) have gotten out of hand”). Trump och MAGA kan delvis förstås som en reaktion på detta. Sammantaget är det en kärnfull och intressant text, där Hampl påminner oss om att de realpolitiska och psykologiska sammanhangen inte nödvändigtvis speglas i den politiska retoriken. Samtidigt som det finns likheter mellan den ”gamla” vänstern och den ”nya”, bland annat genom kopplingen till vissa sociala skikt, till vissa sentiment och metoder, och till den manageriella staten som mål. Nu som då är det vissa delar av de akademiska och manageriella skikten som presenterar den manageriella revolutionen och de egna framtida maktpositionerna som något helt annat, som ”det klasslösa samhället” eller ”equity”.
Vi läser Hampl här: Communism is coming back? No way
Om skribenten: Joakim Andersen
