1906 års stavningsreform reducerade det svenska språket till en förenklad och lättillgänglig sörja anpassad efter den lägsta gemensamma nämnaren, en instrumentaliserad halvmesyr om vilken språkets försvarare med rätta begagnade termen ”bolsjeviksvenska”. Resultatet var en oskön styggelse den svenske sufin Eric Hermelin kraftfullt beskrev som ”det svenska språkets förnedring i den smuts, hvars ansigte är svart, och förvisning ur de på etymologisk grundval hvilande kultur-språkens krets”. På många sätt kan detta ingrepp i gammalstavningens organiska helhet sägas förebåda och möjliggöra senare övergrepp som massinvandring och socialdemokrati vilket, eller ska vi statuera exempel genom att stava hvilket, innebär att det på hvarje svensk av god karaktär åligger ett ansvar att genomföra en konservativ revolution även på språkets domän. Detta inte minst genom att återerövra den sanna stavningen och de genuina pluralformerna, bägge två är lika viktiga.
Bägge. Detta lilla ord är på samma gång ett eko från en grammatiskt rikare svenska och en vägvisare bortom språklig konservatism i riktning mot gedigen, grammatisk traditionalism. Ordet tangerar likaså en hård, etnisk version av Sapir-Whorfs välbekanta hypotes där identitet antas råda mellan språket och tankarna hos dess talare, där förändringar i språket kan förebåda degeneration hos talarna (i förbigående sagt förs här våra tankar till Tolkiens insikter i det medfödda språket och de fonematiska klasserna (vad ”language is related to our total psycho-physical makeup” betyder för synen på ”ortensvenskan” låter vi vara osagt)). Vi rör oss här bortom stavning till språkets och världens själva struktur och finner att även grammatiska förluster kan ha avgörande följder för ett folk, i detta fall den konceptuella fattigdom som drabbat svenskarna genom förlusten av dualis och det såväl politiska som andliga fängelse som paret singular och plural utgör i dess frånvaro. Den germanska tanken rör sig med tre, jämför Hegel och tertius gaudens, rena motsatspar är oss främmande (singular/plural kontra singular/dualis/plural). Vi rör oss här in på lingvistisk-grammatisk esoterism, ett delvis outforskat men icke desto mindre högst relevant område. Historiematerialismen tycks här ställas på huvudet, försämringar av grammatiken förebådar inte sällan historisk och antropologisk degeneration. Och givetvis även tvärtom…
Av dualis känner vi i det talade språket idag endast ekon såsom ordet ”bägge”, vi talar som bekant icke om ”alla två” utan om båda eller bägge. Sorber och slovener har här bevarat det indo-europeiska arvet i renare form, det kan också anas i vigesimala talsystem som de erkänt vackra danska och franska varianterna (detta är dock hvarken tiden eller platsen att höja en lans för den hvigesimala traditionen, hvar sak har sin tid och detsamma gäller givetvis fraktur). Dualis är lika avgörande för språkets komplexitet och rikedom som de verbens pluralformer som bryskt tagits ifrån oss (jämför optativ). Dualis och de gudomliga tvillingar vi bland annat känner som dioskurerna, litauiska Ašvieniai och Hengist och Horsa hör uppenbart samman, de är grammatiska respektive gudomliga uttryck för en central aspekt av den indo-europeiska världsåskådningen. Det innebär att en rekonstruktion av dualis i Norden kan anta norröna eller gotiska förtecken, givet det götiska arvet och möjligheterna att bli europeiskt lingua franca talar det mesta för det sistnämnda. Vi vänder oss då till gotiska wit för ”vi två” och jut för ”ni två”, kort sagt jag, wit, vi och du, jut, ni (jämför norröna vit och þit).
Sammantaget är bolsjeviksvenskan en Artfremd styggelse, behovet av en återgång till optativ, fraktur, det vigesimala systemet, verbens pluralformer och gammalstavningen är lika uppenbart som skriande av såväl estetiska som politiska skäl. Grammatiska regler för verbens dualformer återstōs, om vi en stund tillåts skoja till det en aning, för wit hugade att sätta på pränt.
Vidare läsning
Grammar of the Gothic Language
Om skribenten: Joakim Andersen
