Giorgio Locchi (1923-1992) var ihop med bland annat Dominique Venner och Alain de Benoist en av den nya högerns grundare, Guillaume Faye räknade honom som en av sina viktigaste inspirationskällor, när man läser Fayes hänvisningar till Locchi blir det snabbt uppenbart att han var en värdefull och originell tänkare. Samtidigt är han tämligen okänd i den anglofona världen, få av Locchis texter har varit tillgängliga för de icke-fransktalande. Antologin Definitions är därför en kulturgärning, en samling översatta texter som erbjuder en introduktion till hans tänkande.
Den i bred mening liberala hegemonin innebär att stora delar av den rådande världsbilden tas för givna, rentav saknar namn. Likt fiskar saknar vi ord för vattnet vi simmar runt i. Locchi är här att likna vid en sol, som belyser det som annars är fördolt. Han ger namn till aspekter av den rådande uppfattningen av sådant som människa och historia, med termer som egalitarism, segmentell historieuppfattning och mentalitet. Men Locchi identifierar också ett alternativ, den superhumanistiska tendensen, med företrädare som Wagner och Nietzsche. Det gör honom metapolitiskt intressant, men även värdefull för akademiker, konstnärer och politiska aktivister.
Med utgångspunkt i Arnold Gehlens antropologi visar Locchi att människan är ett biologiskt väsen men samtidigt ”världsöppen”, ständigt fri att välja. ”To reduce man to a biological species is to strip him of his humanity, of his historicity. This, of course, is the unconscious desire of societies exhausted by history.” Det gäller både individer och samhällen, ”culture is the nature of man”. Locchi identifierar två antropologiska idealtyper, väl medveten om att det är tendenser som samexisterar i de flesta. Det är å ena sidan massmänniskan, oförmögen att göra annat än följa, å andra sidan grundaren/hjälten, som har och förverkligar en idé av sitt samhälle. Någon motsättning mellan den självständiga individen och hans eller hennes samhälle finns inte nödvändigtvis i Locchis modell, grundaren/hjälten både bevarar och förädlar sitt folks kultur och samhälle. Alternativet är en falsk dikotomi, ”taking charge of a society, the hero occupies the pinnacle of the social hierarchy by right”. Intressant här är även Locchis resonemang kring sambandet mellan samhälle och myt, ”as a social bond, Myth organizes society, guaranteeing its coherence in space and across time”. Myten är central, vilket innebär att ett samhälle som förlorar sina myter eller rentav låter sina fiender ersätta dem står inför stora faror. Ett sådant samhälle behöver nya myter, Locchi såg Bach och Wagner som försök i den riktningen. Det är ett värdigt projekt för konstnärer, filosofer och musiker.
Locchi utvecklar även en av den nya högers centrala tankar, den sfäriska tidsuppfattningen. Han identifierar den linjära, eller egentligen segmentella, historiesyn som karaktäriserar både borgerlighet och vänster, med ”historiens slut” som mål. En sådan historiesyn präglas av en egalitär impuls, historiens slut har ingen plats för ”stora män” eller ojämlikhet. Locchi visar samtidigt att den egalitära historiesynen haft tre faser, från den mytiska via den ideologiska till den vetenskapliga. Alla utgår de från samma mentalitet, en värdefull insikt hos Locchi är att ideologianalys måste identifiera bakomliggande mentaliteter och sentiment. En icke-egalitär mentalitet vägleder istället Nietzsche, Wagner och 1920-talets konservativa revolutionärer.För Nietzsche samexisterar förflutet, nu och framtid, deras mening påverkar varandra och svunna händelser är potentiellt ständigt närvarande. Locchis syn på historien är ”the struggle among men in the name of images they themselves make and which they mean, by realizing, to equal”. Här finns som synes också ett oursäktande agonistiskt ideal, där tävlan och konkurrens inte ses som något negativt utan tvärtom som historiens motor.
Det agonistiska idealet är synnerligen indo-europeiskt, något Locchi var väl medveten om. Hans text Indo-European Identity and the Modern World är en fascinerande tillämpning av den indo-europeiska världsbilden på samhället, där de indo-europeiska myterna om kriget mellan asar och vaner skildrar hur ”the ”predator-gods”, continuators of the ”first man” as self-domesticator, impose themselves through the binding magic of their chief, Odinn-Wotan”. På liknande vis går det historiskt att identifiera två sociala kategorier, ”those who attained a superior level of consciousness… offered themselves as an elite”, ”the ”domestication” of the mass was effected by the elite”. Locchi utgår här från Dumezils beskrivning av de tre indo-europeiska funktionerna, om än samlade i två, det är lika fascinerande läsning som hans intellektuella massaker av Levi-Strauss projekt. För Locchi har alla samhällen en elit av magiker och krigare, vilka genom att ha uppnått självkontroll också kan göra anspråk på att leda det.
Överhuvudtaget är Definitions en skattkammare, eller vapenarsenal, för den genuina högern. Locchi skriver initierat om Wagner, Nietzsche och Dumezil, om Spengler och den konservativa revolutionen. Han tar upp den ”amerikanska sjukan” som drabbat Europa, han beskriver det europeiska imperium som ideal, han identifierar den egalitära drömmen om att avsluta historien och med den människan i Locchis mening (”then history as a whole also ends with us”). Locchi beskriver försöken att rehabilitera, och neutralisera, Nietzsche, han konstaterar i förbigående att ””cold societies” ought really to be called cultural broken branches”. Inspirerande är den tydliga visionen av människa och historia, liksom varningen för försöken att träda ut ur historien. Inspirerande, intressanta och imponerande är även analyserna av myter, från Oedipus och den indo-europeiska skapelsemyten till Nibelungens ring och gudarnas krig. Den mentalitet som vägledde Locchi framträder i full kontrast till den mentalitet och de sentiment som vägleder dagens ”liberaler” och ”vänster”, för de flesta läsare torde Locchi här vara en inspirationskälla. Definitions är kort sagt metapolitik när den är som bäst, samtiden tycks dessutom vara mogen för den superhumanistiska tendensen och den sfäriska historiesynen på ett sätt som 1980-talet kanske inte var.
Vi införskaffar antologin bland annat här: Arktos