Lejonkungen från 1994 är idag en del av den postmoderna mytologin, berättelsen om hur Simba förlorar sin far och återtar sitt rike är en barnfilm med shakespearska kvaliteter. Generationer av barn har följt Simbas öde och utveckling, så lik Hamlets. Scar, den förrädiske farbrodern som symboliskt nog bär namnet av ett ärr, är i många avseenden skeendets motor. Vi vet inte särskilt mycket om varför han mördar sin bror, även om hans öde efter mordet antyder en konflikt mellan vilja att härska och oförmåga att leda. I en era av prequels och nytolkningar är det därför föga förvånande att även brödraparet Mufasa och Scar skulle få en film, Mufasa från 2024.

Mufasa utspelar sig långt före Lejonkungen, huvudpersonen slits av en flodvåg bort från sina föräldrar och måste finna ett nytt hem i en ny flock. Förlust, familj och brödraskap står i centrum för skeendet, prins Taka tar den lille Mufasa under sina vingar trots sin fars ogillande. De är bröder och bästa vänner, det är fint skildrat med en underton av sorg givet att vi som publik vet vad som väntar. För även detta hem kommer tas från Mufasa, en flock vita lejon angriper och driver de två unga hanarna på flykt. För mycket om vad som därefter sker kan inte sägas, annat än att Rafiki, Zazu och Sarabi dyker upp.

Filmen är både spännande och grafiskt välgjord, man vänjer sig förvånansvärt snabbt vid talande och leende animerade lejon. Strider och jaktscener varvas med gulliga lejonungar och slapstick. Filmen är än mer tragisk än Lejonkungen, där förräderiet som drabbar Simba humant nog är oförklarligt är det här istället en process vi kan följa från en början av oskuldsfull vänskap. Därmed inte sagt att det plötsliga brottet är fullt psykologiskt trovärdigt, det är oavsett vilket mörkt och sorgligt när en ung hanes framtid definieras av ett ögonblicks svaghet. Liksom vad som händer när man varken kan förlåta eller fördriva en brottsling utan fastnar i ett mellanläge. Det är psykologiskt intressant men mytiskt når filmen inte samma nivåer som Lejonkungen, bland annat då den ramas in av en historia där Rafiki berättar om Mufasa och Scar för Simbas dotter Kiara, Timon och Pumbaa (och de sistnämnda bitvis talar direkt till publiken). Något av mytens styrka går också förlorad när brödernas band inte längre är biologiskt. Som berättelse om Mufasas mognad och utveckling från föräldralös unge till kung är den däremot ett gediget hantverk, musiken är bitvis också riktigt bra.

Några kompromisser med tidsandan kan samtidigt identifieras. De vita lejonen under Kiros kännetecknas av bitterhet och brist (jämför de vita orcherna i Hobbit). Det finns en antigenealogisk tendens i tanken att Mufasa blir kung trots sin enkla härkomst (jämför dock Sahlins och Dumezils resonemang kring stranger-kings). Mufasa jagar också med honorna vilket ger honom förmågor som Taka saknar. Som helhet är det oavsett vilket en gedigen film, även om det är för mörkt för de mindre barnen och lite för många trådar jämfört med koncentrerade Lejonkungen.

Relaterat

Lejonkungen som postmodern myt

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.